Jätten (2016)

jattenJätten är en speciell film. Jag, och säkert andra med mig, vill kalla det för diskbänkssurrealism, socialsurrealism, vardagsdrama med inslag av magisk realism eller nåt i den stilen. Det finns säkert exempel på andra filmer, även svenska, som har ett liknande koncept men för mig känns Jätten ändå speciell (på ett bra sätt).

Regissören Johannes Nyholms film handlar om den snart 30-årige Rikard som (till synes) inte har det lätt i livet. Han är autistisk, bor på ett gruppboende, har nåt typ av syndrom som gett en stor böld som täcker halva ansiktet och även utövar ett farligt tryck på hans hjärna. Dessutom har han pga syndromet svårt att gå och så blev han lämnad av sin mamma som fick en psykos efter att hon fött honom.

Japp. Happy life! Not. Kan man tycka. Men grejen är att Rikard ändå trivs med tillvaron, får jag intrycket av. Hela hans värld kretsar kring en sak: BOULE. Han är med i en bouleklubb i Göteborg och ska vara med i nordiska mästerskapen. Och oj, vad han ser fram emot den kommande tävlingen. Tillsammans med sin otroligt sympatiske och lojale klubbkompis (och vän) Roland (Johan Kylén) studerar han videor med de regerande danska mästarna för att hitta deras svagheter. Rikard lever för sin boule och tränar (trots att han förstås inte får) hemma i sin lägenhet.

I filmens inledning sker dock en olycka under ett av klubbens träningspass. Det hela leder till att Rikard inte ska få vara med på mästerskapen. Hela hans värld rasar samman.

Ja, när man på ytan beskriver vad filmen handlar om så kan det tyckas att det här handlar om en tung och grå film. Men grejen är att Jätten inte bara blandar upp realismen med magiska inslag utan realismen har en värme och en humor som väcker till skratt.

Om ska försöka hitta referenser till andra filmer så skulle jag beskriva det som om Ruben Östlund regisserat en fiktiv version av den underbara dokumentären Plötsligt i Vinslöv (och släng in lite Mask och The King of Kong också). I Vinslöv handlade det om minigolf, här alltså om boule. En av medlemmarna i klubben heter Greger och är en av de roligaste paragrafryttare jag träffat på på vita duken. Det är underhållning på hög nivå när klubben har årsmöte och Greger vill ta upp frågan om de nya parkeringsplatserna… Men det ska visa sig att det lönar sig att ha en paragrafryttare i klubben.

Jätten är också en sportfilm, med en underdog som kommer igen, där spänningen byggs upp inför det kommande stora mästerskapet. Hur ska det gå? Hur ska man lyckas slå de kaxiga unga danskjävlarna? Spänning!

Musiken var för härlig också, speciellt under de surrealistiska inslagen där Rikard i sitt inre ser sig själv som en jätte som vandrar omkring i fjällvärlden med bouleklot stora som Globen.

När jag nu skriver det här är det väldigt nära att jag lyckas övertala mig själv att dela ut en fyra i betyg. Jag har velat fram och tillbaka mellan en stark trea och en vanlig fyra och jag bestämmer mig i detta nu för en trea. Varför inte fyra? Ja, det är det vanliga. Jätten är en riktigt bra film men av nån anledning blev jag inte totalt indragen. Det fanns små detaljer som jag störde mig på. No biggies men tillräckligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratJätten var denna månads filmspanarfilm. Kolla in vad de andra tyckte här nedan. Joel skriver inte om filmen men var med och såg den och gillade den jättemycket.

Har du sett den?-Johan
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

#SFF15: Det vita folket (2015)

sff_logoDet vita folketDå var det dags att recensera den sista av alla de elva filmer jag såg under de underbara Malmö Filmdagarna i slutet av augusti.

Från början var det tänkt att Det vita folket skulle gå upp på bio 30 oktober men av nån anledning så sköt man på premiären. Detta innebar att den kunde vara med i programmet under Stockholm Filmfestival och därför blir det den första film jag skriver om från årets filmfestival. Filmdagarna tar slut och en festival börjar med samma film.

Vad är då Det vita folket? Enligt uppgift skullle det vara svensk science fiction, vilket ju förstås lät lovande. Mina förväntningar var av nån anledning uppskruvade en del, inte mycket, men en del. Det är alltid kul att se svensk s.k. ”genrefilm”, såsom skräck och sf. Det faktum att regissören hette Lisa Aschan borde kanske ha gjort mig orolig då jag inte alls var förtjust i hennes förra, av många hyllade, film Apflickorna.

Filmen inleds med texten ”Sverige 2015”. Jaha, 2015. Hmm, då är det alltså ingen sf-film, eller? Är det kanske en sån där alternivhistoria-film, där man twistat till vår verklighet? Det spelar kanske mindre roll men nån sf-film är det i alla fall inte. Det handlar inte alls om nån sorts vetenskapssaga.

Fast nu när läser jag på lite om sf-genren så ser jag att det finns nåt som kallas mjuk science fiction som inte fokuserar på teknik och vetenskap utan snarare på samhälle, ekonomi, statsvetenskap osv. Det vita folket skulle man kunna kalla för mjuk sf. Hmm, varför kommer jag att tänka på helt andra genrer nu…

Nåväl, i Det vita folkets verklighet får vi stifta bekantskap med både personal och intagna på en förvaringsplats för människor som ska utvisas. En sorts mellanstation för folk som vistas olagligt i Sverige och som väntar på verkställning, dvs att deporteras ut ur Sverige. Det som är twistat i filmen är att Alex, den intagna huvudpersonen, spelas av Vera Vitali, och är blond, blåögd och talar flytande svenska.

Hmmm, vad är filmen försöker säga här? Jag har lite svårt att förstå vad det är man försöker dra paralleller till i vår verklighet. Hmmm. Nej då, jag skämtar givetvis. Det vita folket är nämligen subtil som en kylskåp. Det finns inget mystiskt, inget konstigt, inget att fundera på, inget tänkvärt, inget överraskande, inget spektakulärt. Filmen är bara ett rakt upp och ner konstaterande att flyktingförvaringar är en absurd företeelse. Vilket det givetvis är. Men det blir inte nån bra film bara för det.

Jag ska ge filmen att den är snygg och att jag gillar miljöerna. Precis på samma sätt beskrev jag Apflickorna ser jag nu när jag läser igenom min recension av den. Snygg men tom under ytan. Fast Det vita folket är egentligen inte tom under ytan utan snarare är det så att det som borde ha funnits under ytan istället befinner sig direkt på ytan vilket gör att all finess är som bortblåst.

Skådisarna då? Sköter de sig? Hmm, svårt att säga. De är hyfsade. Men jag vet inte. De känns stela på nåt vis. Speciellt gäller det Pernilla August som förvarets chef. Jag antar att det är så hon ska vara.

Filmen med avslutas med eftertexter till tonerna av den svenska nationalsången. Som sagt, subtilt som ett kylskåp. Efter visningen pratade jag lite med en bloggkompis där nere i Malmö som inte hade sett filmen. Jag berättade att jag inte gillade den och då sa hen att det skulle nog inte hen göra heller. Hen trodde att hen nog inte skulle gilla den eftersom hen inte höll med om den politik som filmen stod för. Av samma anledning hade samma person inte heller gillat en film som Äta sova dö. Hmmm, jag förstår inte riktigt detta resonemang. Jag gillar en film om jag gillar den. Skit i politiken. När det handlar om Det vita folket så håller jag med om det filmen försöker säga, ja, eller snarare hamrar in. Men den funkar inte som film. Slut.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag var den enda av filmspanarna som såg Det vita folket nere i Malmö så det blir inte några länkar till andra recensioner. Om nån skriver om den efter att ha sett den under Stockholm Filmfestival så lägger jag till länkar här. Det vita folket får vanlig biopremiär 27 november.

Hotell

Malmö FilmdagarDavidTitel: Hotell
Regi: Lisa Langseth
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På Malmö Filmdagar såg Henke och Fiffi den här filmen dagen före jag skulle se den. Eller, jag hade faktiskt inte bestämt att jag skulle se den, men så hyllade båda två den. Henke hyllar en svensk film, det här måste vara nåt speciellt!? Då var det bestämt, morgonfilmen under den sista dagen av Filmdagarna blev Hotell.

Jag hade inte hört talas om filmen överhuvudtaget. Jag visste att Alicia Vikander hade huvudrollen och att Lisa Langseth regisserat. De både hade samarbetat tidigare i Till det som är vackert, som jag inte hade sett eller varit sugen på att se. Det jag hörde om Hotell var att den tydligen skulle vara rolig, kanske inte en ren komedi men i alla fylld med en hel del humor. Skönt tänkte jag eftersom en hel del av filmerna under Filmdagarna var fyllda med misär. Hur började Hotell? Jo, med misär de första 20 minuterna! Vad är detta? Jag orkar inte tänkte jag.

Alicia Vikander spelar Erika som tillsammans med pojkvännen (Simon J. Berger) väntar sitt första barn. Födseln går dock inte som planerat och Erika går in i en djup depression. Hon hamnar till slut i en terapigrupp tillsammans med andra med olika typer av problem med livet. Hon är till en början en passiv betraktare, sitter bara med. Än så länge är filmen mest jobbig och jag tycker inte den är speciellt bra. Fast Alicia är bra från början. Snart tar dock filmen en vändning som jag inte riktigt hade väntat mig. Och det är här humor, livsglädje, skruvighet, finstämdhet, obekvämligheter och andra trevliga saker kommer in i bilden.

Jag blev helt såld på filmen. Den balanserar det svartaste drama med varm humor på ett underbart sätt. Filmen ryggar inte för det jobbiga men visar samtidigt att om man hjälps åt, om människor hjälps åt, så kan vi få ordning på vår tillvaro. En sak man kan göra är t ex att åka iväg till några random hotell, boka konferensrum och hålla egna terapisessioner där man utforskar sin smärta, både den psykiska och den fysiska (*host*David Dencik*host*).

Skådisarna i terapigruppen (Alicia, David, Mira Eklund, Henrik Norlén och Anna Bjelkerud) är samtliga strålande. Dencik kanske är den som är roligast men faktum är att alla i gruppen får ungefär lika mycket tid och scener att jobba med. I fokus i slutändan är ju Erika men jag tyckte det var bra att alla ”fick vara med”.

Jag pratade lite om balansen mellan humor och allvar. Ett exempel på det är en sekvens då Henrik Norléns rollfigur råkat ut för en rejäl kris en bit in i filmen. Han flyr ut från hotellet, ut på en parkeringsplats. Efter sig har han David och Mira som försöker fånga in honom. Norlén springer upp för en berghäll men halkar och ramlar. Han skriker ut av smärta och det ser ut som att han har gjort sig illa i handen. Men se, han spelar bara för att lura David och Mira så han kan smita igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på en liknande scen från Office Space där Michael sliter sig från Peter och Samir för att fortsätta slå ihjäl den förbannade printern.

I Kinos podcast från Filmdagarna nämnde Roger Wilson att han under filmen, som han gillade, inte kunde låta bli att tänka på hur den amerikanska remaken skulle bli. Han såg den redan framför sig. Adam Sandler tillsammans med några andra invaderar ett hotell och tar ett konferensrum i besittning för terapisessioner. Ja, det är inte omöjligt att det blir en remake. Filmens idé är så bra. Min uppmaning, min starka uppmaning, är dock att absolut inte vänta på nån remake utan se Hotell omedelbums på bio.

4/5

Det är fler som checkat in Hotell idag, och Har du inte sett den? har redan checkat ut. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Henke gästar)

%d bloggare gillar detta: