Big Game (2014)

Big Game

En finsk film som spänner bågen

På Malmö Filmdagar för ett år sen visades en trailer för en finsk film som hette Big Game. Samuel L. Jackson (!) spelade amerikansk president vars flygplan blir attackerat av terrorister över Finland. Presidenten skjuter ut sig i en nödkapsel och landar i den finländska ödemarken. Hans enda hjälp visar sig vara en finsk 13-årig snorunge som är ute på ett sorts mandomsprovsuppdrag. Ja, jag måste säga att jag gillade trailern och dess kaxighet. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till trailern? Ja, nästan, är svaret. Jag har aldrig tråkigt. Däremot känns det att det här är en film med ganska låg budget. Man har ett koncept som man kör stenhårt på. Sam Jackson levererar. Vi får ett mysigt samspel à la buddyfilm mellan Sam och Onni Tommila som spelar ”snorungen”. 3/5 och då kanske jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sicario (2015)

SicarioDet första jag inser, eller återupptäcker, under inledningen av Sicario är att fransk-kanadensaren Denis Villeneuve [dəni vilnœv] är en ytterst skicklig filmmakare. Sicario är nämligen först och främst en extremt välgjord film.

Efter Stockholm Filmfestival för två år sen så var jag rejält mätt på film. Jag tror inte jag gick på bio på nästan tre veckor efter att festivalen tog slut. Jag hade fått en filmöverdos och kände inget sug alls. Sen jag tog jag mig i kragen och gick och kollade in Villeneuves Prisoners och – oj, vilken film det var. Mitt bio/filmsug var återupprättat. Jag fick precis samma känsla under Sicario. Fasiken vad välgjort det är. Det är bara att njuta och låta bilderna svepa över en.

Spelplats i Sicario är södra USA och Mexiko och gränsen där emellan. Amerikanska myndigheter för en kamp mot knarkhandel och knarkkungar. Ja, det handlar alltså om det s.k. ”knarkkriget”. Inte oväntat så förlorar man.

Emily Blunt spelar FBI-agenten Kate. Hon är en kvinna som jobbar handfast. Hon är ute i fält för att fånga the bad guys. Det som kanske utmärker henne är att hon har gör det hon kan utan att för den skull tumma på reglerna, främst då sina egna moraliska regler. En dag blir hon värvad för att vara med i specialstyrka som ska spåra upp och gripa en ökänd (och samtidigt okänd) mexikansk knarkkung. Kate kastas in i en värld där man tänjer på gränser och bryter mot regler till vardags.

Emily Blunt har blivit en favorit. Hon är en badass i Edge of Tomorrow och hon är det även här. Hon spelar ändå kanske lite av publikens roll. Hon hamnar i en till viss del okänd miljö där det bara gäller att hänga med. Hur länge kan man följa vad man själv tror på i en galen värld med andra spelregler.

En av medlemmarna i styrkan spelas av Benicio Del Toro och hans rollfigur har passerat gränsen för länge sen. För honom har det blivit en personlig vendetta. Jag är säker på att om Kate är med några månader till i liknande operationer så kommer hon känna likadant. Nu är hon dock grön.

Det jag gillar mest med filmen, och Villeneuves andra filmer, är stämningen. Precis som i t ex Prisoners är det mörkt och nervigt mest hela tiden. Till det bidrar ljudspåret som inte tar några fångar. Ett ständigt vibrerande fiolmuller gör att man inte kan slappna av.

Det förekommer en lång gastkramande ”night vision”-sekvens i en tunnel som förde tankarna till bin Ladin-jakten i Zero Dark Thirty. Tyvärr blev jag av nån anledning trött just under denna sekvens. Kanske berodde det på det dovt mullrande ljudspåret som vaggade mig till en grön nervig mardröm.

Ungefär lika gastkramande var en scen när styrkan efter en operation inne i Mexiko ska passera gränsen in till USA. Man fastnar i bilköer med mexikanska gangsters i bilar i filerna intill. Här får Kate lära sig en del om de där gränserna, och då pratar jag inte om gränsen mellan USA och Mexiko.

Jag hörde att nån (det var nog på Twitter) klagade på att Blunts rollfigur försvinner i slutdelen av filmen och jag kan till viss del hålla med. Under de avslutande 20 minuterna tar filmen en lite annan vändning än man kanske räknat med och fokus riktas mot en annan karaktär. Blunt återkommer dock i slutet och jag tycker ändå det är hennes rollfigur Kate som utgör den moraliska kärnan i filmen.

Ska jag nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på så blir det Traffic (Del Toro gör i princip samma roll), Zero Dark Thirty (Chastain gör en liknande roll som Blunt) och Fast & Furious (man är på jakt efter en ondskefull mexikansk knarkkung).

Om jag ska rangordna de Villeneuve-filmer jag har sett så är Sicario den fjärde bästa efter Enemy, Incendies och Prisoners, vilket visar vilken galet hög kvalitet filmerna håller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSicario har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Self/less (2015)

filmspanarna_kvadratSelfless posterTarsem Singh är en regissör med egen visuell stil. Hans filmer är VACKRA. Hans första film, The Cell, såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och då blev jag förälskad i den fantastiska värld som Tarsem byggde upp. En fest för ögat för att ta till en klyscha. Själva storyn var kanske inte så speciell men det spelade mindre roll.

Nu är faktiskt The Cell den enda film av Tarsem (ja, det är så han kallar sig som regissör) som jag har sett. Jag har sett de första 20 minuterna av The Fall men föll (pun intended) sen i djup sömn och jag har inte återkommit till den. Av nån anledning fann jag The Fall väldigt tråkig. Nån gång ska jag dock ta mig av den igen.

I lördags ägde juli månads filmspanarträff rum. Just det, filmspanarna tar inte semester! Fast vi var något decimerade får jag ändå säga. Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skulle välja film och vi som känner Sofia visste att det skulle bli ett väl genomtänkt val. Om nu bara SF:s program inte ställde till det så skulle vi förhoppningsvis kunna undvika Ted 2. Valet föll på Tarsems Self/less och även om SF inte levererade fullt så gick logistiken ihop efter lite omkastningar i dagsprogrammet.

Innan filmen började konstaterade jag att jag i princip inte sett en enda film med Ryan Reynolds. Den enda som dyker upp på Filmtipset när jag kollar nu är X-Men Origins: Wolverine där han tydligen spelade Deadpool, men jag minns honom inte alls. Nu var väl i och för sig inte filmen i sig nåt att minnas heller för den delen.

Self/less inleds med att den snorrike men dödligt sjuke företagspampen Damien Hayes går till doktorn för att få en ny kropp. Det mesta kan ju köpas för pengar. Efter proceduren, som överför Hayes medvetande till en ny labbframodlad kropp, vaknar Hayes upp och ser ut som Ryan Reynolds, dvs yngre och med ögon som sitter lite tätare. Hayes gamla kropp används för att fejka hans död (eller egentligen är det inte fejk då ju kroppen faktiskt är just död). Nu kan Hayes i sin nya kropp leva livet igen. Partey!

Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. Hayes ser syner och måste poppa piller för att hålla kvar sitt förstånd.

Jag gillar stora delar av Self/less och då pratar jag om filmen, inte filmtiteln (jag återkommer till den). Det är välgjort, lagom mystiskt och lite spännande. Ben Kingsley hade gärna kunnat vara med lite mer. Han har en skön tyngd i sitt spel. Jag satt och väntade på en sluttwist då han skulle dyka upp igen men den kom aldrig. När det gäller Ryan Reynolds har jag inget att klaga på. Det är möjligt att han är aningen stel men jämfört med en ”skådis” som Jai Courtney är han ju rena rama Jan Malmsjö.

Filmens skurk spelas, eller snarare överspelas, av Matthew Goode. Är inte Goode skurk ganska ofta? Jag minns honom exempelvis från Stoker där han spelar på samma kalla och obehagliga sätt. Jag tycker han funkar här även om det kanske är alltför uppenbart att han är just skurk.

En detalj som i princip helt saknades var den där Tarsem-stilen som jag hade sett i The Cell (och i det lilla jag sett av The Fall). Self/less känns mer som en vanlig studioproduktion där Tarsem anlitats som regissör. Inget fel i det men det blir inte lika personligt. Ibland kan jag se Tarsem nånstans under den generiska actionthrillerytan men det är inte ofta.

Selfless

Även om jag aldrig hade tråkigt så försvinner mystiken efter kanske halva filmen. När det väl är klart vad som pågår så övergår det hela till en ganska vanlig actionthriller om en man på flykt. Vi får pang-pang och biljakter. Inget fel i det, som sagt.

Titeln. Det är lika bra jag tar det nu. Self/less. Ok, tanken är alltså att man ska kunna utläsa den på två sätt, dels som ett ord, ”selfless”, och dels som två separata ord, ”self” respektive ”less”. Som ett ord funkar det möjligen. I filmen begås i alla fall en osjälvisk handling. Vad syftar man på med ”self” och ”less”. Visst, filmen handlar om ”jaget” (”self”). Men ”less”. Less vaddå? Ett ”jag” mindre? ”Jaget” är mindre?

Ta en titel som Face/Off. Där funkar det. Som två ord syftar det på ett ansikte som tas bort. Ansikte, bort. Det är ju precis det man gör i filmen med Travoltas och Cages ansikten. Som ett ord, faceoff, betyder det en uppgörelse mellan två kombattanter. Smart. Self/less. Inte så smart.

Men det är inte titeln som sänker filmen för min del. Innan filmen pratade jag, Sofia, Fiffi och Har du inte sett den?-Johan lite om störningsmoment på biovisningar, detta ack så kära ämne. En sak vi kom fram till var att om man en gång stört sig på nåt (nån som tuggar popcorn högljutt t ex) så kan det vara förbaskat svårt att inte låta bli att fortsätta störa sig på det – mer och mer.

Precis så var det för mig under visningen av Self/less. Nej, jag menar inte att det var nån i publiken som störde mig. Det var Tarsem själv, eller filmens klippare Robert Duffy, som var den skyldige. Efter ett tag noterade jag att filmen hela tiden föll tillbaka på samma grepp när det gällde klippningen. Det korsklipptes på ett hiskeligt jobbigt sätt. Bitvis kändes det som att hela filmen var ett enda långt montage. Ibland var det hyfsat coolt och snyggt. Det var bra musik i New Orleans och Hayes spelade basket. Det var New Orleans-stepp och en partande Hayes. Ja, det var helt ok.

Tyvärr använde filmmakarna samma grepp om och om igen. Om det bara hade handlat om ett fåtal rena montagescener så hade det kanske funkat. Men även i helt vanliga scener, eller scener som borde ha varit helt vanliga, som bara borde ha visats rakt upp ner så hoppade man i tid och rum till andra scener. Det korsklipptes hit och dit och jag störde mig mer och mer på detta. Istället för att kännas fräscht och coolt så blev det till slut bara tillgjort. Usch. Det tog mig helt enkelt ut ur filmen.

Det lustiga är att jag verkade vara den enda av filmspanarna som störde mig på klippningen (förutom Har du inte sett den?-Johan, till viss del).

    

Filmens manus är för övrigt skrivet av de katalanska bröderna David och Àlex Pastor som även ligger bakom den apokalyptiska Los últimos días som de även regisserat.

För er som har sett Self/less så var det en sak som inte funkade för mig som jag tar inom spoilertaggar.

Spoiler
Att varken Hayes eller Hayes kollega Martin fattade att kropparna som användes givetvis var riktiga människor kändes inte realistiskt. Att Albright i hemlighet skulle driva en verksamhet där han på kort tid odlar fram fullvuxna människokroppar i ett labb!? Visst, det var en science fiction-rulle, men nej. Men man tror väl det man vill tro när man är desperat. Men då hade jag velat att de, Hayes och Martin, i nån scen erkänner att de ändå förstod att det handlade om riktigt människor.
Spoiler slut.

Vad tyckte de andra film/spanarna om Self/less? Bra/dålig? Bra? Dålig? Eller kanske bra dålig?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)

Argo

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

%d bloggare gillar detta: