Zack Snyder’s Justice League (2021)

15 januari, 2023 4 kommentarer

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit 12 filmer (inklusive Zack Snyder’s Justice League som det lite kort handlar om idag) och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna de recensioner som finns). The Suicide Squad och Black Adam har jag inte sett… och frågan är om det nånsin kommer att ske? Jo, troligen, bara för att.

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5
Birds of Prey (2020) – 2/5
Wonder Woman 1984 (2020) – 1,5/5
Zack Snyder’s Justice League (2021) – 2,5/5
The Suicide Squad (2021)
Black Adam (2022)

Historien om #ReleaseTheSnyderCut behöver vi inte dra igen men 2021 fick Snyder i alla fall en massa kosing ($70000000) från Warner Bros. Pictures/HBO Max för att göra om Justice League som kom ut 2017. Vad gör Snyder då? Jo, han förlänger filmen till fyra timmar, bleker bort alla färger, och klipper bort alla de scener som Joss Whedon skrev och spelade in efter att Snyder fått hoppa av (pga anledningar) under efterproduktionen.

Resultatet? Jo, det funkar faktiskt hyfsat. Den version av filmen som kom ut 2017 är i mina ögon usel och jag delade alltså ut en etta. Det som nog gör att Snyders version funkar bättre är att vi har EN vision och inte en mischmasch där man (filmbolaget mha Whedon) försökt få ihop nåt. Filmen är lååååång men det lustiga är att jag började titta ganska sett en kväll och sen kunde jag inte sluta titta.

Ett grepp som man kan tycka vad man vill om är kapitelindelning i filmer. Här funkade det bra eftersom det gjorde att filmen kändes mindre överväldigande. Efter ett kapitel kunde man liksom göra en omstart, fylla på kaffe, och titta vidare, som man ju inte har några problem med att göra när man ser en tv-serie.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Justice League (2017)

28 juni, 2019 12 kommentarer

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

16 januari, 2019 2 kommentarer

Broodfest 2016

Broodfest 2016

Jag hade inte hört mycket gott om den innan jag kollade in den andra DCEU-filmen Batman v Superman: Dawn of Justice. Ändå tänkte jag: så dåligt kan det väl ändå inte vara?! En superhjältefilm kan väl inte vara helt fel på en fredagkväll? Jo, det kan vara så dåligt och det kan vara helt fel alla kvällar i veckan. Batman v Superman: Dawn of Justice är en svintrist film.

Inledningen är fruktansvärd. Pompös. Överdramatisk. Tråkig. Och så blir Bruce Waynes föräldrar skjutna. Igen. Varför? Släpp det där nu.

Jag gillar ändå att filmen under en sekvens med 9/11-vibbar återkopplar till Man of Steel. Det som hände i slutet av den filmen, en fajt mellan Stålmannen och general Zod som ödelägger stora delar av Gotham City, får faktiskt konsekvenser.

Men annars? Fy fan vad dålig. Vi bjuds på totalt pinsamma scener med Lois Lane (Amy Adams) i ett badkar. Varför ska hon vara i badkaret? Det finns ingen anledning. Och Stålmannen spelad av stelopererade Henry Cavill känns helt fel. Han är mörk, svår och gritty och det känns bara pinsamt.

Filmen förklarar inte varför Stålmannen och Läderlappen plötsligt hatar och börjar bekämpa varandra. Är det för att Läderlappen är en vigilant och Stålmannen vill ordna upp saker själv. Nej, jag förstod aldrig. Läderlappen gillar inte Lex Luthor. Stålmannen gillar inte Lex Luthor. Trots en gemensam fiende kommer de inte överens. Varför inte…? Ah, nu vet jag: det stod i manus.

Lite kul var det att se Ben Affleck som en orakad och sluskig Läderlapp (även om själva dräkten gjorde att han mest såg ut som en överviktig amerikansk wrestler). Däremot funkade inte en brooding Stålman alls, och Cavill känns felcastad (trots sitt yttre). Om jag minns rätt så funkade han bättre i Man of Steel där han inte var en dysterkvist i samma höga grad.

De kvinnliga skådisarna då? Ja, det enda som verkligen funkar i hela filmen är just Gal Gadot som Wonder Woman i sitt första framträdande. Amy Adams gör så gott hon kan med det som hon har blivit tilldelad. Efter filmtitten konstaterade jag att det är fantastiskt skönt att Adams har fått göra andra filmer, toppfilmer, som Nocturnal Animals och Arrival. Här var hon nämligen helt bortkastad.

Hur kan filmen vara så lång?! Inget händer ju! Slutfajten är som vanligt en orimligt lång och sövande cgi-fest. Monstret man slåss mot är en totaltråkig blandning av ett grottmonster från Sagan om ringen och alien-barnet från Alien: Resurrection.

I slutändan är det kvinnornas bidrag som ger filmen nån form av mening och känsla. Men tyvärr räcker inte insatserna från Amy Adams, Gal Gadot och Diane Lane (som mamma Kent) till att lyfta filmen från sitt bottenbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Chasing Amy (1997)

27 augusti, 2017 6 kommentarer

Igår handlade det om Kevin Smiths Dogma och idag är det dags för ytterligare en preblogg-recension av en Smith-film: Chasing Amy med unga versioner av bl a Ben & Casey Affleck och Matt Damon. Texten skrevs i oktober 2005.

Av Kevin Smiths filmer har jag faktiskt tidigare bara sett Dogma men när SVT visade Chasing Amy så passade jag på att se den. Den handlar om två lagom slackeraktiga serietecknare spelade av Ben Affleck och Jason Lee. Affleck träffar lesbiska Alyssa och innan han har hunnit fatta det så är han kär (till kompisen Lees stora förtret).

Hmmm, ja, Smiths filmer känns som en blandning av romantisk komedi och vanligt relationsdrama kryddat med en lekishumor som ändå känns smart. Till det kan vi även lägga en ofta väldigt rolig, halvgrov och genomarbetat dialog. Filmen inleds väl som en ganska grabbig, men ändå smart, komedi med nonsensdialog nästan i stil med Seinfeld (fast grövre). Riktig rolig bitvis. Black Power-bögen var kul. Roligt också när Lee (och inte minst Affleck) upptäcker vilken bar de egentligen är på och hur Lee då applåderar ännu mera. Efter hand blir det en mer allvarlig film om Affleck och hans förhållande till den vilda tjejen Alyssa.

Jason Lee har den ganska tacksamma rollen som rolig och skitsnackande sidekick, och han sköter den rollen med den äran. Han är rolig så fort han öppnar munnen. Det som förvånade mig med filmen var att Ben Affleck faktiskt var helt ok och funkade i sin roll. Han lyckades faktiskt gestalta sina känslor och var inte så där träig som han annars är expert på. Nu har jag i och för sig inte sett så många filmer med Affleck när jag tänker efter, så det är nog bara mina fördomar som talar när det gäller Afflecks träighet (min kommentar: eller hur!). Hur som helst, så är Affleck ok i den här rullen.

Eftersom jag tidigare bara har sett Dogma av regissör Smith så vet jag inte riktigt hur hans andra filmer är men jag misstänker att i alla fall Clerks och Mallrats inte har så mycket av romantik och relationsdrama som Chasing Amy har, utan att dessa filmer är mer renodlade komedier och till bredden fyllda med sjukt rolig dialog. Nu tyckte jag ändå Smith får ihop blandningen rätt bra i Chasing Amy. Den är både allvarlig, ganska tänkvärd och rolig och det går ihop. Jag tyckte kanske den blev lite utdragen i slutet när Affleck har sin ångest över hur han ska agera. Men Jay och Bobs lilla cameo var kul. Betyget blir en stabil trea. Nästa Smith-film ska bli Clerks (min kommentar: nej, det blev Tusk).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dogma (1999)

26 augusti, 2017 12 kommentarer

Efter att ha skrivit alldeles för långt om The Dark Tower skickar jag idag ut en kort gammal preblogg-recension istället. Det handlar om Dogma, min första Kevin Smith-film som jag såg och skrev om i juli 2003. Jag ser att jag skriver att jag kommer se fler Smith-filmer. Well, det har bara blivit två till: Tusk och den jag skriver om imorgon.

Denna komedi om Gud och katolicismen är den första film av Kevin Smith (Clerks, Mallrats) som jag sett, och jag kommer nog se fler. Jag tyckte nämligen den var rolig. Den handlar om änglarna Loke (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som är utslängda från himlen (de har förvisats till Wisconsin av alla ställen) men som nu hittat ett sätt att komma tillbaka. Detta kan få fruktansvärda följder eftersom det då visar att ofelbara Gud inte alltid får som Han/Hon (min kommentar: här hade det väl passat med Hen?) vill. Om änglarna lyckas kommer världen ”as we know it” att sluta existera. De måste alltså stoppas. Gud ger i uppdrag till religiöst tvivlande Bethany (Linda Fiorentino) att utföra detta. Hon får diverse hjälp, bl a från Smith-figurerna Jay och Silent Bob (som faktiskt har två repliker).

<spoiler>Jag kan avslöja att Gud är en hon och att hon dessutom spelas av Alanis Morrissette, utan en enda replik. Ja, well, förutom ett högt och långt skrik som spränger Ben Afflecks huvud då. Hehe, kul. Och sen var Jesus svart också.</spoiler>

Dogma är en film som förs fram av en rolig dialog som bl a är full med referenser till främst amerikanska filmer (kul om man är ett filmfreak). Mycket bibelsnack och religion blir det också förstås. Betyget blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Gone Girl (2014)

23 december, 2014 13 kommentarer

Av någon anledning hade jag totalt missat att David Fincher skulle komma med en ny film. För några år sen var ju Fincher en av de hetaste regissörerna. Sen kom The Curious Case of Benjamin Button och en Stieg Larsson-filmatisering. Kanske var det då som Fincher litet försvann från min filmradar. Benjamin Button såg jag aldrig (den var ju så låååång!) och The Girl with the Dragon Tattoo tyckte jag faktiskt var sämre än den svenska originalet.

Någon gång i slutet av sommaren hörde jag, eller snarare läste på Twitter, om en ny hajpad film som hette Gone Girl där Ben Affleck spelade en man vars fru försvinner. Afflecks rollfigur, Nick Dunne, blir givetvis själv misstänkt för det eventuella mordet. Själv hävdar han förstås att han är oskyldig. Samtidigt som polisutredning startar drar även en mediecirkus igång kring fallet.

Jag tror jag såg den här filmen under helt perfekta förutsättningar. Jag visste i princip ingenting om handlingen. Jag visste inte att den byggde på en roman av Gillian Flynn (som även skrivit filmens manus). Jag trodde det var en ren thriller… vilket jag inte skulle säga att det är. Istället blir filmen en blandning av thriller och svart satir. Under visningen så hade jag, helt oväntat, riktigt roligt. Jag fann stora delar av filmen härligt roliga. Den tar oväntade vägar som jag inte var beredd på, vilket gjorde att jag ofta satt och småskrattade och samtidigt skakade på huvudet åt det jag såg.

Rosamund Pike. Vilken tjej! Hon har tidigare bara gett ett frostigt (ehe) intryck och inte stuckit ut för mig. Jag kan bara minnas att jag har sett henne i den där Bond-rullen som tydligen kom 2002 (fasiken vad länge sen!). Här är hon perfekt som den perfekta frun för slackern Nick Dunne. Eller hur perfekt är hon och är Dunne bara en slacker? Nåväl, de två förtjänar varandra kan man säga.

Gone Girl

Kim Dickens. Haha, Kim Dickens. Vet ni vad hennes rollfigur heter i Gone Girl? Jo, Rhonda Boney. Ja, jag vet inte, en händelse som ser ut som tanke? Hon är hur som helst kanske min favoritfigur i filmen. Boney är polisen som utreder Gone Girl-fallet. Hon är duktig, misstänksam och har en skön torr humor. Som assistent har hon unge polisen James, spelad av Patrick Fugit som vi känner igen från Almost Famous. ”Should I know my wife’s blood type?”. Underbart.

Tyler Perry. Tyler Perry? What? Han är ju bara regissör trodde jag. Nej, jag förväxlar nog honom med Lee Daniels. Well, här spelar han en kändisadvokat som tar sig an att försvara Nick. Här finns kosing att tjäna. Här ska spelas ett mediespel. Varje scen Perrys advokat är med i tyckte jag var härlig. Inför ett tv-framträdande ska Nick Dunne tränas för att inte se för självgod ut. Så fort han glider över i självgodhet kastar Perrys advokat godis på honom. Efter att ha fått ett antal geléhallon i ansiktet är Dunne till slut redo för sitt framträdande. LOL. Här blir filmen skön mediesatir. Eller satir och satir. Förmodligen är det inte så långt från verkligheten alls.

Jag har sett att en del tycker att filmen är obehaglig att se, att den är jobbig och att personerna är vidriga mot varandra. Well, kanske det. Själv såg jag det mer som en satir där jag inte blev känslomässigt drabbad alls. Jag hade bara roligt, speciellt under andra halvan där filmen verkligen tar ut svängarna.

Oj, jag höll på att glömma musiken. Eller musiken och musiken, det känns som fel ord. Jag syftar på ljudspåret som alltså Trent Reznor och Atticus Ross står för. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var nervigt och påträngande utan att ändå ta fokus från bilderna. Mycket bra.

Eftersom det är David Fincher som står vid regispakarna så är Gone Girl givetvis rent hantverksmässigt en utsökt film och därför blir det en fyra i betyg. Årets The Wolf of Wall Street, fast bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fripps filmrevyer och Flmr om Gone Girl. Tidigare har Fiffis filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies – Noir, The Nerd Bird, Filmparadiset och Toppraffel plitat ner sina tankar och så har Har du inte sett den? och Den perfekta filmen podpratat om sina diton.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Argo

31 januari, 2013 8 kommentarer

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

State of Play

16 juni, 2012 10 kommentarer

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb | Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gone Baby Gone

16 oktober, 2010 17 kommentarer

Titel: Gone Baby Gone
Regi: Ben Affleck
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag hade hört en hel del gott om filmen, men av någon anledning var jag ändå skeptisk, kanske för att träfoten Ben Affleck stod för regin. Det visade sig vara en riktigt bra film. Eftersom det är en film med en rå känsla plus att två skådisar (Amy Ryan (strålande!) och Michael K. Williams) från The Wire är med – så fick jag The Wire-känsla. Jag gillade i princip hela filmen, från första stund. Ben Affleck ska tydligen sitta i regissörsstolen och låta sin bror Casey stå framför kameran.

Man känner igen Dennis Lehane-känslan: Boston, nakna, ”äkta”, människor. En Mystic River 2 kan man kalla den. Trots att det är ett sorts kidnappningsdrama så är det liksom andra saker det handlar om. Eller: det handlar om betydligt mer saker än just det försvunna barnet. Människor, människors beslut, människors hemligheter.

Affleck har fått till många bra scener där skådisarna får briljera, bl a riktigt bra standoff-scener där Casey Affleck har en lite speciell återhållen stil som ändå inger säkerhet. Det handlar ofta om rent mentala uppgörelser där inte någon har en pistol eller nåt sånt utan det är enbart en mental strid. Det förekommer många sköna långa repliker. Man har helt klart jobbat en hel del med texten. Även här får jag lite The Wire-vibbar. Affleck hade passat som regissör till några avsnitt av den serien. Oh well, tillbaka till Gone Baby Gone.

Filmen är lite annorlunda då fokus egentligen inte är just den lilla flickans försvinnande utan människorna som är inblandade i det hela och hur de beter sig. Lite annorlunda är också att filmen liksom tar slut några gånger. Tror man. Sen fortsätter den med nya saker som kommer fram där man bit för bit avslöjar mer om vad som egentligen har hänt. Nä, när man har ett bra manus och skådisar som Ed Harris, Morgan Freeman, osv så är det svårt att misslyckas. Ja, och så gör väl Ben en bra insats som regissör.

4/5

Filed under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: