#SFF15: Det vita folket (2015)

sff_logoDet vita folketDå var det dags att recensera den sista av alla de elva filmer jag såg under de underbara Malmö Filmdagarna i slutet av augusti.

Från början var det tänkt att Det vita folket skulle gå upp på bio 30 oktober men av nån anledning så sköt man på premiären. Detta innebar att den kunde vara med i programmet under Stockholm Filmfestival och därför blir det den första film jag skriver om från årets filmfestival. Filmdagarna tar slut och en festival börjar med samma film.

Vad är då Det vita folket? Enligt uppgift skullle det vara svensk science fiction, vilket ju förstås lät lovande. Mina förväntningar var av nån anledning uppskruvade en del, inte mycket, men en del. Det är alltid kul att se svensk s.k. ”genrefilm”, såsom skräck och sf. Det faktum att regissören hette Lisa Aschan borde kanske ha gjort mig orolig då jag inte alls var förtjust i hennes förra, av många hyllade, film Apflickorna.

Filmen inleds med texten ”Sverige 2015”. Jaha, 2015. Hmm, då är det alltså ingen sf-film, eller? Är det kanske en sån där alternivhistoria-film, där man twistat till vår verklighet? Det spelar kanske mindre roll men nån sf-film är det i alla fall inte. Det handlar inte alls om nån sorts vetenskapssaga.

Fast nu när läser jag på lite om sf-genren så ser jag att det finns nåt som kallas mjuk science fiction som inte fokuserar på teknik och vetenskap utan snarare på samhälle, ekonomi, statsvetenskap osv. Det vita folket skulle man kunna kalla för mjuk sf. Hmm, varför kommer jag att tänka på helt andra genrer nu…

Nåväl, i Det vita folkets verklighet får vi stifta bekantskap med både personal och intagna på en förvaringsplats för människor som ska utvisas. En sorts mellanstation för folk som vistas olagligt i Sverige och som väntar på verkställning, dvs att deporteras ut ur Sverige. Det som är twistat i filmen är att Alex, den intagna huvudpersonen, spelas av Vera Vitali, och är blond, blåögd och talar flytande svenska.

Hmmm, vad är filmen försöker säga här? Jag har lite svårt att förstå vad det är man försöker dra paralleller till i vår verklighet. Hmmm. Nej då, jag skämtar givetvis. Det vita folket är nämligen subtil som en kylskåp. Det finns inget mystiskt, inget konstigt, inget att fundera på, inget tänkvärt, inget överraskande, inget spektakulärt. Filmen är bara ett rakt upp och ner konstaterande att flyktingförvaringar är en absurd företeelse. Vilket det givetvis är. Men det blir inte nån bra film bara för det.

Jag ska ge filmen att den är snygg och att jag gillar miljöerna. Precis på samma sätt beskrev jag Apflickorna ser jag nu när jag läser igenom min recension av den. Snygg men tom under ytan. Fast Det vita folket är egentligen inte tom under ytan utan snarare är det så att det som borde ha funnits under ytan istället befinner sig direkt på ytan vilket gör att all finess är som bortblåst.

Skådisarna då? Sköter de sig? Hmm, svårt att säga. De är hyfsade. Men jag vet inte. De känns stela på nåt vis. Speciellt gäller det Pernilla August som förvarets chef. Jag antar att det är så hon ska vara.

Filmen med avslutas med eftertexter till tonerna av den svenska nationalsången. Som sagt, subtilt som ett kylskåp. Efter visningen pratade jag lite med en bloggkompis där nere i Malmö som inte hade sett filmen. Jag berättade att jag inte gillade den och då sa hen att det skulle nog inte hen göra heller. Hen trodde att hen nog inte skulle gilla den eftersom hen inte höll med om den politik som filmen stod för. Av samma anledning hade samma person inte heller gillat en film som Äta sova dö. Hmmm, jag förstår inte riktigt detta resonemang. Jag gillar en film om jag gillar den. Skit i politiken. När det handlar om Det vita folket så håller jag med om det filmen försöker säga, ja, eller snarare hamrar in. Men den funkar inte som film. Slut.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag var den enda av filmspanarna som såg Det vita folket nere i Malmö så det blir inte några länkar till andra recensioner. Om nån skriver om den efter att ha sett den under Stockholm Filmfestival så lägger jag till länkar här. Det vita folket får vanlig biopremiär 27 november.

Irrational Man (2015)

Irrational ManWoody Allen måste vara en av de mest produktiva filmskaparna nånsin. Snubben, som nu fyller 80 (!), gör i princip minst en film om året och det har han hållit på med sen slutet av 60-talet. Galet. Han måste gilla att göra film. Ja, jag tror nog det är nödvändigt för att han överhuvudtaget ska behålla sitt förstånd.

Hans senaste rulle heter Irrational Man och den irrationelle mannen spelas av pappakroppsinnehavaren Joaquin Phoenix. Han spelar nån sorts lärare i filosofi som får ett nytt jobb på ett universitet. Där ägnar han dagarna (och kvällarna) åt att dricka whisky, leda lektioner och få ihop det med Parker Posey (en annan lärare) och Emma Stone (en elev). Han är av nån anledning ganska berömd, eller åtminstone känd i den akademiska världen, för sina åsikter och tidigare utgivna böcker. Han är less på livet och en cyniker av gigantiska mått. Inget kan nu få honom att få tillbaka gnistan. Men så överhör Stone och Phoenix ett samtal på en restaurang…

Efter att jag såg filmen under Malmö Filmdagar i slutet av augusti twittrade jag ut ett första kort omdöme:

”Det bästa med Woody Allens Irrational Man var musiken och den mysiga campusmiljön. Det sämsta var allt annat”.

Ja, det tycker jag är en ganska bra sammanfattning. Musiken är jazzigt avslappnande och miljön på campus är mysig. Här skulle man kunna glida omkring en ganska lång stund.

Det är sämre med resten av filmen. Att Emma Stone blir kär i Phoenix känns inte speciellt trovärdigt. T.o.m. hennes egen berättarröst i filmen försöker övertyga både oss tittare och henne själv att hon faktiskt blir det. Kompisar? Ja. Fascinerad? Ja, kanske det. Han kan vara kul att lyssna på en stund. Men förälskad och ihop med? Njae.

Ett problem, ett ganska stort sådant, med filmen är att jag inte bryr mig ett dugg om nån av karaktärerna.

Handlingen i filmens andra halva känns ganska osannolik men ändå inte helt ointressant. I slutet knyts vissa saker ihop ganska snyggt på ett sätt som fick mig att tänka på slutet av Match Point. Just hur slumpen spelar roll på ett ibland roligt eller dråpligt sätt.

Äh, jag delar ut två ficklampor av fem möjliga till Irrational Man. Trots en Woody på extrem tomgång så är detta inte totalt värdelöst.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallIrrational Man har premiär idag och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Gift (2015)

The GiftI The Gift spelar Jason Bateman och Rebecca Hall ett par som flyttar till Los Angeles efter att Bateman fått nytt jobb där. De är till synes lyckliga men under ytan bubblar händelser i det förflutna, och då pratar vi både i närtid och längre tillbaka i tiden. Väl på plats i L.A. träffar de på en gammal klasskompis (Joel Edgerton) till Bateman. Det uppstår en något obekväm stämning när Edgerton bjuder in sig själv till parets hem och dessutom börjar ge dem presenter.

Jaha, vad ska man säga om det här då? Ja, jag kan väl börja med att konstatera att det är en helt ok thriller, varken mer eller mindre. En typisk film att se hemma i soffan en söndagkväll som avslutning på helgen. Fast The Gift har ändå nåt lite mer än en vanlig thriller. Mina sympatier till de olika huvudpersoner skiftar nämligen en hel del under filmens gång. Jag ska inte spoila nåt men mot slutet så kommer det en del twistar som gjorde att filmen kändes lite fräschare än standardthrillern.

En intressant detalj är att Joel Edgerton inte bara gör rollen som den ”udda” kompisen från förr utan han ligger bakom både regi och manus. När en skådis väljer att regissera en film har jag fått för mig att det ofta brukar handla om s.k. passion projects och ”viktiga” filmer, typiskt i stil med Russell Crowes The Water Diviner. Edgerton har satsat på att göra en thriller, rakt upp och ner, vilket känns skönt. Man slipper ju definitivt prettovibbar i alla fall.

När det gäller Edgerton så kan jag faktiskt inte påminna mig att jag har sett honom i nån film alls, även om jag säkert har jag gjort det.

*kollar upp på Filmtipset vilka filmer jag har sett med den gode Joel*

Jaha, jag har sett honom i King Arthur (usel film), The Great Gatsby (halvbra film) och Zero Dark Thirty (grymt bra film). Hmm, ja, jag minns nog en skäggig militär i ZD30 som liknade Edgerton.

I The Gift är Edgerton riktigt bra på att spela en sån där person som du inte vill få på halsen. En person som du går omvägar på stan för att undvika att träffa.

Slutligen var det kul att Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) dök upp som polis. Tyvärr var han med för lite för min smak. Varför ta en så cool skådis om det bara handlade om två minuter? Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallThe Gift har premiär imorgon fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Song of the Sea (2014)

Song of the SeaRegissören Tomm Moore har kallats Irlands svar på Hayao Miyazaki. Ja, till viss del kan jag hålla med. Song of the Sea, som bygger på irländska folksagor, är en fantasifull animerad historia om mystiska vattenvarelser, ja, faktiskt om en hel värld med väsen som existerar parallellt med vår vanliga värld. Dessa väsen kan vara onda eller goda. Just detta tema för ju t ex mina tankar till Miyazakis Spirited Away där en liten flicka dras in i andarnas läskiga men fascinerande värld.

Precis som för Miyazaki har Moores filmer, Song of the Sea och debuten The Secret of Kells från 2009, blivit nominerade till Oscar för bästa utländska film. Men till skillnad från Miyazaki har Moore inte lyckats ta hem guldgubben.

I Song of the Sea träffar vi en familj bestående av en fyrvaktaren Conor, hans fru Bronagh och sonen Ben. Ja, och så fårhunden Cú förstås. Familjen väntar tillökning och frun föder den lilla flickan Saoirse och allt verkar bra. Men så försvinner plötsligt frun spårlöst. Fyrvaktaren bryter ihop och åren går. Sex år senare är frun fortfarande borta, Saoirse kan inte prata och Ben är sur på Saoirse och anklagar henne för hans mammas försvinnande.

Nu hittar Saoirse ett snäckskal som hon börjar blåsa en sorglig melodi i. Mystiska saker börjar hända och Ben och Saoirse får jobba ihop för att kanske få reda på vad som har hänt med deras mor.

Det som sticker ut mest med filmen är kanske animationsstilen där man låtit sig inspireras av gammal irländsk konst. Stilen är väldigt enkel men väldigt vacker. Jag får känslan av animerade tygkonstverk. Perspektiv byggs upp genom olika tvådimensionella lager, t ex gröna kullar lager på lager med en ringlande väg som blir mindre och mindre. Jag får den nostalgiska känslan av att titta på ett tecknat barnprogram från 70-talet eller min gammelmosters tygtavlor som jag såg på min mormor och morfars sommarställe som barn.

Historien är fin, charmig, men inget som riktigt bränner till. Kanske är det för mycket av en barnfilm? Där ser jag en skillnad med en animerad film som t ex Inside Out. Kan det vara så att en film som man sätter epitetet ”fin” på aldrig riktigt kan bränna till?

Det jag gillar med Song of the Sea är att det inte är självklart vilka som är goda eller onda, precis som i de flesta av Studio Ghiblis filmer. Det finns gråzoner här och det uppskattar jag.

Jag nämnde att jag gillar tecknarstilen och det gör jag. När det gäller miljöerna så är det underbart. Dock tycker jag inte man har fått till ansiktena till fullo. I anime brukar just ansikten vara väldigt enkelt gjorda. Där finns oftast inte så mycket nyanser i form av ansiktsuttryck. Man överdriver känslorna som visas i just ansiktet och istället kanske det är resten av kroppen som är mer nyanserad. Song of the Sea har sin egen stil. Det är möjligt att det var ytterligare ett snäpp enklare, eller kanske bara annorlunda, vilket för mig gjorde det svårare att riktigt känna nåt för karaktärerna.

Förutom en tecknarstil som utgått från irländsk konst så förekommer det även en hel del irländsk folkmusik. Aningen för mycket för mina öron. Det är lite som med Riverdance. Små doser funkar men efter ett tag känner man sig ganska mätt på armar som inte rör sig (eller sorgliga ballader). Det kan nog gälla all folkdans/musik när jag tänker efter.

En detalj som tyvärr nog sänkte filmen en del var att jag såg filmen med svenska röster. Tänk att istället fått höra Brendan Gleeson och Fionnula Flanagan. Det hade gett en helt annan irländsk tyngd till filmen, förutom att man slipper krystade översättningar av engelska uttryck eller skämt.

Deireadh.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSong of the Sea har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar, och jag var den enda av filmspanarna som valde just denna film.

Extramaterial

Nåt som är mer regel än undantag är att det är väldigt dåligt med information om vilka de svenska röstskådisarna faktiskt är. Det var precis samma sak i samband med The Boxtrolls som var filmspanarfilm för ett år sen. Varför inte lyfta fram dessa bättre, ge dem ordentligt med cred, för att på så sätt göra det mer prestigefyllt att dubba till svenska. Då tror jag att man skulle kunna anlita gräddan av den svenska skådiseliten (och bra ”röstregissörer”) vilket förhoppningsvis skulle förbättra kvaliteten på dubbningen. Med det sagt så gör väl inte de svenska skådisarna i Song of the Sea direkt bort sig men de ger ändå ett ganska platt intryck. Vilka var då de svenska skådisarna? Jag gav mig fasiken på att reda på det. Till slut hittade jag namnen på en filmposter i en pdf-fil som fanns hos Folkets Bio. Här är skådisarna (och det är inte några Rolf Lassgårds direkt):

Leon Pålsson, Lina Bergfalk, Myrra Malmberg, Fredrik Hiller (som var med i den horribelt usla American Burger), Monica Forsberg, Louise Raeder, Lovisa Heed, Hasse Andersson (Kvinnaböske?), Anders Öjebo, Göran Engman, Claes Ljungmark.

Slutligen vill jag förmedla lite av det som jag tyckte lyfte Song of the Sea. Nämligen det härligt mysiga bildspråket som ibland förde mina tankar till John Bauer.

 

Song 6

Song 7

Song 1

Song 3

Song 4

Song 5

Song 2

Min lilla syster (2015)

Min lilla systerI Min lilla syster inser 12-åriga Stella att hennes äldre syster Katja har problem med ätstörningar. Deras föräldrar ser inte, eller vill inte se, vad som håller på att hända och Katja själv vill absolut inte att sanningen ska komma fram. Stella hamnar i en jobbig sits. Hon både ser upp till och är avundsjuk på sin syster. Katja är den”duktiga flickan” som är en stjärna i konståkning. Stella är lite knubbig, tränar konståkning för att Katja gör det, men får inte speciellt mycket uppmärksamhet.

Det bästa med Min lilla syster är att relationen mellan systrarna känns helt äkta. Här finns hela spektrat från den ovillkorliga kärleken till den mörka svartsjukan.

Storasystern Katja spelas av Amy Deasismont (a.k.a. artisten Amy Diamond) och hon visade sig vara hur bra som helst i sin roll. När jag tänker på Amy Diamond så tänker jag på en glad och sprallig tjej utan några mörka sidor. Åtminstone är det min mediabild av henne. Hur skulle hon funka i den här filmen? Ja, som jag skrev, alldeles utmärkt. Allt eftersom filmen fortgår blir hon mer sjuk, mer paranoid, mer elak, mer utsatt. Hon kan på ett bräde växla mellan att vara snäll och bjuda på frukost på sängen till att med mörka blixtrande ögon göra mental slarvsylta av sin syster.

I centrum av filmen och den egentligen huvudpersonen tycker jag ändå Stella (Rebecka Josephson) är. Det blir hon som ska ta det jobbiga beslutet om att berätta eller inte berätta. Hur hon än gör tycker hon att det bara blir fel, och att skjuta upp beslutet gör bara saker värre. Det utvecklas till en gastkramande psykologisk thriller.

Mot slutet av filmen blir det riktigt jobbigt att titta. Desperationen är påtaglig. När familjen åkt ut till en stuga på landet för att försöka självhjälpa Katja bjuds det på rejält starka scener. Rena psykologiska skräckisen. Hur det är att ha ätstörningar, att helt enkelt inte kunna äta, eller ens kunna dricka ett glas vatten, kan aldrig ha gestaltats på det här sättet. Det skulle i såna fall vara i regissören Sanna Lenkes egna kortfilm Äta lunch om samma ämne.

Min enda invändning är att några av de andra skådisarna inte funkar lika bra som Josephson och Deasismont. Föräldrarna, spelade av Annika Hallin och Henrik Norlén, känns inte riktigt lika äkta som systrarna. Deras dialog flyter inte på samma naturliga sätt (alltid detta med dialogen i svenska filmer!) även om det lyfte en del i slutet. Jag tyckte inte heller Maxim Mehmet, som spelade Katjas konståkningstränare, bjöd på nåt direkt skådespelarfyrverkeri.

Slutligen hoppas jag, hur politiskt korrekt det än kan låta, att Min lilla syster kan visas som informationsfilm i skolan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallMin lilla syster har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna var det faktiskt bara jag som valde just denna film så några länkar till andra recensioner blir det inte för tillfället.

Nu har Min lilla syster kommit till bl a Arboga där Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett den.

Dheepan (2015)

DheepanJacques Audiard kan nog vara lite av favoritregissör för mig. Sen tidigare har jag sett hans Mitt hjärtas förlorade slag och En profet och gillat bägge skarpt. De rouille et d’os har jag inte kommit mig för att se än. Efter att ha sett Blackfish så lockar den ännu mindre…

Dheepan känns som en film gjord för biografen Zita (Folkets Bio) i Stockholm. Det är en ”viktig” film. Den handlar om flyktingar som kommer till Frankrike och får problem med att integreras i samhället. Eller ja, de integreras nog ganska bra i samhället. Frågan är dock: vilket samhälle? I Dheepan hamnar flyktingarna ute i en Paris-förort med de problem med kriminalitet som finns där. Ur askan i elden liksom.

Under Malmö Filmdagar, där jag såg Dheepan, visades även No Escape där en amerikansk familj hamnar i trubbel i ett okänt asiatiskt land. Rebeller tar över makten och familjen tvingas fly för livet. Jag såg inte, och har inte sett, No Escape själv men just familjens roll har jag hört mina filmspanarkompisar Fripps filmrevyer-Henke och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia diskutera (läs: vara oense om) en hel del.

Även i Dheepan spelar familjen en stor roll, fast på ett ännu mer akut sätt. Filmen inleds på Sri Lanka där kriget mellan de tamilska tigrarna och det lankesiska styret precis tagit slut. Den tamilska sidan har förlorat och tamilerna samlas ihop i flyktingläger. För att kunna ta sig till Frankrike och där få asyl paras en man ihop med en kvinna och en nioårig flicka. Ingen av de tre har träffat varandra förut men nu ska de låtsas vara en familj.

De kommer till Paris. Hur länge ska de låtsas? De bor alla tre i en lägenhet, mannen får jobb som vaktmästare, flickan börjar gå i skolan. Ja, de kanske är en riktig familj trots allt? Kvinnan har släkt i England och vill egentligen dit, men hon vill varken ta med sig flickan eller mannen, i alla fall inte till en början. Mannen vill inte att hon åker iväg ensam, vad händer då med deras asyl? Bluffen kommer ju att avslöjas.

Ja, det var en intressant film det här. En sak jag tänkte på var hur typiskt det är att barnet i familjen är den som är bäst på att anpassa sig till en ny situation. Den nioåriga flickan är den som lär sig franska snabbast och får fungera som tolk åt sin ”mamma” och ”pappa”.

Dheepan är även vacker film. Audiard är duktig på att fånga det fina i det fula. Det finns ett poetiskt element här som jag gillar. Då och då återkommer scener där vi får se en djungel som måste vara en sorts flashbackscener från Sri Lanka? Nånting skymtar bakom lövens träd. Efter ett tag ser jag att det är en elefant som i slowmotion rör sig där bakom. Jag gillade den här sekvensen mycket även om jag inte förstod vad den skulle symbolisera. Var det bilder från en svunnen lyckligare tid eller var det ett monster av våld som hotade att komma fram igen?

Ja, våld var det, ja. I slutet av filmen så bjuds vi på en otroligt intensiv våldssekvens. Här satt jag som på nålar och jag drog paralleller till en film som Taxi Driver där Robert De Niros Travis Bickle gör upp i den under världen. Så här i efterhand kändes det nästan som en drömsekvens.

Apropå drömsekvenser så undrar jag om inte den allra sista scenen i filmen egentligen aldrig hände utan att var en sorts fantasiepilog som regissören satte dit som ett sätt att visa hur bra integration av flyktingar faktiskt kan fungera. Vad tror nån annan som har sett filmen?

Jag delar ut fyra familjer av fem möjliga till Dheepan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallDheepan har premiär nu på fredag (faktiskt inte på Zita) och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar. Det var bara jag och Sofia som valde just denna film och här hittar ni hennes recension.

Sicario (2015)

SicarioDet första jag inser, eller återupptäcker, under inledningen av Sicario är att fransk-kanadensaren Denis Villeneuve [dəni vilnœv] är en ytterst skicklig filmmakare. Sicario är nämligen först och främst en extremt välgjord film.

Efter Stockholm Filmfestival för två år sen så var jag rejält mätt på film. Jag tror inte jag gick på bio på nästan tre veckor efter att festivalen tog slut. Jag hade fått en filmöverdos och kände inget sug alls. Sen jag tog jag mig i kragen och gick och kollade in Villeneuves Prisoners och – oj, vilken film det var. Mitt bio/filmsug var återupprättat. Jag fick precis samma känsla under Sicario. Fasiken vad välgjort det är. Det är bara att njuta och låta bilderna svepa över en.

Spelplats i Sicario är södra USA och Mexiko och gränsen där emellan. Amerikanska myndigheter för en kamp mot knarkhandel och knarkkungar. Ja, det handlar alltså om det s.k. ”knarkkriget”. Inte oväntat så förlorar man.

Emily Blunt spelar FBI-agenten Kate. Hon är en kvinna som jobbar handfast. Hon är ute i fält för att fånga the bad guys. Det som kanske utmärker henne är att hon har gör det hon kan utan att för den skull tumma på reglerna, främst då sina egna moraliska regler. En dag blir hon värvad för att vara med i specialstyrka som ska spåra upp och gripa en ökänd (och samtidigt okänd) mexikansk knarkkung. Kate kastas in i en värld där man tänjer på gränser och bryter mot regler till vardags.

Emily Blunt har blivit en favorit. Hon är en badass i Edge of Tomorrow och hon är det även här. Hon spelar ändå kanske lite av publikens roll. Hon hamnar i en till viss del okänd miljö där det bara gäller att hänga med. Hur länge kan man följa vad man själv tror på i en galen värld med andra spelregler.

En av medlemmarna i styrkan spelas av Benicio Del Toro och hans rollfigur har passerat gränsen för länge sen. För honom har det blivit en personlig vendetta. Jag är säker på att om Kate är med några månader till i liknande operationer så kommer hon känna likadant. Nu är hon dock grön.

Det jag gillar mest med filmen, och Villeneuves andra filmer, är stämningen. Precis som i t ex Prisoners är det mörkt och nervigt mest hela tiden. Till det bidrar ljudspåret som inte tar några fångar. Ett ständigt vibrerande fiolmuller gör att man inte kan slappna av.

Det förekommer en lång gastkramande ”night vision”-sekvens i en tunnel som förde tankarna till bin Ladin-jakten i Zero Dark Thirty. Tyvärr blev jag av nån anledning trött just under denna sekvens. Kanske berodde det på det dovt mullrande ljudspåret som vaggade mig till en grön nervig mardröm.

Ungefär lika gastkramande var en scen när styrkan efter en operation inne i Mexiko ska passera gränsen in till USA. Man fastnar i bilköer med mexikanska gangsters i bilar i filerna intill. Här får Kate lära sig en del om de där gränserna, och då pratar jag inte om gränsen mellan USA och Mexiko.

Jag hörde att nån (det var nog på Twitter) klagade på att Blunts rollfigur försvinner i slutdelen av filmen och jag kan till viss del hålla med. Under de avslutande 20 minuterna tar filmen en lite annan vändning än man kanske räknat med och fokus riktas mot en annan karaktär. Blunt återkommer dock i slutet och jag tycker ändå det är hennes rollfigur Kate som utgör den moraliska kärnan i filmen.

Ska jag nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på så blir det Traffic (Del Toro gör i princip samma roll), Zero Dark Thirty (Chastain gör en liknande roll som Blunt) och Fast & Furious (man är på jakt efter en ondskefull mexikansk knarkkung).

Om jag ska rangordna de Villeneuve-filmer jag har sett så är Sicario den fjärde bästa efter Enemy, Incendies och Prisoners, vilket visar vilken galet hög kvalitet filmerna håller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSicario har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Straight Outta Compton (2015)

Straight Outta ComptonI vintras var jag med i en bloggpanel som levde ett kort tag hos MovieZine. Tre filmbloggare svarade en gång veckan på tre frågor om film. Just den gången jag var med så fick vi bl a frågan om vilka filmer vi såg mest fram emot under 2015. Jag valde ut fem filmer och en av dessa var Straight Outta Compton. När den dök upp i listan över kommande filmer som jag titta på för att hitta mina fem kandidater tänkte jag ”oh, shit, de ska göra en film om N.W.A, vad oväntat och kul!”. Den ville jag se. Sen la jag givetvis in brasklappen om att den förmodligen inte kommer få nån svensk biopremiär, och mycket riktigt så förstod inte UIP eller SF att det här faktiskt var nåt som många ville se. Den skulle inte komma på bio i Sverige. Men så…

…fick den premiär i USA i mitten av augusti och poppade upp som nummer ett på box office-listan där borta. Hmm, det kanske var nåt att visa trots allt tänkte UIP/SF, och vips så hade den ett premiärdatum. Dagarna innan Malmö Filmdagar drog igång fick vi även ett meddelande om att den skulle visas där. Good times!

Varför ville jag se Straight Outta Compton? Ja, i början av 90-talet så var jag ett stort fan av hiphop och köpte typ fyra hiphop-skivor i veckan (ja, det här var innan Internet när musik lagrades på s.k. cd-skivor). Just N.W.A var kanske inte mina favoriter även om jag ägde deras skivor och gillade en hel del av låtarna. Ett litet problem var att medlemmen Eazy-E helt enkelt var för dålig på att rappa. Han saknade det rätta flytet. Nej, jag tyckte faktiskt både Dr. Dre, tillsammans med Snoop på The Chronic, och Ice Cube var bättre i sina solokarriärer efter den relativt korta tiden med N.W.A.

Mina favoriter vid den här tiden var Public Enemy med tunggungsprataren Chuck D och jokern Flavor Flave i spetsen. Just Public Enemy och Chuck D hade faktiskt kunna spela en roll i filmen om N.W.A:s uppgång och fall eftersom de gjorde det i verkligheten. Ice Cubes första soloalbum AmeriKKKa’s Most Wanted producerades nämligen av Public Enemys producentteam The Bomb Squad och Chuck D var med och rappade på några av låtarna.

Nåväl, nog om min tid som hiphop-fan. Nu till själva filmen Straight Outta Compton. Det är en klassisk amerikansk uppgång och fall-historia. Man kan säga att det är en film om den amerikanska drömmen, nästan en mytologisk film. Vi får se medlemmarna i gruppen komma samman från lite olika håll. Främst är det fokus på Eazy-E (Jason Mitchell), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Ice Cube (O’Shea Jackson Jr). Skivryttaren DJ Yella och rapparen MC Ren är mer av bifigurer. Lite synd att inte MC Ren fick vara med lite mer eftersom han nog var min favoritrappare i gruppen eller åtminstone den som hade skönast flyt. Å andra sidan är filmen nästan 2,5 timmar lång och allt går ju liksom inte att få med.

Eazy-E är en knarklangare som bidrar med pengar till att starta skivbolag och börja spela in skivor. Mot sin vilja, till en början, får han även själv ställa sig i inspelningsbåset för att rappa. De andra medlemmarna är inte imponerade, och det var ju inte jag heller. Kul att få en förklaring till att varför jag inte var nåt fan av Eazy då när det begav sig.

Dr. Dre ligger hemma i pojkrummet hos sin mamma och lyssnar på P-Funk. Golvet är täckt av LP-skivor. Med glädje ser jag några album av mina husgudar ParliamentFunkadelic. Kul att hitta såna här små guldkorn. Dre vill göra musik, det är allt han vill göra. Mamman vill att han ska hitta ett ”riktigt” jobb. Till slut blir han utkastad och flyttar hem till en kompis. När Eazy vill starta skivbolag får han chansen att göra det han vill.

Ice Cube är gatupoeten och rapparen med riktig talang. Inledningsvis är det han som skriver alla texter, även de som t ex Eazy ska rappa. Han skriver även den textrad som väl mest förknippas med N.W.A. När polisen en gång för mycket har behandlat honom och hans kompisar som skräp så får han nog och säger Fuck tha Police. Just detta är ju nåt som är synnerligen aktuellt även nu 25 år senare, åtminstone i USA.

Inledningen är bra. Som jag skrev tidigare är det en mytologisk film. Medlemmarna i N.W.A är en sorts superhjältar som i serietidningar. De är vanliga snubbar men de har dolda superkrafter som ska växa och bli stora. De har givetvis även spektakulära superhjälte/artistnamn så som sig bör i rap/serietidningsvärlden.

Ice Cube

Eff the mothereffing police!

Det som gjorde att jag ändå inte kunde uppslukas av filmen fullständigt är att jag hela tiden satt i salongen med en känsla av att det bara är just jag som skulle kunna gilla detta. När jag ibland nämner att jag gillar hiphop så är folk helt oförstående och tycker att rap bara är prat, att det är den enda musikstil som de inte uppskattar. Visst har jag en del kompisar som gillar hiphop men de är inte många. Så under filmen satt jag mest och letade efter fel och kunde inte riktigt slappna av.

Ta bara en sån sak som kvinnorna i filmen. De är nästan uteslutande objekt som inte gör nåt annat än att lättklädda hänga i studion eller twerka på poolpartyt. Det blir tröttsamt till slut. De enda kvinnorna som kan kallas rollfigurer är Dr. Dres mamma och Ice Cubes fru. Jag tänkte att det här kommer det att klankas ner på rejält. Men som Fiffis filmtajm-Fiffi sa efter visningen, det var så det var, de var mansgrisar, och då är det ju så det ska framställas. Nu vet jag att det visst förekom andra kvinnor som hade aktiva roller då det begav sig, andra artister på Eazys skivbolag Ruthless t ex. Men nu är ju filmen redan lång som den är och allt går inte att få med. Man måste fokusera på det man vill fokusera på.

(Sen var det var nog lite värre än att de bara var mansgrisar. De (eller åtminstone en av dem) var kvinnomisshandlare också. Läs mer om det efter recensionen.)

När filmen var slut frågade Fripps filmrevyer-Henke vad jag tyckte. Jag sa som det var att jag tyckte den var ganska dålig. Henke blev förvånad eftersom han tyckte den var riktigt bra. Det visade sig att jag kanske var den som tyckte minst om filmen. Huh? Så kan det gå.

Jag tycker filmen är för lång. Det blir i alla fall så att jag tappar intresset mot slutet. Det blir mest en radda scener staplade på varandra. Ibland förvisso ganska coola scener, som t ex när Dre försöker få till syntslingan på Nuthin’ but a ‘G’ Thang och Snoop dyker upp och börjar rappa introt. Nästan gåshud där. Men som helhet var slutdelen av filmen mest en serie trailers (som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia uttryckte det), som en ditsatt lång epilog.

Jag tycker alltså filmen hade kunnat avslutas tidigare. Nu fortsätter den med Dre, Suge Knight, Snoop, 2Pac och hela Death Row-historien och det kanske är en sorts fortsättning på N.W.A:s historia men för mig blev det mest Dres historia, inte N.W.A:s.

Eftertexterna är parodiska med klipp på hur framgångsrika Dre och iskuben blev efter tiden med N.W.A, bl a information om att Dre sålde sitt företag Beats till Apple för en massa miljoner. Ja, det är inte svårt att förstå att Cube och Dre är filmens producenter. Nu handlar ju rap ofta om självhävdelse och då passar det ju egentligen perfekt in i filmen.

Det som ändå till slut lyfter filmen till ett godkänt betyg är MUSIKEN. Ja, när jag tänker efter lite så blir det godkänt trots min spontana negativa reaktion. Och med musiken syftar jag inte bara på rapmusiken utan även på att Parliament-Funkadelic och George Clinton bidrog med fem låtar (om jag räknade rätt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallStraight Outta Compton har premiär idag fredag! Imorgon ser jag om filmen på bio tillsammans med filmspanarna och den här gången hoppas jag på att vara lite mer avslappnad under visningen. Filmspanarnas recensioner kommer att dyka upp på onsdag. Själv kunde jag inte hålla mig. Jag har ju väntat sen i vintras…

Vad tyckte de andra? Yo eller no?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird

Även Voldo har skrivit om den.

På tåget hem från Malmö roade jag mig (på uppdrag från Henke) med att sätta samman en spellista med musik från filmen. Det blev låtlista på 17 låtar med musik av N.W.A, Dr. Dre, Ice Cube och Parliament.

Lyssna här.
Spotify

Till sist vill jag länka till en ganska läskig och talande text som skrivits av Dee Barnes. Hon var programledare för tv-programmet Pump It Up! i början av 90-talet och intervjuade bl a N.W.A:s medlemmar. När hon intervjuade Ice Cube efter att han lämnat gruppen tyckte Dr. Dre att hon tog iskubens sida och han blev ”arg”. På en fest en tid efter intervjun slog han henne sönder och samman, dunkade hennes huvud mot en tegelväg osv. Dee Barnes är inte heller den enda kvinna som Dre har slagit. Både flickvänner och kvinnliga artistkollegor har fått sitt. Vidrigt. Nu ska sägas att Dre gått ut med en vad det verkar allvarligt menad ursäkt. Denna pudel för att rädda sitt rykte är givetvis inget som ursäktar hans beteende men det bör ändå nämnas.

Man kan fråga sig varför inget av detta var med i filmen men det är en ganska lätt fråga att svara på. Förutom den ”lilla” detaljen att Dre var filmens producent så var det inte det filmen handlade om, helt enkelt. Rätt eller fel? Ja, det är ju alltid det svåra med biopics och det är ju just därför som biopics ofta är så svåra att bedöma och gilla fullt ut. En parentes i sammanhanget (en ganska stor parentes) är att det var regissören av Straight Outta Compton, F Gary Gray, som filmade den där intervjun som Dee Barnes gjorde med Ice Cube. Så varför blev inte Gray slagen sönder och samman…?

Hur ser man som svart kvinna av idag på filmen? Vapnen, kvinnoförnedringen, de svartas rätt, polisvåldet, musiken, vad är viktigast? Vad är det just den här filmen handlar om? Här är en YouTube-recension som ger en bild bland förmodligen många andra.

filmspanarna_kvadratUppdatering: Eftersom Har du inte sett den?-Carl valde just Straight Outta Compton som månadens filmspanarfilm så såg jag om den i lördags. Filmen kändes snäppet bättre denna gång. Framförallt tyckte jag Jason Mitchell var riktigt bra och rolig som Eazy-E. Musiken var förstås grym återigen och konsertscenerna funkade strålande. Fortfarande tycker jag filmen tappar fokus efter kanske en timme. Inledningen är intensiv och engagerande men sen var det lite som mitt intresse försvann. Jag hamnar i slutändan på samma betyg. 3/5.

Så ock på jorden (2015)

Så ock på jordenIdag har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar och nu kommer jag göra nåt fräckt. Jag kopierar helt sonika min text om Så som i himmelen och klistrar in den i det här inlägget. Sen ändrar jag lite småsaker och så har jag min text klar om Så ock på jorden. Det är nämligen samma film. Allt är bara uppskruvat ytterligare några dramatiska snäpp, hur det nu kan vara möjligt.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Frida Hallgrens Lena spelar musik (country? rock’n’roll? boogiewoogie?) på byns sylta med sån inlevelse att hon får värkar. Plötsligt är det dags att föda hennes och den i förra filmen bortgångna dirigenten Daniels barn. Efter fullkomligt vansinniga händelser slutar det med att den patetiske kyrkoherden Stig (återigen gestaltad av Niklas Falk) får sticka in handen för att fixa till navelsträngen. Allt går till slut bra och till det bidrog inte alls Lennart Jähkels rollfigur som givetvis svimmande.

Nu minns jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig men det slutade med att Lena fick, eller tog, uppdraget att leda kyrkokören inför vårens stora konsert. Hennes mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik! Eller kanske nåt liknande mål, jag minns faktiskt inte riktigt. Som motståndare får hon Björn Granaths överspelande överstepräst samt Thomas Hanzons seriöse musiker.

Kyrkoherden Stig slits mellan hopp, flaskan och förtvivlan innan han plötsligt börjar kyssa Maria Sids barnmorska. Den bittra Siv, den avsatta kantorn från den förra filmen, är bitter fram tills att hon sätter på sig en röd blus och därmed blir glad.

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Frida och hennes älskade låter inte älven stoppa deras kärlek utan kysser varandra i en strid ström, Frida och kyrkoherden Stig föder barn tillsammans, Frida tar ett dopp i älven som hon vore baptist… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Alla känslor är uppskruvade till elva tolv. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Så ock på jorden under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

 

Så ock på jordenMirakletApropå Miraklet i Viskan såg jag att postern till den filmen har en hel del likheter med Så ock på jordens poster. En strålande glad kvinna som sträcker ut sina armar.

Jag är Ingrid (2015)

IngridJag tycker om Ingrid Bergman – som skådis. När det gäller henne som person så vet jag inte så mycket förutom att hon orsakade en skandal i Hollywood när hon lämnade man och ett barn i USA för att gifta sig med den italienske filmskaparen Roberto Rossellini. Båda var alltså gifta på varsitt och håll och deras tilltag sågs inte på med blida amerikanska ögon.

Stig Björkmans film Jag är Ingrid handlar om Ingrid som person, om hennes privatliv, om hennes affärer, kringflackande liv och det faktum att hon lämnade sina barn bakom sig när hon flyttade till nästa stad och man. Att filmen fokuserar på just detta tycker jag är ganska synd eftersom jag hellre hade fått reda på mer om hennes filmer och skådespeleri. Men nu är det alltså Ingrid som person det handlar om och det är väl ok det med. Ja, det hade varit ok om det blivit en intressant och spännande dokumentär, och det tycker jag inte Jag är Ingrid är.

I dokumentären får vi träffa Ingrids fyra barn som alla berättar om hur de upplevde sin mamma. Varvat med detta visas mängder, och jag menar määängder, med hemmavideofilmer som Ingrid eller nån annan i familjen har fotat.

Det är en lite märklig dokumentär det här. I princip är det en hyllningsfilm till Ingrid Bergman. Nånstans under ytan så finns det kanske en mer intressant film. Alla barnen uttrycker olika grader av besvikelse på sin mamma för att hon har lämnat dem ensamma under långa perioder. Både Ingrid själv och hennes barn beskriver henne inte som en mor utan snarare som en vän som kommer på besök då och då. Ändå går man inte på djupet här, och visst, det kanske man får respektera, men det blir inte så himla intressant att titta på. Barnen menar att ”Ingrid är så charmig och rolig att det inte spelar nån roll att hon är borta tio månader om året”. Typ.

Många har väl sagt att det är en feministiskt film och det kan jag till viss del hålla med om. Det handlar om en kvinna som gör karriär, gör som hon själv vill, går sin egen väg utan att låta nån stoppa henne. Gott så. Men att vara vän med sin barn snarare än mor känns varken feministiskt eller speciellt mänskligt. Jag tänker speciellt på hur hennes första barn Pia påverkades. Hon levde sina första 20 år i livet i helt eller delvis utan sin mor. Rossellini-barnen hade åtminstone varandra. Jag läste nu på Wikipedia att Ingrids första make Petter Lindström tydligen stämde Ingrid för att ha övergivit sitt barn och han ville få egen vårdnad av Pia. Detta tas inte upp i filmen. Nåväl, vad vet jag? De (barnen) verkar ju må bra idag, och om Ingrid nu blev kär i Roberto och ville flytta till Italien så var det väl svårt att lösa det hela rent praktiskt.

IngridEn sak jag noterade var att man i filmen nämner att Ingrid filmade sina barn mycket (när hon väl träffade dem). Ni vet fenomenet med att föräldrar filmar och fotar sina barn och tror att alla andra tycker det är jättekul att ta del av alla bilder och filmer. Det är inte så kul faktiskt. Bitvis kändes filmen som när man är på besök hos en familj som visar upp sina semesterbilder. Att titta på andras semesterbilder är inte så kul, inte ens Ingrid Bergmans semesterbilder. Därför blir filmen ganska tråkig och sövande. Till detta bidrar även den upprepande Michael Nyman-musiken som upprepas till förbannelse.

Det bästa i hela filmen (förutom Alicia Vikanders röstinsats som Ingrid själv) är när man visar en tidig provfilmning av Ingrid i Hollywood. Hon verkligen strålar här. Magiskt, och jag fick nästan en klump i halsen. I början av klippet hålls en skylt upp det där det står ”No makeup, No lip rouge” (verkligen?), och detta var nåt filmen refererade till några gånger, just frånvaron av smink och hur naturligt vacker Ingrid var. Och det var hon. Jag vet inte om det var nåt ovanligt (förmodligen) men t.o.m. tv-reportrar kommenterar att Ingrid inte har nån smink på sig under några nyhetsinslag vi får se. Ingrid själv återkommer också till det när hon i slutet av sin karriär spelar in Höstsonaten med sin namne Ingmar. I en scen där hennes ansikte är i en extrem närbild är hon helt utan smink. Hon var rädd för vad folk skulle tycka om det. Ingmar sa dock att även om du förlorar några fans så kommer du vinna nya.

En sista sak som jag tycker är värd att nämna, och det har mer med hennes skådespeleri att göra, är att hon till slut insåg att det här med italiensk (neo)realism inte var nåt för henne. Nej, hon ville inte improvisera fram sina repliker utan ha ett färdigt manus med repliker att läsa in. Och mycket riktigt, när Ingrid återvände till Hollywood 1956 i och med Anastasia så vann hon sin andra Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Just idag skulle Ingrid ha fyllt 100 år och SVT firar det genom att ikväll visa mästerverket Casablanca kl 20 på SVT2.

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Jag är Ingrid under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer