10 i topp: Filmer 2011

2011För ett tag sen körde Filmitch sin topplista över 2011 års filmer. Jag insåg då att jag hade listor från 2008, 2009, 2010, 2012 och 2013. Finn ett fel! Japp, 2011 års lista saknas. Dessutom ska Henke snart sammanställa sin ultimata årslista för 2011 och då vill ju jag dra mitt filmstrå till liststacken. Så därför, utan vidare dröjsmål, kommer här min tio i topp över de bästa filmerna från nådens år 2011.

****

10. Carnage
Carnage
En utomordentlig rolig liten film med härlig dialog av Roman Polanski. Carnage är en komedi gjord som en suspense-thriller. Fyra personer, ett rum. Ibland behövs inte mer. Well, kanske en magsjuk Kate Winslet då.

9. Margin Call
Margin Call
En film utspelar sig i en värld som jag inte har koll på, och som jag inte är direkt nyfiken på heller, men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar, och Mr Spock håller pennan i rätt mun.

8. Killer Joe
Killer Joe

Friterade kycklingvingar någon?

7. Melancholia
Melancholia
Antikatastroffilm som innehåller den största katastrofen någonsin på film. När von Trier vill, så kan han. Slutet ger mig fortfarande gåshud.

6. Drive
Drive
Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

5. Nader och Simin – en separation
Nader och Simin – en separation

Att se Nader och Simin – en separation var lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse. Det tyckte inte bara jag utan även Oscarsjuryn som utnämnde den till bästa utländska film (bästa icke-engelskspråkiga film alltså). Välförtjänt.

4. Take Shelter
Take Shelter

Skildringen av hur en person glider in i ett psykotiskt tillstånd är jobbig. Filmen skaver, tar ingen lätt väg ut. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela hans fru.

3. Play
Play

Ruben Östlund gör det igen. Play är fylld med obekväma scener, obekväm men ibland briljant svart humor. Kanske dags att se Turist snart?

2. Moneyball
Moneyball

En film som för mig på ett sätt påminner om nummer nio på den här listan. Moneyball är en film om spelet bakom spelet baseball. Kan det bli tråkigare? Ja, det kan det. Frågan är om det kan bli bättre.

1. We Need to Talk About Kevin
We Need to Talk About Kevin
Vissa filmer äter sig fast. Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin var en sådan för mig. Årets enda 5/5-film betyder att den hamnar på plats numero uno.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: Nuit BlancheSuper 8, Attack the Block, Jägarna 2, Midnight in Paris och Senna.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske borde se? Upplys mig!

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2011: Flmr, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajmFilmitch, Except Fear, The Velvet CaféMovies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord. Har jag glömt någon? Upplys mig!

10 i topp: Filmer 2012

2012Som jag nämnde när jag gjorde min topp-10-lista över mina favoritböcker av Stephen King så fick lite blodad tand för just det här med listor. Även om jag har gjort listor tidigare så har jag varit lite skeptisk men nu mer eller mindre lovade jag att komma med årsbästalistor när det gäller filmer. Jag hade väl tänkt att komma med en lista med mina favoritfilmer från 2012 så småningom. Nu kommer den listan lite tidigare än planerat och det skyller jag på Fiffi och Henke som lurade med mig i detta listfrenzy.

Här nedan kommer alltså mina favoritfilmer från 2012. Men vänta nu? Vilket år gjordes en film egentligen? Det är en ganska klurig fråga. Ska man räkna med den första gången den visades, kanske på en ”obskyr” festival i Grekland? Eller ska man räkna med när den hade biopremiär i Sverige? Själv har jag kommit fram till att jag räknar med när den har sin biopremiär på en bredare skala världen över, och framförallt i Europa. Det må vara en ganska trubbig skala men den funkar. Om filmen i fråga har haft bred premiär (filmfestivaler borträknade) i fler än fem länder 2012 så är det en 2012-film.

Tillägg: Om den har blivit nominerad i nån kategori i Oscarsgalan så är det en 2012-film. Om den haft premiär i Sverige 2012 så räcker det för att göra det till en 2012-film.

****

10. Prometheus
Prometheus
Jag försökte se den här Alien-föreföljaren två gånger. Första gången gick min ena kontaktlins sönder. Den delades helt enkelt i två delar och föll ut ur ögat under förtexterna. Jag fick lämna salongen. Andra gången gick det bättre och jag sögs in totalt av filmen. Ni får plocka hur många löss ni vill, jag gillar Prometheus.

9. The Raid
Mad Dog
The Raid: Redemption, som den lite krystat egentligen heter, är helt galen martial arts som bara måste platsa på min lista. Förutom tokaction fick jag dessutom lära mig att indonesiska är ett vackert språk, en sorts blandning av spanska och thailändska.

8. Avalon
Avalon

Avalon är en den första svenska filmen på listan och jag har inte recenserat den än. Johannes Brost vann en Guldbagge för sin roll och det är han värd. Det är möjligt att filmen är en lite trött skildring av trötta män som försöker leva upp en sista gång men jag blev gripen av stämningen. Slutscenen med helt fantastisk musik av Johan Berthling and Andreas Söderström är trollbindande.

7. Snabba Cash II
Snabba Cash II
Här hittar vi den andra svenska filmen på listan. Precis som i Snabba Cash så är stämningen i filmen desperat. Faktum är att stämningen är än mer desperat i tvåan. Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares (of Zero Dark Thirty fame) imponerar.

6. Palme
Palme
Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Det är en bild av hur Sverige såg ut under Palmes, och senare i filmen även min, uppväxt, samtidigt som det är en film om Palme själv.

5. The Master
The Master

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde i Sverige men filmen är ändå förstås underbart vacker och förbryllande.

4. Sinister
Sinister

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här Sinister, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar.

3. Cloud Atlas
Cloud Atlas

Jag såg Cloud Atlas i torsdagskväll och den åker direkt in på topplistan. Hur den här filmen inte kunde få en Oscars-nominering i kategorin Bästa klippning är för mig ett mysterium. Cloud Atlas är en unik film. Det är sex filmer samtidigt men ändå en film. De tre timmarna flög fram.

2. Searching for Sugar Man
Sugar Man

Det har pratats väldigt mycket om den här filmen. För mig är det är inte en historia om Rodriguez utan en historia om hans historia ur andras synvinkel och då är det en fantastisk historia… värd en Oscar.

1. Zero Dark Thirty
Zero Dark Thirty
Det här är var min givna etta på listan och den hamnade även etta till slut (se varför i kommentarerna). Zero Dark Thirty är en film jag känner för att se om. Det är inte ofta det händer, kan jag säga. Om jag hade fått bestämma så hade den vunnit en Oscar för Bästa Film och Kathryn Bigelow hade vunnit Bästa Regi.

****

Några bubblare: Lawless, Killer Joe, Argo.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, här är några: Silver Linings Playbook, Weekend, Compliance, Les Misérables, Oslo 31 augusti, The Sessions, Amour, A Royal Affair. Det finns säkert fler och vilka dessa är hoppas jag bli påmind om i kommentarer till detta inlägg!

Vill ni ha en ännu mer nyanserad bild av 2012? Kolla in Henkes och Fiffis listor som publiceras samtidigt som min lista. Listigt, eller hur? Fler 2012-listor hittar du här: Movies – Noir, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

Killer Joe

Titel: Killer Joe
Regi: William Friedkin
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Den här filmen fick mig att tänka på när jag tillsammans med några Filmspanare såg dokumentären The Imposter. Då konstaterades det att det är svårt att riktigt gilla filmer om korkade människor. Just The Imposter var en film om korkade eller fullständigt oempatiska människor. Ändå var det en sevärd film även om det var svårt att gilla den fullt ut. Killer Joe är nog på gränsen till snäppet värre. White trashigheten är skruvad ett varv till. Huvudpersonerna är stendumma, mer korkade än en korkek, har så lite medkänsla för andra människor att det är löjligt och samtidigt är de dråpligt bortkomna i de som de företar sig. Kanske är det därför jag gillar Killer Joe. Om filmen hade varit en dramatiserad dokumentär är det tveksamt att jag gillat den lika mycket. Nu vet jag liksom att det här är på låtsas. Jag vet att det är en svart komedi och därför blir det humor för mig.

Vad handlar Killer Joe om? Jo, pappan (Thomas Haden Church) och sonen (Emile Hirsch) i en familj i trailer trash-USA, den värsta nidbilden av trailer trash-USA, bestämmer sig för att döda mamman i familjen, dvs pappans f.d. fru och sonens mor för att att få ut hennes livförsäkring. Uppdraget går till Joe (Matthew McConaughey), en polis som extraknäcker som lejd mördare. Joe är stenhård vilket t.o.m. trailer parkens gårdshund noterar och håller tyst för en stund när Joe kommer på besök. Likt Cesar Millan utstrålar Joe en energi som gör att hundar liksom vet att det här är ingen snubbe som man fuckar med. Det förstår även pappan och sonen ganska snart, eller snarare direkt. De är som skolgossar som står med mössan i hand. När Joe talar så lyssnar man. Jag tyckte det var rörande. Det som samtidigt är äckligt är att de två ska döda sonens mamma.

Förutom Joe, pappan och sonen så har vi två huvudpersoner till och det är dottern Dottie (Juno Temple) och pappans nya fru (Gina Gershon). Dessa fem huvudpersonen är det det handlar om och i princip utspelas hela filmen hemma hos familjen i deras trailerhem. Filmen bygger också på en pjäs vilket känns men det känns inte på ett dåligt sätt. Som ni redan förstått så kommer det förstås gå käpprätt åt skogen för våra vänner. Ja, jag kallar dessa idioter för våra vänner. Det är nåt med dem som gör att jag inte kan låta bli att kalla dem vänner. De är så sorgliga figurer att det är fånigt men allt är framställt med en svart humor som bara är för skön. Jag är förmodligen en störd person men jag gillar’t. Det hela eskalerar mer och mer. Konstigheterna, desperationerna, äckligheterna avlöser varandra och sen tar en lång slutuppgörelse vid som avslutas med en eller tre helt oväntade smällar. Som avslutning måste jag säga att det är lite oväntat att filmen kallas en komedi. En ganska svart sådan i såna fall. Det är liksom ingen familjekomedi. Fast jag skrattade.

Friterade kycklingvingar någon?

4-/5

PS. Lyssna på två episoder av filmpodcasten Har du inte sett den? för två olika åsikter om filmen. Först Markus som hyllar och sen Johan som inte gillar den. Intressant. Fiffi har också sett Killer Joe.

%d bloggare gillar detta: