Once Upon a Time in the West (1968)

Då var vi framme vid Leones sista spaghettivästern, höll jag på att säga, för faktum är nämligen att det finns en till, Ducka, skitstövel! från 1971. Är den kanske lite bortglömd? Titeln mig att tänka på buskis eller Åsa-Nisse. Inga bra vibbar direkt. Vi får se om jag kanske får tag i den och tar en titt. Om så är fallet finns det en chans att det dyker upp en recension om den på onsdag. Min preblogg-text om Once Upon a Time in the West skrevs i oktober 2007.

Det var kul att se denna klassiker. Igen, kanske man ska säga, även om det enda jag minns är en munspelande Charles Bronson sittandes i ett hörn, typ. Jag struntar i handlingen utan går direkt på vad jag tyckte. (Om ni vill veta mer om filmen, klicka på titeln här ovan för att komma till filmens IMDb-sida.)

Nå, nja, det var ungefär som väntat. Jag hade ju svårt att tro att det skulle bli någon spektakulär skillnad jämfört med dollartrilogin som jag precis har sett. Visst, det är bra. Men det är tydligen inte riktigt min stil. Jag tycker det är för känslokallt, långdraget, för mycket hämnd för oförätter som ägde rum för länge sen när någon var ung. Det blir inflation i de utstuderade duellerna. Visst, de är pampiga, men Sergio: ”Kill your darlings!”.

Nu låter det kanske som om filmen får underkänt men så är inte fallet. Trots att det inte riktigt passar mig så är det ju en ruggigt välgjord film. Scenerierna är vackra. En episk undergångsstämning genomsyrar filmen. Jag får nästan känslan av en efter katastrofen-film. Jag har nu förstått varför Stephen King fick inspiration för sin mästerliga bokserie The Dark Tower från Leones westernfilmer. En positiv sak var Claudia Cardinale som lyfte filmen en aning genom att hon är en kvinna i en huvudroll, och inte bara ett offer som det annars brukar vara i Leones macho-filmer. Sen gillade jag även Jason Robards, både som skådis och hans rollfigur. Mellan honom och Cardinale fanns tendenser till lite riktiga känslor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nattportieren

Titel: Nattportieren (Il portiere di notte)
Regi: Liliana Cavani
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Jag lyssnade alldeles nyss på ett avsnitt av podcasten Filmspotting: SVU där temat var Unsexy Movies About Sex och då kom jag att tänka på den italienska filmen Nattportieren (Il portiere di notte). En del av de filmer som Alison och Matt diskuterade var nog snäppet värre när det gäller hur jobbiga de är att se, men Nattportieren hade nog kunnat platsa. Jag grävde fram min gamla recension.

Charlotte Rampling spelar här en judisk kvinna, Lucia, som på ett hotell i Wien av en slump träffar på den nazi-officer, Max, som i ett förintelseläger torterade och utnyttjade henne 13 år tidigare under andra världskrigets slutskede. Max jobbar nu som nattportier och Lucia bor i USA och är gift med en berömd dirigent.

Hmmm, en märklig film får jag lov att säga. Det fanns tendenser här till en riktigt bra film. Dilemmat i filmen är ganska starkt. Max har för sitt nöjes skull utnyttjat sin maktposition och underhållit sina begär genom att inleda ett sorts ”förhållande” med Lucia i ett förintelseläger. Lucia å sin sida har just på detta, om än skamliga sätt, lyckats överleva förintelsen.

När de båda möts igen uppstår en obehaglig stämning, som håller filmen uppe. Sen tycker jag det blir lite väl segt och märkligt när Max och Lucia inleder ett förhållande igen (japp, varför inte?!) och barrikaderar sig i en lägenhet eftersom Max ”älskar” Lucia samtidigt som Max gamla nazivänner är rädda för att Lucia ska vittna om vad hon har varit med om. Nja, det fanns nåt märkligt och lite unket i den här filmen men den var ändå tillräckligt intressant för att få en svag trea.

3-/5

%d bloggare gillar detta: