10 i topp: Filmer 2011

2011För ett tag sen körde Filmitch sin topplista över 2011 års filmer. Jag insåg då att jag hade listor från 2008, 2009, 2010, 2012 och 2013. Finn ett fel! Japp, 2011 års lista saknas. Dessutom ska Henke snart sammanställa sin ultimata årslista för 2011 och då vill ju jag dra mitt filmstrå till liststacken. Så därför, utan vidare dröjsmål, kommer här min tio i topp över de bästa filmerna från nådens år 2011.

****

10. Carnage
Carnage
En utomordentlig rolig liten film med härlig dialog av Roman Polanski. Carnage är en komedi gjord som en suspense-thriller. Fyra personer, ett rum. Ibland behövs inte mer. Well, kanske en magsjuk Kate Winslet då.

9. Margin Call
Margin Call
En film utspelar sig i en värld som jag inte har koll på, och som jag inte är direkt nyfiken på heller, men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar, och Mr Spock håller pennan i rätt mun.

8. Killer Joe
Killer Joe

Friterade kycklingvingar någon?

7. Melancholia
Melancholia
Antikatastroffilm som innehåller den största katastrofen någonsin på film. När von Trier vill, så kan han. Slutet ger mig fortfarande gåshud.

6. Drive
Drive
Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

5. Nader och Simin – en separation
Nader och Simin – en separation

Att se Nader och Simin – en separation var lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse. Det tyckte inte bara jag utan även Oscarsjuryn som utnämnde den till bästa utländska film (bästa icke-engelskspråkiga film alltså). Välförtjänt.

4. Take Shelter
Take Shelter

Skildringen av hur en person glider in i ett psykotiskt tillstånd är jobbig. Filmen skaver, tar ingen lätt väg ut. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela hans fru.

3. Play
Play

Ruben Östlund gör det igen. Play är fylld med obekväma scener, obekväm men ibland briljant svart humor. Kanske dags att se Turist snart?

2. Moneyball
Moneyball

En film som för mig på ett sätt påminner om nummer nio på den här listan. Moneyball är en film om spelet bakom spelet baseball. Kan det bli tråkigare? Ja, det kan det. Frågan är om det kan bli bättre.

1. We Need to Talk About Kevin
We Need to Talk About Kevin
Vissa filmer äter sig fast. Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin var en sådan för mig. Årets enda 5/5-film betyder att den hamnar på plats numero uno.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: Nuit BlancheSuper 8, Attack the Block, Jägarna 2, Midnight in Paris och Senna.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske borde se? Upplys mig!

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2011: Flmr, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajmFilmitch, Except Fear, The Velvet CaféMovies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord. Har jag glömt någon? Upplys mig!

Melancholia


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

%d bloggare gillar detta: