10 i topp: Filmer 2012

2012Som jag nämnde när jag gjorde min topp-10-lista över mina favoritböcker av Stephen King så fick lite blodad tand för just det här med listor. Även om jag har gjort listor tidigare så har jag varit lite skeptisk men nu mer eller mindre lovade jag att komma med årsbästalistor när det gäller filmer. Jag hade väl tänkt att komma med en lista med mina favoritfilmer från 2012 så småningom. Nu kommer den listan lite tidigare än planerat och det skyller jag på Fiffi och Henke som lurade med mig i detta listfrenzy.

Här nedan kommer alltså mina favoritfilmer från 2012. Men vänta nu? Vilket år gjordes en film egentligen? Det är en ganska klurig fråga. Ska man räkna med den första gången den visades, kanske på en ”obskyr” festival i Grekland? Eller ska man räkna med när den hade biopremiär i Sverige? Själv har jag kommit fram till att jag räknar med när den har sin biopremiär på en bredare skala världen över, och framförallt i Europa. Det må vara en ganska trubbig skala men den funkar. Om filmen i fråga har haft bred premiär (filmfestivaler borträknade) i fler än fem länder 2012 så är det en 2012-film.

Tillägg: Om den har blivit nominerad i nån kategori i Oscarsgalan så är det en 2012-film. Om den haft premiär i Sverige 2012 så räcker det för att göra det till en 2012-film.

****

10. Prometheus
Prometheus
Jag försökte se den här Alien-föreföljaren två gånger. Första gången gick min ena kontaktlins sönder. Den delades helt enkelt i två delar och föll ut ur ögat under förtexterna. Jag fick lämna salongen. Andra gången gick det bättre och jag sögs in totalt av filmen. Ni får plocka hur många löss ni vill, jag gillar Prometheus.

9. The Raid
Mad Dog
The Raid: Redemption, som den lite krystat egentligen heter, är helt galen martial arts som bara måste platsa på min lista. Förutom tokaction fick jag dessutom lära mig att indonesiska är ett vackert språk, en sorts blandning av spanska och thailändska.

8. Avalon
Avalon

Avalon är en den första svenska filmen på listan och jag har inte recenserat den än. Johannes Brost vann en Guldbagge för sin roll och det är han värd. Det är möjligt att filmen är en lite trött skildring av trötta män som försöker leva upp en sista gång men jag blev gripen av stämningen. Slutscenen med helt fantastisk musik av Johan Berthling and Andreas Söderström är trollbindande.

7. Snabba Cash II
Snabba Cash II
Här hittar vi den andra svenska filmen på listan. Precis som i Snabba Cash så är stämningen i filmen desperat. Faktum är att stämningen är än mer desperat i tvåan. Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares (of Zero Dark Thirty fame) imponerar.

6. Palme
Palme
Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Det är en bild av hur Sverige såg ut under Palmes, och senare i filmen även min, uppväxt, samtidigt som det är en film om Palme själv.

5. The Master
The Master

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde i Sverige men filmen är ändå förstås underbart vacker och förbryllande.

4. Sinister
Sinister

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här Sinister, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar.

3. Cloud Atlas
Cloud Atlas

Jag såg Cloud Atlas i torsdagskväll och den åker direkt in på topplistan. Hur den här filmen inte kunde få en Oscars-nominering i kategorin Bästa klippning är för mig ett mysterium. Cloud Atlas är en unik film. Det är sex filmer samtidigt men ändå en film. De tre timmarna flög fram.

2. Searching for Sugar Man
Sugar Man

Det har pratats väldigt mycket om den här filmen. För mig är det är inte en historia om Rodriguez utan en historia om hans historia ur andras synvinkel och då är det en fantastisk historia… värd en Oscar.

1. Zero Dark Thirty
Zero Dark Thirty
Det här är var min givna etta på listan och den hamnade även etta till slut (se varför i kommentarerna). Zero Dark Thirty är en film jag känner för att se om. Det är inte ofta det händer, kan jag säga. Om jag hade fått bestämma så hade den vunnit en Oscar för Bästa Film och Kathryn Bigelow hade vunnit Bästa Regi.

****

Några bubblare: Lawless, Killer Joe, Argo.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, här är några: Silver Linings Playbook, Weekend, Compliance, Les Misérables, Oslo 31 augusti, The Sessions, Amour, A Royal Affair. Det finns säkert fler och vilka dessa är hoppas jag bli påmind om i kommentarer till detta inlägg!

Vill ni ha en ännu mer nyanserad bild av 2012? Kolla in Henkes och Fiffis listor som publiceras samtidigt som min lista. Listigt, eller hur? Fler 2012-listor hittar du här: Movies – Noir, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

Argo

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

%d bloggare gillar detta: