Bride of Frankenstein (1935)

För några år sen såg jag biografi-filmen Gods and Monsters med Ian McKellan som Frankenstein-regissören James Whale. I samband med det la jag även upp texter om tre av hans filmer på bloggen. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag glömde bort att publicera min gamla text om Bride of Frankenstein så därför så kommer den nu. Bättre sent än aldrig.

Sista filmen i min trio med James Whale-filmer är Frankensteins brud, som den heter på svenska. Frankenstein och hans monster är tillbaka. Ingredienserna är i princip de samma fast med några extra kryddor. Exempelvis gör Ernest Thesiger nog den ultimata rollen som Galen Vetenskapsman här. Vithårig, vilt stirrande blick och ett otäckt anlete förstärkt av det uttrycksfulla fotot. Och sen ska ju monstret få sin Eva också. Jag gillade den här uppföljaren mer än den första filmen om Frankenstein. Handlingen har lite mer humor, främst när Den Galne Vetenskapsmannen är i farten. Det blir dock aningen fånigt ibland. Jag gillade verkligen hur det kvinnliga monstret såg ut, även om hon är med för lite. Riktigt snygg design på henne. Fotot i uppföljaren är också aningen vassare än i ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sak som jag glömde skriva när det gällde den första Frankenstein-filmen var att Colin Clive är riktigt bra som den besatte Henry Frankenstein som drömmer om att skapa liv av död. Bäst i alla de tre filmer jag sett av Whale är nog ögonblicket när Frankenstein ser att hans monster rör på sig och är vid liv och då vrålar som bortom besatt ”It’s alive! It’s alive! It’s alive! It’s alive!”.

Sammanfattningsvis när det gäller de tre Whale-filmerna ser det ut så här:

Frankenstein (1931) 3-/5
Den osynlige mannen (1933) 3/5
Frankensteins brud (1935) 3/5

Frankenstein

FrankensteinTitel: Frankenstein
Regi: James Whale
År: 1931
IMDb
| Filmtipset

Igår skrev jag om Gods and Monsters, biografifilmen om James Whale. Nu kommer recensioner av tre Whale-filmer och först ut givtevis Frankenstein.

Skräckklassikern Frankenstein från 1931 har , enligt förtexterna ”?” i rollen som monstret och det visar sig att filmen är helt klart rolig att se men det känns lite som att det är av fel anledningar. Grejen är att Frankenstein för mig är rolig att se pga att det är filmhistoria. Det är Boris Karloff som monster med sina märkliga handviftningar och babylika skrik när han blir rädd för elden, det är snyggt expressionistiskt och tyskinspirerat foto, det är brittiska skådisar som pratar en gammaldags brittisk engelska med ordentligt uttalade ”r”.

Pluspoäng får även den charmiga inledningen där en representant för filmbolaget meddelar att det här är en film om liv och död och varnar känsliga tittare. Det som gör att den känns mer rolig än bra på riktigt är väl att den som skräckfilm inte skrämmer eller är direkt spännande. Det är lite intressant att jämföra med I Am Fugitive from a Chain Gang från ’32 som jag såg nyligen. Den filmen är ett mänskligt drama som berör. Jag tror filmer i skräckgenren har betydligt lättare att bli daterade, även om de en gång i tiden var epokgörande eller revolutionerande. Det kan inte bli mer än en svag trea till Frankenstein.

3-/5

%d bloggare gillar detta: