Mank (2020)

9 oktober, 2022 6 kommentarer

Mank är en film om film, om att göra film, regisserad av David Fincher och baserat på ett manus av Davids pappa Jack. Det handlar alltså om filmbranschen och mer specifikt om hur manuset till Orson Welles Citizen Kane kom till. Filmen är välgjord, med bra skådisar, och ett otroligt snyggt foto i svartvitt. Hantverksskickligheten går det inte att ta fel på. Men det hela leder ingenstans. Det är väldigt snackigt också, så till den grad att det blir tradigt. Som vanligt när man ser filmer om äldre tider går det lätt att dra paralleller till dagens samhälle. Här är det kommunist- och nazistanklagelser, depression (både den ”lilla” och Den stora om man säger så), en biografbransch i kris och amerikansk politik. Inte mycket förändras.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Godzilla: King of the Monsters (2019)

9 september, 2022 2 kommentarer

Har ni hört talas om MonsterVerse? Det är nästan löjligt hur mycket diverse filmbolag försöker skapa nya eller återuppliva gamla filmuniversum. MonsterVerse är filmer med Kong och Godzilla där de slåss mot varandra och andra monster. Den första filmen var den i mina ögon lyckade Godzilla (2014) och den andra var Kong: Skull Island (2017), även den ett lyckat monsterspektakel.

Nu var det dags för den tredje filmen. Skulle det bli tredje gången gillt? Ja, det skulle det. Godzilla: King of the Monsters är nämligen inte speciellt bra. Ett exempel på det som är dåligt är t ex att Ken Watanabe och Sally ”Poppy” Hawkins är med som otroligt grunda forskarfigurer. Efter bara några minuter blir Poppy uppkäkad av ett trehövdat monster (King Ghidorah) utan att det känns överhuvudtaget.

Till det mer positiva hör ganska snygga och gotiska bilder med ett stort monster (Rodan) som satt på en vulkan nånstans i Mexiko. Jag gillade även hur Mothra faktiskt är en larv, puppa och slutligen en fjäril. Jag uppskattade också att Godzilla ser ut som en på två ben gående människoödla snarare än en gigantisk varan. Och så dyker Charles Dance upp, och jag sittdansade lite i soffan.

I slutändan landar jag på en ganska normal tvåa till Godzilla: King of the Monsters. Filmen är lite för komplicerad för sitt eget bästa och har en onödig och krystad twist inslängd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Swimming Pool (2003)

28 juli, 2019 Lämna en kommentar

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon på inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Happy New Year, Colin Burstead. (2018)

16 november, 2018 5 kommentarer

Eftersom Fripps filmrevyer-Henke inte kunde vara med på kvällspasset under filmspanarlördagen på årets filmfestival så bad han om lite input angående vilken kvällsfilmen skulle bli. Jag såg att filmen med den något tråkiga titeln Happy New Year, Colin Burstead skulle visas vid lämplig tid och att regissören var en man vid namn Ben Wheatley.

Hmm, Ben Wheatley, tänkte jag, det var ju han som gjorde den där fullkomligt vedervärdiga Kill List som jag avskydde. Den väljer jag! Hur tänker jag då, undrar ni kanske? Jo, eftersom Kill List väckte såna känslor hos mig, må så vara negativa, så kändes det som ett bra val. Hellre det än en mellanmjölksfilm.

Det som är positivt med Ben Wheatley, ja, i alla fall en positiv aspekt, är att han gör ganska så olika filmer från gång till gång och i olika genrer. Kill List var socialrealism som övergick i flumskräck. Sightseers är en skräckkomedi. A Field in England är en kostymdramaskräckis. Hmm, kanske skräck en gemensam nämnare ändå.

Men sen har han gjort High-Rise som av Wikipedia beskrivs som ett dystopiskt drama och slutligen Free Fire som är en actionkomedi. Så, jo, han blandar nog genrer ganska så friskt.

Happy New Year, Colin Burstead är ett familjedrama i stil med det danska Dogmamästerverket Festen men med mer humor och utan de där riktigt pinsamma skämskuddeögonblicken. Neil Maskell, från Kill List, spelar här titelns Colin Burstead som bjuder in sina släktingar till en nyårsfest på ett slott.

Colins syster Gini (bönätande Hayley Squires från I, Daniel Blake) bjuder på eget bevåg in deras bror David (Sam ”Ian Curtis” Riley). David har efter en konflikt med familjen brutit upp och bor nu i Tyskland sen fem år. Hans ankomst till festen väcker saker till liv som kanske inte borde väckas… eller så borde de just det.

Happy New Year, Colin Burstead var en positiv överraskning, helt klart. Ett fall framåt om jag jämför med Kill List. Ja, det där var kanske orättvist. Happy New Year, Colin Burstead är mer än ett fall framåt. Det är bra film, och en rolig film. Det är en tajt film. Tempot är uppskruvat till max. Dialogen sprutar ut ur rollfigurernas munnar som kulspruteeld. Alla förolämpar varandra när de får chansen, kanske med glimten i ögat oftast. Man är ju ändå släkt så man blir ju inte av med varandra. Fast man kan ju dra till Tyskland, men det håller ju bara tills man blir inbjuden på släktkalas.

Det som sticker ut allra mest är ändå klippningen, som är helt vansinnig och då menar jag vansinnig på ett mestadels positivt sätt. En scen inleds, pågår i fem sekunder och sen klipper vi till nästa och sen tillbaka, och sen till en annan dialog mellan två andra rollfigurer som är på väg ut ur rummet som de i den första scenen var i. Sen rullar det på så där, som ett filmekorrhjul.

Jag kom att tänka på en annan film som är uppbyggd på ett liknande sätt fast på en annan skala. Jag syftar på Cloud Atlas där man ju hoppar mellan sex olika historier. Där kanske man spenderar fem minuter i varje historia åt gången. I Happy New Year, Colin Burstead handlar det snarare om fem sekunder i varje kort liten scen och det är ju inte så att man nånsin hoppar i tiden. Men just det där round-robin-upplägget fick mig att tänka på syskonen Wachowskis och Tom Tykwers film.

Jag är nöjd med Happy New Year, Colin Burstead. Det var en lagom lång film (filmer behöver inte alltid vara 2t 20min, det räcker gott med 1t 35min) som bjöd på en hel del skratt. Det var inte helt lätt att hänga med i det furiösa tempot och att hålla koll på alla i persongalleriet. Vem var släkt med, och hur, var frågor man ställde sig men sällan fick svar på.

Slutligen: Charles Dance. Vilken lirare! I filmen visar det sig att hans rollfigur Uncle Bertie har en böjelse, en böjelse som förblev helt okommenterad. Och det var inte så konstigt eftersom att hans släkt och vänner ju kände honom sen gammalt. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter filmens slut bjöds det på ett Face2Face med regissören Ben Wheatley som var på plats i Stockholm. Moderatorn höll ganska låg nivå, vilket tyvärr är ganska vanligt på festivalen. Men jag ska inte gnälla för mycket. Jag vet inte om jag skulle göra ett så mycket bättre jobb själv. Fast jag hade nog varit lite mer påläst i alla fall. Tur då att publiken, som fick komma till tals ganska snabbt, ställde betydligt mer intressanta frågor.

Herr Wheatley var mycket frispråkig och gav informativa svar. Vi fick bl a veta att filmens manus bygger på Shakespearepjäsen Coriolanus. På Wikipedia läser jag att filmens arbetsnamn var Colin You Anus och då förstår man ju varför.

Wheatley såg en föreställning av Coriolanus eftersom Tom Hiddleston var med i den och Tom skulle vara med i Wheatleys film High-Rise. För att imponera (?) på Tom skrev Wheatley ett manus baserat på Shakespeares verk. Pjäsen handlar om en romersk general som krigar mot diverse arméer som vill invadera Rom. Wheatley tog ramhandlingen och gjorde om det hela till ett litet familjedrama på ett slott istället. Ja, varför inte?

Det kanske viktigaste ha sa var att han gillade att göra film oavsett hur liten den är. Och det var därför han gjorde så pass mycket film. Hellre det än att vänta i sex år på att få in pengar i Hollywood för att kunna göra en cgi-tung monsterfilm. Nej, bättre då att hyra ett slott och spela in ett drama på två veckor, och sen klippa färdigt filmen på tre veckor. Klart!

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Imitation Game (2014)

15 augusti, 2016 10 kommentarer

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien³

29 maj, 2012 11 kommentarer

Titel: Alien³
Regi: David Fincher
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Obs! Som vanligt när jag skriver om en Alien-film så förekommer det spoilers, bara så ni vet.

Om ni ser del två i Alien-serien, alltså Aliens från 1986, så ska ni se till att kolla igenom hela eftertexterna. I slutet av den version jag såg så förekommer precis i slutet av eftertexterna när musiken har tystnat ett ljud. Det är ett ljud som man känner igen. Det är ljudet av ett Alien-ägg som öppnar sig. När jag hörde det, och det var första gången jag hörde det nu när jag såg Aliens, så blev jag ganska exalterad. Det kändes som om jag hade avslöjat en hemlighet, fått en förklaring till det som sen händer i Alien³. Just den känslan är ett tecken på att det var en bra post-credits scene. Jag tror inte det var första gången, men det var också lite ovanligt med en scen efter eftertexterna som bara består av ljud.

Nåväl, då lämnar vi Aliens och går över till David Finchers försök att göra de tidigare filmerna i serien rättvisa. Eftersom jag hade sett, eller snarare hört, den där ”efter eftertexterna”-scenen så visste jag att någon eller några av personerna ombord på räddningskapseln som kraschlandar på fängelseplaneten Fiorina 161 förmodligen hade blivit infekterade med en liten bebis-Alien i sina bröst. Dessutom såg jag den förlängde versionen av Alien 3 där vi faktiskt under förtexterna får se en spindel-Alien krossa glaset på Ripleys kryokammare för att sätta sig på hennes ansikte.

Kapseln kraschar alltså på en fängelseplanet som endast bebos av män. Den enda som överlever kraschen är Ripley och hon tas om hand av läkaren Clemens, spelad av en personlig favorit i form av Charles Dance. Dance är som en blandning av Anthony Hopkins och Ben Kingsley. Eller så är han bara britt, helt enkelt. Hur som helst, jag gillar hans sätt att prata. På den isolerade planeten har det uppsått en religiös rörelse ledd av Dillon (Charles S. Dutton). Att hänge sig till en tro kan väl vara ett sätt att hålla sig vid liv i sådana jobbiga förhållanden, rent mentalt, som männen lever i. Läkaren och vetenskapliga Clemens är förstås skeptisk men låter (också förstås) de troende hållas.

Den tredje dominerande personen på planeten är fängelsedirektören Andrews (Brian Glover). Han är en ganska ointressant karatär. Han vill inget annat än att hålla ordning. Ripley som ju till skillnand från alla männen på planeten är kvinna måste helt enkelt hålla sig på sitt rum tills det anländer ett skepp som kan hämta henne. Annars kan ju våldtäktsmännen och mördarna få idéer.

”Given the nature of our indigenous population, I would suggest clothes. None of them have seen a woman in years… Neither have I, for that matter”

Hur skulle Fincher nu tackla det hela? Skulle det bli vapen och monster i kubik (ehe)? Nej, Fincher går tillbaka till ettan i serien i viss mening. Vi får inte se speciellt mycket av monstren eller snarare monstret i singularis. På planeten finns inga vapen. Det hela är egentligen ett sorts kammarspel i ett fängelse. Och jag tycker det funkar. Fincher har fått till en ganska bra lite klaustrofobisk stämning. Dessutom finns det en ny vinkling då Ripley dels vet att hennes tid i livet är räknad samtidigt som hon inte kan attackeras av monstret eftersom hon bär på dess avkomma.

Den version jag såg nu var den förlängda versionen, kallad Assembly Cut. Tidigare har jag bara sett bioversionen. Det finns några skillnader, t ex räddas Ripley av Clemens efter att ha spolats i land från havet (i bioversionen räddas hon från den kraschade kapseln). I den förlängda versionen känns hennes förhållande till Clemens därmed lite starkare. Det finns flera skillnader. I bioversionen så är det en hund som råkar ut för en spindel-Alien och blir värd för ett monster som sen föds ur hunden. I Assembly Cut är det istället en oxe. För övrigt är just dessa scener riktigt bra. Fincher klipper mellan monstrets födelse och begravningen av de som omkom i kraschen med räddningskapseln.

En sak som slog mig när jag såg slutet i Assembly Cut är att bioversionen är så himla mycket bättre just här. I bioversionen så faller Ripley ner i den brinnande smältugnen precis när monsterdrottningen föds och hon håller kvar monstret för att se till att hon verkligen förintas tillsammans med henne i lågorna. Effektfullt. I Assembly Cut — så faller hon bara ner i lågorna. Just det här var en av mina favoritscener i filmen när jag såg den första gången och att den var ändrad till det sämre i den förlängda versionen kändes skumt. Hmm, inte bra. Jag tycker nog generellt att Assembly Cut känns lite segare, lite sämre.

Nu skulle jag gärna höra vad Henke har att säga när det gäller skillnader mellan bioversonen och Assembly Cut. Han påstår nämligen att a: i traditionell västerländsk film har man två vändpunkter och b: i bioversionen av Alien³ är den andra vändpunkten bortklippt vilket sänker filmen. Henke får jättegärna upplysa mig och andra intresserade vad det var för händelse som var den andra vändpunkten i Assembly Cut.

Nu återstår bara betyget… och en recension av Alien: Resurrection och sen är vi redo för Prometheus, förhoppningsvis i två dimensioner. 2D-biljetterna släpps imorgon onsdag enligt uppgift.

3/5

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ironclad

10 maj, 2012 4 kommentarer

Titel: Ironclad
Regi: Jonathan English
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Ironclad är filmen om vad som hände efter att Magna Charta hade tagits fram och skrivits på av Kung John av England. Åtminstone är det det som filmens berättarröst påstår. Kung John? Jo, just det, det är alltså den elake prins John från Robin Hood och Ivanhoe. I Ironclad är han också elak och filmens skurk. Vad var då Magna Charta? Själv trodde jag det var nånting i stil med en föregångare till Englands konstitution. Av filmen fick jag veta att det var ett avtal mellan Kung John och Englands adel och präster. Vad ville adeln och kyrkan? Jo, de ville ha mer makt förstås och Magna Charta gav dem det. Uppenbarligen var England i uppror under den här tiden (början av 1200-talet) och Kung John kunde inte styra sitt rike.

Nu ändrade tydligen inte Magna Charta egentligen nånting. Kung John (här spelad Paul Giamatti i helt galen frisyr) började helt enkelt avrätta de baroner som hade skrivit på fördraget. Dessutom har han lierat sig med danskar (?) som kommit till England med båt. Baronerna med William d’Aubigny (här kallad Albany och spelad av Brian Cox) anar vad som håller på att hända. De samlar ihop en handfull män, däribland korsriddaren Marshal (James Purefoy), tar med sig Magna Charta och tillskansar sig i det strategiskt viktiga slottet vid Rochester. Om de kan hålla stånd mot Kung John styrkor tills hjälp i form av franska styrkor kommer så kanske de har en chans.

He, det här är en film fylld till bredden med klichéer. Det tog bara nån minut innan man hörde det första krigsvrålet ”Gaaaaahhaaah”. Strider med svärd, järnklubbor och stridsyxor och det numera standardmässiga cgi-blodet avlöser varandra. Däremellan får vi lite slottsliv à la Ivanhoe. När stridsscenerna visas utan ljud och bara en klosterkör som ackompanjemang blir det för mycket. Jag gillade inte heller den fåniga storyn med den unga slottsfrun av Rochester som har en med tråkig man och givetvis på tre sekunder blir kär i tempelriddaren Marshal. Så fort hon är tillsammans med Marshal visas hon i motljus och vi får höra änglakörer. Nej, det kan inte bli godkänt.

Det mest intressanta med Ironclad är den historiska biten, Magna Charta, Kung John, fick han verkligen hjälp av danskar osv. Är det hela korrekt beskrivet rent historiskt? Efter vad jag googlat och wikipediat fram så är det inte så mycket som stämmer. Men, men överlag kanske det är nästan rätt. Och vad hände sen efter att filmen tar slut? Lite kul är också att jag precis läser sista delen i Jan Guillous tempelriddarböcker. Historien i filmen påminner mycket om Arn-böckerna med en tempelriddare som återvänder hem efter strider i Det Heliga Landet och sen gör en insats för att grunda ett nytt rike i sitt land.

2/5

Filmen finns att se på Voddler om ni nu är sugna på vapenskrammel och pekoral. 😉

Gillar ni historiska actionäventyr kan jag tipsa om dessa tre filmer som jag skrivit om tidigare. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

   

Filed under Action, Betyg 2, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Underworld: Awakening

23 februari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Underworld: Awakening
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag att en recension av Underworld: Awakening skulle komma på lördag. Men jag kunde inte hålla mig så den kommer redan nu.

En sak jag upptäckte under mitt besök i Montréal och staten Québec var att det var franska som gällde. I Montréal fanns det en biograf i downtown där det visades engelskspråkiga filmer på just engelska. På gångavstånd från det hotell som jag bodde på ute i förorten Brossard så fanns en stor filmstad där det gick en radda filmer — dubbade på franska. Det visade sig ändå att en och endast en film faktiskt gick på originalspråket engelska och av en slump så var det en film med svenskkoppling. Regissörer var nämligen det svenska tag teamet som bl a gjort den suveräna tv-serien De drabbade plus actionmysteriethrillern Storm. Vilka pratar jag om? Jo, givetvis Måns Mårlind och Björn Stein. Och vilken var filmen? Underworld: Awakening, den fjärde filmen i vampyrserien med Kate Beckinsale i huvudrollen som vampyrtjejen som kan vistas i solsken.

En nyhet som man infört i Kanada i ett försök att locka/lura fler till biograferna är nåt man kallar UltraAVX. Vad betyder det? Haha, jo, AVX står för Audio Visual Experience och Ultra antyder att det ska vara en alldeles extra speciell upplevelse. Med andra ord betyder det att det är bra bild och bra ljud. That’s it, typ! Plus att man i Kanada gör en grej av att det är… reserverade platser. Dessutom gick just Underworld: Awakening även i 3D. Hurra. Ok, det ska väl erkännas: det var väldigt bra ljud och bild. Och en liten udda grej var att stolen var en sorts gungstol som sviktade. Jag såg filmen en torsdagskväll i en gigantisk salong tillsammans med typ fem andra. Jag antar att Montréal-borna föredrar fransk dubbning.

3D kan vi glömma i det här fallet, och de flesta andra fall känns det som. Det var inget som gjorde filmen bättre, snarare tvärtom. Glasögonen känns hela tiden på näsan, man ser de svarta bågarna och så känns det som bilden blir lite för mörk. Nu ska väl sägas att jag endast sett en annan film i 3D (Avatar) och där funkade det bra. Men efter vad jag läst om hur andra upplever 3D så verkar det mest handla om irritation. I fallet Underworld: Awakening så känns det som en sorts slentrian-3D.

Ok, till själva filmen och dess handling. Utan att kolla upp vad jag tyckte om första delen i Underworld-serien så trodde jag att den åtminstone var en trea i min bok. Min minnesbild var att det var snygg vampyraction i en film som kom innan vi fick den inflation i vampyrfilmer som vi har nu. Nu letade jag upp min gamla recension och såg att det inte blev godkänt. Och mycket av det jag skrev om första filmen stämmer in även på vad jag tycker om Awakening.

För mig var det en ganska förvirrad historia då det var länge sen jag såg ettan. Dessutom hade jag inte sett del två eller tre i serien, där trean Underworld: Rise of the Lycans alltså är en prequel till den första filmen. Grundhistorien i samtliga filmer är att vampyrer och varulvar inte gillar varandra, de slåss. Ja, förutom vampyren Selene och varulven Michael förstås. Deras kärlek har i Underworld: Awakening gett upphov till dottern Eve. Haken är att Michael är död och att Eve och Selene har legat nedfrusna på ett labb i 12 år.

Tydligen går den här filmen riktigt bra i USA, den är tydligen nummer två på listan över de mest inkomstbringande filmerna under 2012 har jag förstått. Jag kan förstå det. Den är snygg, silvrigt snygg. Kate är snygg, hennes dräkt är tajt. Actionscenerna är hyfsat snygga även om de är tråkiga. Lite kul och udda är att Stephen Rea är med som ondskefull läkarforskare. Rea kommer för mig alltid att vara förknippad med The Crying Game.

Filmen känns som en upprepning av ettan. Vi får träffa på vampyrerna som bor i underjordiska slott. Chefsvampyren här nere spelas av Charles Dance, och då kommer jag direkt att tänka på Alien i kubik. Tanken är väl att Dance ska ge samma tyngd som Bill Nighy gjorde i ettan. Han lyckas inte riktigt även om jag gillar Dance.

Kul för Mårlind & Stein att de har lyckats med sin film. Själv tycker jag Shelter är en bättre film men förmodligen är jag i minoritet där. Det jag däremot kan säga med säkerhet det är att deras tv-serie De drabbade är ett riktigt guldkorn. Av nån sjuk anledning verkar det vara riktigt svårt att få tag på De drabbade på dvd. Det känns typiskt som en sån grej som nya tjänster på nätet kan satsa på. Jag skulle gladeligen betala en slant för att se om den serien. Nåväl, till Underworld: Awakening blir det en svag tvåa även om filmen förgyllde (eller försilvrade) en kväll i Montréal.

2-/5

Filed under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: