Min lilla syster (2015)

I Min lilla syster inser 12-åriga Stella att hennes äldre syster Katja har problem med ätstörningar. Deras föräldrar ser inte, eller vill inte se, vad som håller på att hända och Katja själv vill absolut inte att sanningen ska komma fram. Stella hamnar i en jobbig sits. Hon både ser upp till och är avundsjuk på sin syster. Katja är den”duktiga flickan” som är en stjärna i konståkning. Stella är lite knubbig, tränar konståkning för att Katja gör det, men får inte speciellt mycket uppmärksamhet.

Det bästa med Min lilla syster är att relationen mellan systrarna känns helt äkta. Här finns hela spektrat från den ovillkorliga kärleken till den mörka svartsjukan.

Storasystern Katja spelas av Amy Deasismont (a.k.a. artisten Amy Diamond) och hon visade sig vara hur bra som helst i sin roll. När jag tänker på Amy Diamond så tänker jag på en glad och sprallig tjej utan några mörka sidor. Åtminstone är det min mediabild av henne. Hur skulle hon funka i den här filmen? Ja, som jag skrev, alldeles utmärkt. Allt eftersom filmen fortgår blir hon mer sjuk, mer paranoid, mer elak, mer utsatt. Hon kan på ett bräde växla mellan att vara snäll och bjuda på frukost på sängen till att med mörka blixtrande ögon göra mental slarvsylta av sin syster.

I centrum av filmen och den egentligen huvudpersonen tycker jag ändå Stella (Rebecka Josephson) är. Det blir hon som ska ta det jobbiga beslutet om att berätta eller inte berätta. Hur hon än gör tycker hon att det bara blir fel, och att skjuta upp beslutet gör bara saker värre. Det utvecklas till en gastkramande psykologisk thriller.

Mot slutet av filmen blir det riktigt jobbigt att titta. Desperationen är påtaglig. När familjen åkt ut till en stuga på landet för att försöka självhjälpa Katja bjuds det på rejält starka scener. Rena psykologiska skräckisen. Hur det är att ha ätstörningar, att helt enkelt inte kunna äta, eller ens kunna dricka ett glas vatten, kan aldrig ha gestaltats på det här sättet. Det skulle i såna fall vara i regissören Sanna Lenkes egna kortfilm Äta lunch om samma ämne.

Min enda invändning är att några av de andra skådisarna inte funkar lika bra som Josephson och Deasismont. Föräldrarna, spelade av Annika Hallin och Henrik Norlén, känns inte riktigt lika äkta som systrarna. Deras dialog flyter inte på samma naturliga sätt (alltid detta med dialogen i svenska filmer!) även om det lyfte en del i slutet. Jag tyckte inte heller Maxim Mehmet, som spelade Katjas konståkningstränare, bjöd på nåt direkt skådespelarfyrverkeri.

Slutligen hoppas jag, hur politiskt korrekt det än kan låta, att Min lilla syster kan visas som informationsfilm i skolan.

Min lilla syster har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna var det faktiskt bara jag som valde just denna film så några länkar till andra recensioner blir det inte för tillfället.

Nu har Min lilla syster kommit till bl a Arboga där Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett den.