10 i topp: Filmer 2011

2011För ett tag sen körde Filmitch sin topplista över 2011 års filmer. Jag insåg då att jag hade listor från 2008, 2009, 2010, 2012 och 2013. Finn ett fel! Japp, 2011 års lista saknas. Dessutom ska Henke snart sammanställa sin ultimata årslista för 2011 och då vill ju jag dra mitt filmstrå till liststacken. Så därför, utan vidare dröjsmål, kommer här min tio i topp över de bästa filmerna från nådens år 2011.

****

10. Carnage
Carnage
En utomordentlig rolig liten film med härlig dialog av Roman Polanski. Carnage är en komedi gjord som en suspense-thriller. Fyra personer, ett rum. Ibland behövs inte mer. Well, kanske en magsjuk Kate Winslet då.

9. Margin Call
Margin Call
En film utspelar sig i en värld som jag inte har koll på, och som jag inte är direkt nyfiken på heller, men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar, och Mr Spock håller pennan i rätt mun.

8. Killer Joe
Killer Joe

Friterade kycklingvingar någon?

7. Melancholia
Melancholia
Antikatastroffilm som innehåller den största katastrofen någonsin på film. När von Trier vill, så kan han. Slutet ger mig fortfarande gåshud.

6. Drive
Drive
Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

5. Nader och Simin – en separation
Nader och Simin – en separation

Att se Nader och Simin – en separation var lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse. Det tyckte inte bara jag utan även Oscarsjuryn som utnämnde den till bästa utländska film (bästa icke-engelskspråkiga film alltså). Välförtjänt.

4. Take Shelter
Take Shelter

Skildringen av hur en person glider in i ett psykotiskt tillstånd är jobbig. Filmen skaver, tar ingen lätt väg ut. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela hans fru.

3. Play
Play

Ruben Östlund gör det igen. Play är fylld med obekväma scener, obekväm men ibland briljant svart humor. Kanske dags att se Turist snart?

2. Moneyball
Moneyball

En film som för mig på ett sätt påminner om nummer nio på den här listan. Moneyball är en film om spelet bakom spelet baseball. Kan det bli tråkigare? Ja, det kan det. Frågan är om det kan bli bättre.

1. We Need to Talk About Kevin
We Need to Talk About Kevin
Vissa filmer äter sig fast. Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin var en sådan för mig. Årets enda 5/5-film betyder att den hamnar på plats numero uno.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: Nuit BlancheSuper 8, Attack the Block, Jägarna 2, Midnight in Paris och Senna.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske borde se? Upplys mig!

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2011: Flmr, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajmFilmitch, Except Fear, The Velvet CaféMovies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord. Har jag glömt någon? Upplys mig!

10 i topp: Mina Stockholm Filmfestival-favoriter genom åren

sff_logoPå onsdag börjar Stockholm Filmfestival, ditt ljus i novembermörkret. Det kommer att bli några hektiska dagar och som vanligt kommer jag skriva om filmerna jag ser här på bloggen. Som en liten uppladdning tänkte jag lista mina personliga favoriter som jag har sett genom åren. Men innan vi kommer till själva listan lite om min festivalhistoria.

För mig började egentligen Stockholm Filmfestival med popcorn. Popcorn undrar ni? Vad menar han nu? Jo, i slutet av 90-talet fanns faktiskt två filmfestivaler i stan. Först Stockholm Filmfestival och sen en utbrytarfestival som kallades Popcorn Filmfestival. På Popcorn köpte man ett medlemskort för 225 kr och sen fick man se alla filmer gratis. Givetvis gällde det att vara på plats i tid på visningarna då det var först till kvarn som gällde. Men på ett sätt är det fortfarande först till kvarn eftersom man måste vara på plats i tid för att få en bra plats, även om man har biljett.

Det här var första gången jag fick en smak för det här med filmfestival. På Popcorn 1999 såg jag bl a kultklassikern Office Space, John Waters-rullen Pecker och en retrospektiv över Chris Cunninghams musikvideor (oh, how sweet wasn’t that?). Det var en mycket trevlig festival som senare övergick till en ren musikfilmfestival och sen tyvärr somnade in.

Mitt första år på Stockholm Filmfestival blev 2001 då jag bl a såg Citizen Toxie: The Toxic Avenger Part IV, Vampire Hunter D: Bloodlust och The Pledge. Efter det har jag besökt festivalen varje år. Många filmer har det blivit och att lista tio favoriter var inte helt lätt. Jag fuskade lite så det blev faktiskt elva filmer.

Uppdatering: Jag glömde alldeles bort att länka till Henke som några dagar efter mitt inlägg gjorde samma topp-10-lista. Här hittar ni hans inlägg.

 

10. Mean Creek (2004)
Mean Creek
Under 2004 års festival hann jag bara med fyra filmer vilket kändes som något av ett fiasko. Det positiva var att jag såg åtminstone en riktigt bra film, och den filmen hamnar på plats tio på listan. Mean Creek är ett ganska mörkt drama om lojalitet och rädslor med strålande unga skådisar som gör trovärdiga porträtt. En yngre och tyngre version av Josh Peck från The Wackness är med i rollen som mobbaren som en grupp ungdomar beslutar sig för att hämnas på.

9. Durval Discos (2002)
Durval Discos
Jag kan inte säga att jag minns jättemycket från den här brasilianska filmen. Det jag minns är att den gav mig en riktigt skön känsla plus att jag aldrig kommer glömma titeln. Det är en absurd komedi om en supernördig skivförsäljare som vägrar sälja cd-skivor; det är vinyl som gäller. Han bor ovanpå sin skivbutik ihop med sin mamma. De båda får en liten flicka på halsen vilket leder till oväntade förvecklingar för stackars Durval.

8. Bibliothèque Pascal (2010)
Bibliothèque Pascal

Ungerska Bibliothèque Pascal skulle kunna vara en blytung rulle om prostitution och människohandel som bara är ren misär, och därmed tråkig. Som tur är så är filmen berättad med en kreativitet, lekfullhet och surrealism som friskar upp. Filmen är ett visuellt mästerverk som trots en sagolik stämning aldrig tappar skärpan, vilket inledningen och avslutningen ser till.

7. The Station Agent (2003)
The Station Agent
På plats sju är hittar vi urtypen för begreppet ”skön film”. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner. Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Har ni inte sett den? Se den!

6. Paranoid Park (2007) & Elephant (2003)
Paranoid Elephant
Nu fuskar jag lite då plats sex innehas av två filmer. Men det är samma regissör i alla fall. Gus Van Sant har med dessa filmer gjort poetiska men samtidigt knivskarpa dramer. I Paranoid Park står Christopher Doyle för ett suddzoomigt vattenfoto som är ett konstverk. Stämningen i Elephant är bitterljuv samtidigt som katastrofen hänger över oss som ett mörkt moln.

5. Play (2011)
Play

Det här blir den första och enda svenska filmen på listan. Om man vill se svensk film med dialog som låter äkta och inte klingar falskt eller teater så ska man titta på Ruben Östlunds filmer. Play är inget undantag. En film som spelar med våra fördomar. Det handlar om rasism, rädsla för våld, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge. Och så är den är märkvärdigt rolig ibland.

4. Carnages (2002)
Carnages

2002 tyckte jag filmer med flera parallella historier var det bästa som fanns. Magnolia var min favoritfilm. Så när en ung fransk debutantregissör vid namn Delphine Gleize gör en sån film så kan jag bara kapitulera. Det som knyter samman personerna i filmen är en tjur som dödas på en tjurfäktningsarena. Nån köper ett ben till sin gigantiska hund, en forskare får ögonen att studera, en mamma köper hornen i present till sin son. Bitvis är filmen väldigt rolig som t ex under en scen när en grupp män och kvinnor, nakna, har primalskriksterapi i stadens simhall.

3. The Wrestler (2008)
The Wrestler

Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det.

2. Gomorra (2008)
Gomorra

En film som fick mig att börja fundera på tillståndet för arten Homo sapiens. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

1. No Country for Old Men (2007)
No Country for Old Men
Det var en underbar känsla att se No Country for Old Men på festivalen. Sjukt snygg, sjukt spännande och sjukt bra insatser från skådisarna. Jag satt och toknjöt. För mig är det bröderna Coens bästa film sen debuten Blood Simple.. No Country for Old Men är mörk men inte utan humor. Den har en noirkänsla precis som Blood Simple., och så har den Anton Chigurh i form av Javier Bardem.

 

That’s it. Nu ser vi fram emot årets festival. Jag undrar vilka guldkorn den kommer att bjuda på. För jag vet att det kommer bli några.

Play


Titel: Play
Regi: Ruben Östlund
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag har sen tidigare sett Ruben Östlunds Gitarrmongot (och gillat den skarpt) så jag visste på ett ungefär vad jag hade att vänta mig av hans senaste film Play, om Östlund nu inte helt ändrat stil alltså. Vilket han inte hade. Play är precis som Östlunds tidigare alster nästan genomgående filmad med en statisk kamera. Den här gången finns det dock några undantag med snygga panoreringar och zoomningar. Men i princip är det en helt statisk bild vi får. Man får känslan av att Östlund helt enkelt satt ut sin kamera i Göteborg och filmat vanliga människor. Givetvis är så inte fallet. Vanliga människor har han film, ja, men varje scen är förstås genomtänkt in i minsta detalj. Var ska kameran stå för att få den bästa bildkompositionen, när och var ska personer synas ordentligt i bild. Ska de vara suddiga eller bara skymtas i utkant av bild. Jag tror nog Östlund vet precis vad han gör och inget är en slump.

De vanliga människorna jag skriver om de gör för övrigt strålande skådespelarinsatser. Om ni vill höra äkta svensk dialog som inte klingar falskt och teater så titta på Östlunds filmer.

Vad handlar Play om? Mja, jag väljer att inte säga så mycket om det utan vill rekommendera alla att se den helt enkelt. Det är nämligen en mycket bra film. Men hur är filmen då? Ja, Östlund är en mästare på att få till en viss typ av scen. Det är en sån där scen som börjar lite anspråkslöst där nån kanske irriterar nån annan. Kanske i en offentlig miljö. Det hela börjar lite löst, det kanske är aningen obekvämt att titta på. Sen eskalerar det hela. En eller flera personer blir utsatta för nåt pinsamt, jobbbigt. Och scenen liksom bara fortsätter. Ingen i omgivningen hjälper till. De tittar men hjälper inte till. Typiskt är att det utspelas på t ex en spårvagn. Jag råkade precis se snutt från ett sånt klipp från De ofrivilliga (som jag inte har sett) och det förekommer ett flertal liknande scener i Play.

I en sekvens i filmen får jag se nåt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett på film. I alla fall inte så grafiskt. Jag tänkte att ”va fan Östlund, kan du inte ta och klippa nu?!” Men nej scenen fortsatte. När ni ser filmen tror jag ni kommer förstå vilken scen jag tänker på.


Förutom såna här påträngande scener som är ganska jobbiga att se på så har Östlund även på nåt märkligt sätt fått till en udda humor. Under filmens gång skrattade flera i publiken inklusive jag. För att i nästa scen svälja skrattet i halsen. De situationer som uppstår i filmen är vissa gånger helt absurda. Det finns en underbar scen med ett träd inblandat t ex. När ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Jag tänker inte heller nämna några referenser till andra filmmakare för att försöka beskriva filmen. Då kan alltid några få förutfattade meningar. Se den bara. Gör det med lite tålamod bara. Vissa scener kan jag tänka mig att de kan upplevas som lite långa. Det förekommer liksom inga klipp utan det är en stillastående kamera som kallt betraktar händelserna utan att följa med när nån person går ut ur bild. Men det finns som sagt några snygga undantag från den regeln.

När det gäller teman som Play tar upp så är det rasism, rädsla för våld, fördomar, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge, mm, mm. Och sen är filmen alltså bitvis riktigt rolig på ett udda sätt. Bitvis är den faktiskt briljant rolig. Som slutord kan säga att det kanske är dags för Östlund att fundera på att byta stil lite. Nu har han gjort tre filmer i samma tekniska stil och det kan vara dags att överraska. Nu säger jag inte att han ska göra en Beck-film men nånting som bryter av kanske. Med det sagt så rekommenderar jag givetvis ändå Play.

4/5

Om visningen: På väg till denna min första film på festivalen hann jag med att äta en märklig skapelse. Jag gick förbi en korvkiosk. Det visade sig vara en lite annorlunda moj. Istället för vanligt bröd eller mos så serverades korven i en friterad potatisspiral. Även korven friterades tillsammans med potatisen (tror jag i alla fall). Mja, inte helt klockrent kan jag säga. ”Kocken” valde även innan jag hann stoppa honom att fullkomligt hälla på BBQ-krydda. Denna kulinariska egenhet var inte heller helt lätt att äta eftersom jag ville inmundiga den på vägen till bion då jag var lite sen. Nåväl, efter denna snabba måltid inhandlades lite godis och för säkerhets skull en kopp kaffe.


Jag anlände till biografen Grand kanske i senaste laget, typ 10 minuter innan utsatt tid. Men trots att insläppet redan hade varit och föreställning var utsåld så fick jag en bra plats på tredje eller om det var fjärde raden. Innanför mig satt en snubbe som plötsligt reste sig utan ett ord och gick ut. Nån minut senare kom två andra som undrade om platserna innanför mig var lediga. Ja visst sa jag eftersom den första snubben inte sagt ett ord om att hålla platserna. Ytterligare nån minut senare kom den första snubben tillbaka och fick då snällt sätta sig längst ut på kanten. Fast han verkade inte sur över det, haha.

I övrigt var det en skön första visning på festivalen. Inga logistiska problem utan allt funkade bra. Bra publik men ingen applåd efter filmen — en applåd som det var väldigt nära att jag startade men jag får applådera här istället. 😉

Kändisspotting: Jag kände igen Nahid Persson Sarvestani, regissör bakom dokumentären Drottningen och jag.

%d bloggare gillar detta: