Swimming Pool (2003)

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon  inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Under sanden (2000)

Under sandenCharlotte Rampling ju aktuell just nu då hon är Oscarsnominerad för sin instas i 45 Years. Ja, och så kom hon ju med några kanske inte så genomtänkta uttalanden om #OscarSoWhite. Därför kommer här en gammal pre-blogg-recension av Under sanden från år 2000. Jag såg och skrev om filmen i augusti 2006.

Det här var min första film av franske regissören François Ozon (coolt namn). Jag hade inte så stora förhoppningar då en vanlig fransk film, om den inte lyckas gripa tag i mig genom bra karaktärer och story, inte brukar bjuda på några extravaganser och då blir ganska torr och tråkig (jag talar alltså inte om Jean-Pierre Jeunet-filmer). Det brukar handla om middagar med rödvin ute vid huset på franska landsbygden där man snackar filosofi över mitt huvud (se t ex Rohmers årstidsfilmer: Vår, Vinter, Sommar och Höst).

Hur börjar Under sanden? Jo, givetvis med att det gifta paret Jean (Bruno Cremer) och Marie (Charlotte Rampling) åker till huset på landet, äter middag och dricker rödvin. Sen frångås dock den normala handlingen då den något mentalt frånvarande Jean dagen efter vid stranden går för att bada i havet medan Marie ligger kvar och solar. När Marie vaknar efter stund så är Jean spårlöst borta. Marie åker så småningom hem till stan utan sin man. Problemet är bara att hon vägrar inse att Jean är borta och förmodligen död, trots att hennes vänner vet om detta och försöker få henne inse faktum. I stället inbillar hon sig att han lever som vanligt med henne, i vardagen, i sängen, vid frukostbordet, osv.

Det finns nåt väldigt sorgligt över filmen. Redan i början när paret anländer till sitt hus på landet märker man att Jean går och grubblar på nåt. Marie är uppspelt och tycker det ska bli skönt med semester medan Jean bara håller skenet uppe när Marie är i närheten. Vad är det Jean grubblar på? Är han deprimerad och funderar på att ta livet av sig? Eller är han bara lite nere och trött? Varför ville han åka till havet? För att dränka sig, bara för att bada och ta det lugnt, eller lämna henne genom att försvinna? Ja, filmen ställer många frågor men ger inte många svar.

Efter att Jean har försvunnit och Marie blir ensam och inte kan acceptera att han är borta så visar Charlotte Rampling prov på ett välbalanserat skådespeleri på gränsen mellan sorg, saknad och förnekelse. Det hela utvecklar sig till ett intressant och spännande psykologiskt drama när Marie lever i sin egen drömvärld. En drömvärld där Jean lever med henne som vanligt. Det är som The Machinist fast på riktigt skulle man kunna säga.

Mot slutet ställs saker på sin spets och återigen visar Rampling att hon är en grym skådespelerska. Och återigen blir vi som tittare inte riktigt kloka på vad som egentligen har hänt. Mmm, jag gillade filmen ganska mycket, mer än jag trodde jag skulle göra. Det är en film som ställer en hel del intressanta frågor, och då menar jag inte bara logiska frågor som har med handlingen att göra vilket är så populärt i dessa twisttider, utan även intressanta mänskliga frågor. Filmen får en fyra i betyg, men det är en svag fyra; det är ju trots allt en fransk film och då kan det ibland bli lite väl ordinärt även fast foto och musik faktiskt är helt ok denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nattportieren

Titel: Nattportieren (Il portiere di notte)
Regi: Liliana Cavani
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Jag lyssnade alldeles nyss på ett avsnitt av podcasten Filmspotting: SVU där temat var Unsexy Movies About Sex och då kom jag att tänka på den italienska filmen Nattportieren (Il portiere di notte). En del av de filmer som Alison och Matt diskuterade var nog snäppet värre när det gäller hur jobbiga de är att se, men Nattportieren hade nog kunnat platsa. Jag grävde fram min gamla recension.

Charlotte Rampling spelar här en judisk kvinna, Lucia, som på ett hotell i Wien av en slump träffar på den nazi-officer, Max, som i ett förintelseläger torterade och utnyttjade henne 13 år tidigare under andra världskrigets slutskede. Max jobbar nu som nattportier och Lucia bor i USA och är gift med en berömd dirigent.

Hmmm, en märklig film får jag lov att säga. Det fanns tendenser här till en riktigt bra film. Dilemmat i filmen är ganska starkt. Max har för sitt nöjes skull utnyttjat sin maktposition och underhållit sina begär genom att inleda ett sorts ”förhållande” med Lucia i ett förintelseläger. Lucia å sin sida har just på detta, om än skamliga sätt, lyckats överleva förintelsen.

När de båda möts igen uppstår en obehaglig stämning, som håller filmen uppe. Sen tycker jag det blir lite väl segt och märkligt när Max och Lucia inleder ett förhållande igen (japp, varför inte?!) och barrikaderar sig i en lägenhet eftersom Max ”älskar” Lucia samtidigt som Max gamla nazivänner är rädda för att Lucia ska vittna om vad hon har varit med om. Nja, det fanns nåt märkligt och lite unket i den här filmen men den var ändå tillräckligt intressant för att få en svag trea.

3-/5

Melancholia


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Zardoz

Titel: Zardoz
Regi: John Boorman
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i december 2007. 

Ah, det var länge sen jag såg en så här dålig film. Det är nästan ofattbart vilken fantastiskt dålig soppa det är. Den är verkligen dålig på en astronomisk skala. Regissör är John Boorman som två år tidigare gjorde den suveräna Den sista färden. Just därför känns det som om fallet blir extra tungt för det här science fiction-flummet där vi ser Sean Connery springa omkring i röda hotpants. Connery spelar en man som tillhör en ras människor som odlats fram för att döda slöddret som befolkar en söndertrasad jord. De får från sin Gud, ett flygande stenhuvud vid namn Zardoz, lära sig att ”The gun is good, the penis is evil”. Connery lyckas sen ta sig in i det av ett kraftfält skyddade The Vortex som befolkas av en liten överklass med odödliga och uttråkade människor. Filmen Zardoz är definitionen på en kalkonfilm: den lyfter aldrig, den är inte ens i närheten av att lyfta, den börjar i botten och arbetar sig sen mer och mer neråt. Jag vet inte om den nånsin når botten, det känns som om den faller hela tiden. Framförallt är den urbota tråkig. Ibland kan gamla b-sci-fi vara åtminstone charmiga. Zardoz har ingen charm, bara sanslösa mängder med prettoflum helt utan styrfart. Ofattbart dåligt helt enkelt. Det kan bara bli en etta till denna KALKON utan motstycke.

%d bloggare gillar detta: