Song of the Sea (2014)

Song of the SeaRegissören Tomm Moore har kallats Irlands svar på Hayao Miyazaki. Ja, till viss del kan jag hålla med. Song of the Sea, som bygger på irländska folksagor, är en fantasifull animerad historia om mystiska vattenvarelser, ja, faktiskt om en hel värld med väsen som existerar parallellt med vår vanliga värld. Dessa väsen kan vara onda eller goda. Just detta tema för ju t ex mina tankar till Miyazakis Spirited Away där en liten flicka dras in i andarnas läskiga men fascinerande värld.

Precis som för Miyazaki har Moores filmer, Song of the Sea och debuten The Secret of Kells från 2009, blivit nominerade till Oscar för bästa utländska film. Men till skillnad från Miyazaki har Moore inte lyckats ta hem guldgubben.

I Song of the Sea träffar vi en familj bestående av en fyrvaktaren Conor, hans fru Bronagh och sonen Ben. Ja, och så fårhunden Cú förstås. Familjen väntar tillökning och frun föder den lilla flickan Saoirse och allt verkar bra. Men så försvinner plötsligt frun spårlöst. Fyrvaktaren bryter ihop och åren går. Sex år senare är frun fortfarande borta, Saoirse kan inte prata och Ben är sur på Saoirse och anklagar henne för hans mammas försvinnande.

Nu hittar Saoirse ett snäckskal som hon börjar blåsa en sorglig melodi i. Mystiska saker börjar hända och Ben och Saoirse får jobba ihop för att kanske få reda på vad som har hänt med deras mor.

Det som sticker ut mest med filmen är kanske animationsstilen där man låtit sig inspireras av gammal irländsk konst. Stilen är väldigt enkel men väldigt vacker. Jag får känslan av animerade tygkonstverk. Perspektiv byggs upp genom olika tvådimensionella lager, t ex gröna kullar lager på lager med en ringlande väg som blir mindre och mindre. Jag får den nostalgiska känslan av att titta på ett tecknat barnprogram från 70-talet eller min gammelmosters tygtavlor som jag såg på min mormor och morfars sommarställe som barn.

Historien är fin, charmig, men inget som riktigt bränner till. Kanske är det för mycket av en barnfilm? Där ser jag en skillnad med en animerad film som t ex Inside Out. Kan det vara så att en film som man sätter epitetet ”fin” på aldrig riktigt kan bränna till?

Det jag gillar med Song of the Sea är att det inte är självklart vilka som är goda eller onda, precis som i de flesta av Studio Ghiblis filmer. Det finns gråzoner här och det uppskattar jag.

Jag nämnde att jag gillar tecknarstilen och det gör jag. När det gäller miljöerna så är det underbart. Dock tycker jag inte man har fått till ansiktena till fullo. I anime brukar just ansikten vara väldigt enkelt gjorda. Där finns oftast inte så mycket nyanser i form av ansiktsuttryck. Man överdriver känslorna som visas i just ansiktet och istället kanske det är resten av kroppen som är mer nyanserad. Song of the Sea har sin egen stil. Det är möjligt att det var ytterligare ett snäpp enklare, eller kanske bara annorlunda, vilket för mig gjorde det svårare att riktigt känna nåt för karaktärerna.

Förutom en tecknarstil som utgått från irländsk konst så förekommer det även en hel del irländsk folkmusik. Aningen för mycket för mina öron. Det är lite som med Riverdance. Små doser funkar men efter ett tag känner man sig ganska mätt på armar som inte rör sig (eller sorgliga ballader). Det kan nog gälla all folkdans/musik när jag tänker efter.

En detalj som tyvärr nog sänkte filmen en del var att jag såg filmen med svenska röster. Tänk att istället fått höra Brendan Gleeson och Fionnula Flanagan. Det hade gett en helt annan irländsk tyngd till filmen, förutom att man slipper krystade översättningar av engelska uttryck eller skämt.

Deireadh.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSong of the Sea har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar, och jag var den enda av filmspanarna som valde just denna film.

Extramaterial

Nåt som är mer regel än undantag är att det är väldigt dåligt med information om vilka de svenska röstskådisarna faktiskt är. Det var precis samma sak i samband med The Boxtrolls som var filmspanarfilm för ett år sen. Varför inte lyfta fram dessa bättre, ge dem ordentligt med cred, för att på så sätt göra det mer prestigefyllt att dubba till svenska. Då tror jag att man skulle kunna anlita gräddan av den svenska skådiseliten (och bra ”röstregissörer”) vilket förhoppningsvis skulle förbättra kvaliteten på dubbningen. Med det sagt så gör väl inte de svenska skådisarna i Song of the Sea direkt bort sig men de ger ändå ett ganska platt intryck. Vilka var då de svenska skådisarna? Jag gav mig fasiken på att reda på det. Till slut hittade jag namnen på en filmposter i en pdf-fil som fanns hos Folkets Bio. Här är skådisarna (och det är inte några Rolf Lassgårds direkt):

Leon Pålsson, Lina Bergfalk, Myrra Malmberg, Fredrik Hiller (som var med i den horribelt usla American Burger), Monica Forsberg, Louise Raeder, Lovisa Heed, Hasse Andersson (Kvinnaböske?), Anders Öjebo, Göran Engman, Claes Ljungmark.

Slutligen vill jag förmedla lite av det som jag tyckte lyfte Song of the Sea. Nämligen det härligt mysiga bildspråket som ibland förde mina tankar till John Bauer.

 

Song 6

Song 7

Song 1

Song 3

Song 4

Song 5

Song 2

American Burger (2014)

Monsters of FilmAmerican BurgerPlötsligt händer det. Du ser en film som ändrar förutsättningarna för hur du ser på film. Du ser en film som ändrar referensramarna, som flyttar gränserna, som är extrem. Igår såg jag en sådan film och det måste få konsekvenser.

Härmed inför jag ett nytt betyg i min betygsskala. Betyget noll! Det blir alltså inte sämre än så här. Det är tråkigt att behöva införa ett nytt betygssteg på den dåliga sidan. En dålig film är ju liksom en dålig film och många dåliga filmer kan man klumpa ihop under samma betyg. Men, som sagt, när den verklighet som du trodde dig känna förändras så i grunden så måste det få följder.

Filmen, eller styggelsen, kallas American Burger och jag såg den som en del av den annars väldigt trevliga festivalen Monsters of Film. Litet tråkigt att avsluta med ett bottennapp men så är det ibland.

American Burger är bajs, skit, träck, avföring, och mer än så tänker jag inte skriva. Jag vet, tråkigt för alla som vill ha en mustig sågning men ett helt nytt betyg säger mer än tusen ord tänkte jag. Dessutom så postade Fiffi imorse en svavelosande sågning av en annan film så det är bara att klicka er vidare dit om ni är sugna på litet brum brum från motorsågen.

betyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Även Fiffis filmtajm och Filmparadiset har lidit sig igenom den här så kallade filmen.

Psalm 21


Titel: Psalm 21
Regi: Fredrik Hiller
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

För något år sen så såg jag en teaser för en svensk skräckis när jag var på bio. Jag blev så upphetsad av det jag såg att jag skrev ett inlägg på bloggen och gjorde reklam för filmen. Jag tror det är den enda gången som jag postat inlägg om en kommande film. Anledningen är bl a att jag verkligen gillar när vi svenskar ger oss på det här med genrefilm. Skräck, ren action, vad nu än må vara. Filmen gick upp på bio men stannade nog inte längre där än det tar att säga Fader Vår. Nu, ett år senare, skulle jag få se om den levde upp till min hajp.

Psalm 21 handlar om prästen Henrik som efter att ha fått reda på sin fars död åker till den lilla norrländska byn där hans pappa Gabriel (Per Ragnar) hade sin församling. Ja, just det, även Henriks far var präst.

I vissa scener är filmen rent skrattretande. Jag har ingen aning om det beror på regin eller på Jonas Malmsjö i huvudrollen som Henrik men nånting är fel, fruktansvärt fel. I scener när Henrik borde vara ledsen och låg är det istället som han fått reda på nåt roligt och inte riktigt kan prata utan att börja skratta. Ibland när han ska spela arg eller nedstämd eller gestalta nån annan känsla så kommer jag bara att tänka på nån jönsig fars.

Är det läskigt då? Ja, den där scenen som dyker upp i slutet av teasern som jag länkade till i mitt hajp-inlägg funkar som enskild scen. Tyvärr överanvänds greppet med att ett ansikte plötsligt blir en ruttnande mask å det grövsta. Ah, en gång. Ah, två gånger. Ah, tre gånger. Gaaaah, tio gånger. Nu får det väl ändå räcka. Visst det är ganska snyggt gjort med bra datoranimering men för i helvete! Kill your darlings, min kära Fredrik Hiller (filmens regissör).

Om filmen hade varit en ren skräckis så hade den kanske funkat bättre. Nu försöker filmen köra lite samma still som i de senaste årens spanska dramaskräckisar. Det kanske är lite orättvist mot Psalm 21 eftersom jag tröttnat på den spanska stilen men jag kan bara konstatera att det inte funkar i Psalm 21.

Per Ragnar är bra, det är han, det ska sägas. Ragnar har nåt obehagligt över sig, det är nåt med rösten tror jag.

1/5

PS. Jag råkade se att IMDb listar filmen som Horror, Sci-Fi, Thriller. Horror och Thriller kan jag väl hålla med om, men var de hittar science fiction-elementen, det har däremot jag ingen aning om. För mig är filmen Horror och Drama.

%d bloggare gillar detta: