Jobbresa till Montréal

Imorgon måndag försvinner jag på jobbresa till Montréal. Jag var där två veckor i vintras och nu är det dags igen men det blir bara fem dagar den här gången. Förutom ett inlägg som kommer på onsdag så tar bloggen paus fram till söndag. Vi hörs och jag finns på Twitter. Till höger ser ni det något udda bostadsområdet Habitat 67 som byggdes för Världsutställning i Montréal 1967.

Underworld: Awakening


Titel: Underworld: Awakening
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Igår lovade jag att en recension av Underworld: Awakening skulle komma på lördag. Men jag kunde inte hålla mig så den kommer redan nu.

En sak jag upptäckte under mitt besök i Montréal och staten Québec var att det var franska som gällde. I Montréal fanns det en biograf i downtown där det visades engelskspråkiga filmer på just engelska. På gångavstånd från det hotell som jag bodde på ute i förorten Brossard så fanns en stor filmstad där det gick en radda filmer — dubbade på franska. Det visade sig ändå att en och endast en film faktiskt gick på originalspråket engelska och av en slump så var det en film med svenskkoppling. Regissörer var nämligen det svenska tag teamet som bl a gjort den suveräna tv-serien De drabbade plus actionmysteriethrillern Storm. Vilka pratar jag om? Jo, givetvis Måns Mårlind och Björn Stein. Och vilken var filmen? Underworld: Awakening, den fjärde filmen i vampyrserien med Kate Beckinsale i huvudrollen som vampyrtjejen som kan vistas i solsken.

En nyhet som man infört i Kanada i ett försök att locka/lura fler till biograferna är nåt man kallar UltraAVX. Vad betyder det? Haha, jo, AVX står för Audio Visual Experience och Ultra antyder att det ska vara en alldeles extra speciell upplevelse. Med andra ord betyder det att det är bra bild och bra ljud. That’s it, typ! Plus att man i Kanada gör en grej av att det är… reserverade platser. Dessutom gick just Underworld: Awakening även i 3D. Hurra. Ok, det ska väl erkännas: det var väldigt bra ljud och bild. Och en liten udda grej var att stolen var en sorts gungstol som sviktade. Jag såg filmen en torsdagskväll i en gigantisk salong tillsammans med typ fem andra. Jag antar att Montréal-borna föredrar fransk dubbning.

3D kan vi glömma i det här fallet, och de flesta andra fall känns det som. Det var inget som gjorde filmen bättre, snarare tvärtom. Glasögonen känns hela tiden på näsan, man ser de svarta bågarna och så känns det som bilden blir lite för mörk. Nu ska väl sägas att jag endast sett en annan film i 3D (Avatar) och där funkade det bra. Men efter vad jag läst om hur andra upplever 3D så verkar det mest handla om irritation. I fallet Underworld: Awakening så känns det som en sorts slentrian-3D.

Ok, till själva filmen och dess handling. Utan att kolla upp vad jag tyckte om första delen i Underworld-serien så trodde jag att den åtminstone var en trea i min bok. Min minnesbild var att det var snygg vampyraction i en film som kom innan vi fick den inflation i vampyrfilmer som vi har nu. Nu letade jag upp min gamla recension och såg att det inte blev godkänt. Och mycket av det jag skrev om första filmen stämmer in även på vad jag tycker om Awakening.

För mig var det en ganska förvirrad historia då det var länge sen jag såg ettan. Dessutom hade jag inte sett del två eller tre i serien, där trean Underworld: Rise of the Lycans alltså är en prequel till den första filmen. Grundhistorien i samtliga filmer är att vampyrer och varulvar inte gillar varandra, de slåss. Ja, förutom vampyren Selene och varulven Michael förstås. Deras kärlek har i Underworld: Awakening gett upphov till dottern Eve. Haken är att Michael är död och att Eve och Selene har legat nedfrusna på ett labb i 12 år.

Tydligen går den här filmen riktigt bra i USA, den är tydligen nummer två på listan över de mest inkomstbringande filmerna under 2012 har jag förstått. Jag kan förstå det. Den är snygg, silvrigt snygg. Kate är snygg, hennes dräkt är tajt. Actionscenerna är hyfsat snygga även om de är tråkiga. Lite kul och udda är att Stephen Rea är med som ondskefull läkarforskare. Rea kommer för mig alltid att vara förknippad med The Crying Game.

Filmen känns som en upprepning av ettan. Vi får träffa på vampyrerna som bor i underjordiska slott. Chefsvampyren här nere spelas av Charles Dance, och då kommer jag direkt att tänka på Alien i kubik. Tanken är väl att Dance ska ge samma tyngd som Bill Nighy gjorde i ettan. Han lyckas inte riktigt även om jag gillar Dance.

Kul för Mårlind & Stein att de har lyckats med sin film. Själv tycker jag Shelter är en bättre film men förmodligen är jag i minoritet där. Det jag däremot kan säga med säkerhet det är att deras tv-serie De drabbade är ett riktigt guldkorn. Av nån sjuk anledning verkar det vara riktigt svårt att få tag på De drabbade på dvd. Det känns typiskt som en sån grej som nya tjänster på nätet kan satsa på. Jag skulle gladeligen betala en slant för att se om den serien. Nåväl, till Underworld: Awakening blir det en svag tvåa även om filmen förgyllde (eller försilvrade) en kväll i Montréal.

2-/5

Notiser från Montréal

På senaste tiden så har det ju blivit en del inlägg som inte handlat direkt om film även om det här är en filmblogg. Nu heter ju faktiskt bloggen Jojjenito – om film… och så lite om tv, musik och ibland om annat så jag hänvisar till det där lilla ordet annat, och samtidigt skyller jag på att jag blev inspirerad av Plox och hans USA-äventyr. Hur som helst, nu avslutar jag ”rapporteringen” från Montréal med några korta notiser.

  • Montréal har vridit på sin karta typ 60-70  grader. Det som kallas Montréal-Nord ligger i själva verket i västra Montréal, Montréal-Öst ligger i norr och Montréal-Väst i söder. Den östra stranden av St. Lawrence-floden kallas den södra stranden. Tunnelbane- och busskartor är vridna just på det sättet (se bilden till höger ovan). Detta gör att man blir något förvirrad och Montreal kallas därför den enda staden där solen går ner i norr.
  • Under mitt besök i Montréal så lyckades Candadiens få till fyra raka segrar, vilken är deras längsta segersvit under säsongen. Efter att jag kom hem till Sverige så förlorade de direkt mot Carolina.
  • Jag har lärt mig att man snackar franska i provinsen Québec och det gäller även på biograferna där nästan alla filmerna är dubbade på franska förutom på en biograf inne i centrala Montreal
  • Om ni är i Montréal och gillar kött då ska ni gå på den brasilianska restaurangen Le Milsa. De bjuder på en helt underbar meny med tio olika sorters kött tillagade i deras kolgrill. De olika köttbitarna kommer kyparna med ut till borden på långa spett. Själv får man en köttpincett för att man ska kunna greppa sin köttbit när de skär upp den så den inte faller ner från spettet. Sen har alla en rund lapp på bordet där ena sidan är grön och den andra röd. Grönt betyder att man vill ha mer, rött att man är nöjd. Och nöjd blir man.
  • Gillar ni pommes frites så har ni kommit till rätt ställe. Här serveras pommes frites till allt och till inget alls. Kycklingspett, sallad och ris, vad saknas? Jo, pommes förstås. Och så finns ju förstås nationalrätten Poutine som består av pommes, brunsås och smält ost. Ah, underbart… NOT.
  • Angående Canadiens-spelaren P.K. Subban så är han en av endast 26 svarta spelare aktiva i NHL just nu. Detta gör ju att han sticker ut vare sig han vill eller inte. Ändå ska sägas att det inte snackas nåt om just det som jag upplevde det men det gör ändå att han sticker ut.

Habs vs Pens

     VS    

Utanför Bell Center så står det nästan alltid, speciellt i samband med match förstås, ett gäng feta gubbar i stora täckjackor med luvor. Så fort du kliver ur bilen eller kommer gående förbi är de på en direkt. ”Tickets, tickets, tickets!” med nån märklig fransk brytning. Så trots att det är slutsålt på en match så är det inga problem att fixa biljetter. Men då får man betala. Vi hade tur som några dagar innan matchen mot Pittsburgh lyckades hitta superbra platser den officiella vägen. Men det betyder inte att det var billiga biljetter. Nej, inte alls. 249 kanadensiska dollar (drygt 1600 kr) per biljett gick det på. Men, men, det kändes som det var lika bra att ta chansen när man hade den. 🙂

Den här gången hade vi bestämt oss för att åka i god tid till matchen för att hinna äta på det där stekhuset som vi missade förra gången. När vi i lugn och ro anländer till restaurangen blir vi informerade om att det är fullbokat men vi kan få platser om 45-50 minuter. ”Normally there would be no problem but there’s a hockey game tonight so we have a lot of people that want to eat before the game” får vi höra. Gahaha. ”Yes, we know”. Nåväl, vi hittar till slut, efter en ganska lång promenad fram och tillbaka i downtown, ett annat stekhus med irländsk touch där vi får plats. Nu hade vi dock inte riktigt lika gott om tid. När vi satt oss får vi frågan: ”Are you going to the game?”. ”Yes” svarar vi. ”Ok, good, just so the guys in the kitchen know that you need you’re food in time”. Bra service. 🙂

Till matchen. Härlig stämning igen, och jag känner att jag har börjat heja på Montreal nu. Platserna vi har är riktigt bra. Ungefär i mitten och ganska långt ner så att man verkligen kom nära spelarna och spelet, men inte för långt ner så att man tappade överblicken. Innan matchen är det det vanliga spektaklet med nationalsång, både den amerikanska och den kanadensiska. Det är samma smörsångare som förra matchen som står får sånginsatsen. För att pumpa upp stämningen mer kör man mycket annan musik av lite moderna snitt. Den populäraste låten verkar vara Good Feeling av Flo Rida med en snygg samplingsrefräng av Etta James. Under de två veckorna i Montreal hörde jag låten typ 3-4 gånger per dag, antingen på hockey eller i bilradion. Jag är väl inget jättefan av just sån här danshiphop (jag gillar mer ”ren” hiphop) men den höjer ändå stämningen och refrängen är catchy, there’s no denying it.

I Canadiens förra bortamatch så hade det gått över ett år, ett låååångt år, sen Montreals center Scott Gomez gjorde mål. Detta var det stora samtalsämnen innan matchen. Utanför arenan såldes speciella t-shirt på temat, speciella sajternätet uppmärksammade det, företag skulle ge bort saker gratis om och när han gör mål. Så i matchen mot Penguins så tjöt publiken varje gången han fick pucken och det fanns minsta chans att skulle göra mål. Men nej, det blev inget mål i den här matchen heller. Lite synd att man inte fick vara med om det. Vilket jubel det hade blivit. Det visade sig att målet kom i Habs nästa bortamatch.

Så Gomez gjorde alltså inte mål i matchen. Desto roligare var matchen i övrigt och att Habs spelade riktigt bra. Man var tätare, verkade lita mer på sig själva. En märklig detalj var dock att man spelade uselt när man hade power play samtidigt som man skapade mängder med chanser i spel i numerärt underläge. Jag tror man skapade tre frilägen under två penalty kills under första perioden. Målet för Habs kom till slut i spel fem mot fem i andra perioden på en kontring efter mängder med chanser. Pens spelade ganska sömnigt men skapade en del chanser.

Typiskt nog kvitterade Pens när Habs hade power play via ett slumpmål gjord från liten vinkel. Målvakten, den vanligtvis duktiga, Price får ta på sig det målet. (Uppdatering: Fast nu när jag kollat på repriser på målet så kan det ha varit så att pucken tog på en Pen-skridsko och därmed ställde Price.) Som tur var så gjorde Pens målvakt Fleury bort sig minuten senare när Canadiens anfallare Eller (japp, han heter så, dansken) slängde iväg en chanspuck från blå. Efter målet retar Montreal-publiken Pens målvakt genom att skandera Fleuuuuury, Fleuuuury, Fleuuuury så retsamt de bara kan.

När Pens som mest behöver det så kliver Malkin fram och tar tag i taktpinnen. Han åker snyggt in i zon via några kvicka dragningar, tappar pucken men tar tillbaka den bakom mål och friställer sen en medspelare som sätter upp den i krysset. Ett snyggt mål och inget att göra nåt åt. Matchen går till förlängning där lagen byter chanser. Spelet böljar skönt och publiken är med på noterna. Inga mål dock och det hela avgörs på straffar. Trots att Malkin bjuder på en snygg snurrstraff (som man kan ifrågasätta om den är godkänd egentligen) så vinner Montreal och publiken går nötter.

Därmed är det slut på hockeyrapporteringen från Montreal!

Montréal i bilder

Montreal från Mont Royal

Indiangraffiti

Det olympiska tornet som tyvärr var stängt...

...men som gör sig bra på bild (övergivna rymdskeppet från Alien?)

Och här är hela den olympiska stadion

Biosfären i Park Jean-Drapeau på Île Sainte-Hélène

Frukost! Notera det hälsosamma salladsbladet

Från Montreal Canadians Hall of Fame

Underground City

Biografen i centrala Montreal där Mission Impossible sågs i IMAX

Habs vs Sabres

     VS    

Det blev ju som sagt hockey igår kväll och matchen var väl inte mellan några topplag direkt men det som var kul var att det var en NHL-match i Kanada och att ett av lagen (Les Canadiens de Montréal aka Montreal Canadiens) tillhör The Original Six. Matchen började 19.30 och vi åkte i vad vi trodde var god tid med taxi från hotellet som ligger en bit utanför Montreal city. Det som ställde till det lite var att det dels var snöstorm och dels att taxichaffisen verkade ha stigit av planet från Ryssland igår morse och satt sig direkt i taxin. När vi sa att vi skulle till Bell Center (eller Centre Bell) som arenan heter sa han ok. När vi sen närmade oss centrum frågade han plötsligt om vi visste var Bell Center egentligen låg. Dessutom var vädrets makter emot oss vilket gjorde att det hade bildats köer och ganska snart hade vi stått i princip stilla i 20 minuter. Vi beslutade oss för att ge den förvirrade droskföraren sina slantar och sen hoppade vi ur och började pulsa… mot Bell Center för att hämta ut våra biljetter.

Biljettuthämtningen gick smidigt men tyvärr hade vi tappat tid så vi fick hoppa stekhuset som vi hade tänkt oss att äta på. Istället blev det en närmare sylta som ändå hade helt ok öl och quesadillas.

Så, slut på inledningen och till själva matchen! Det är alltid en maffig känsla att kliva in på en stor hockeyarena och den här gången var inget undantag. Det som är lite kul är ju att allt är på franska men oftast även på engelska, typ när det gäller speakern och texter på jumbotronen. Innan matchen sjöngs både den amerikanska och kanadensiska nationalsången. Haha, det är lustigt, det är ju svårt att tänka sig att det skulle funka att köra samma stuk innan elitseriematcher i Sverige, fast då med den svenska nationalhymnen förstås. Nej, det spar vi till efter VM- eller OS-guld, då kan vi plocka fram Du gamla du fria.

Stämningen är ganska direkt på topp och efter ett tag är det i princip fullsatt, bara några enstaka ströplatser finns kvar. De mest hängivna fansen håller till allra högst upp under taket och med jämna mellanrum får de nån sorts utbrott då de börjar jubla, liksom för att trigga varandra.

Första perioden var halvdan, även om tempot är betydligt högre än i svensk hockey. Spelet böljar och det händer alltid nåt. Sabres är det bästa laget och har mer ordnat spel men The Habs tar lite oväntat ledningen på en kontring. Spelaren kom fri, verkade inte riktigt vad han skulle göra, misslyckas med avslutet men får klubban på returen som går in mellan benen på keepern. Efter målet tar Sabres över mer och mer. De är tyngre, har mer tryck. Canadiens slarvar och spelar lojt framförallt i egen zon där de ger bort pucken ett antal gånger. De litar på kontringar. Sabres lyckas dock inte göra mål men har ett klockrent stolpskott.

Utdelningen för Sabres kom i den andra perioden. Tyngden och det bättre spelet ger resultat i form av ett närskott i mål. Andra perioden var den klart bästa perioden. Bra tempo och många chanser. Sabres dominerade men gjorde bara ett mål. Den tredje perioden blev lite sämre och Habs blev sämre och sämre. Efter 2-1 till Sabres började det höras burop och spiken i kistan blev 3-1 i öppen kasse. Då började folk gå hem.

Allt som allt en trevlig kväll, och nästan roligast av allt är att den populäraste spelaren i Habs heter Subban. Hans tröja verkade sälja bäst.

Salutations de Montréal


Bonjour mes amis!

De kommande två veckorna är jag på jobbresa i Montréal i den franskspråkiga provinsen Québec i Kanada. Jag kom redan igår kväll efter en ganska smidig flygtur via London. Förutom jobb hela dagarna så kommer det hinnas med en del turistande på kvällarna, och sen har vi även en helg då vi ska försöka ”göra” Montréal. Vad som ska bockas av är lite oklart än så länge men Vieux-Montréal (gamla stan!) och OS-parken inklusive en tur upp i OS-tornet står på dagordningen. Redan imorgon är det emellertid dags för kanske det viktigaste. Nämligen NHL-hockey i hockeyns hemland. Matchen som ska ses är Montreal Canadians mot Buffalo Sabres.


Givetvis kommer jag även att försöka gå på bio om tillfälle ges. En positiv sak är att jag bor på ett hotell som ligger på gångavstånd från ett helt nybyggt gigantiskt biokomplex. Det som är lite synd är att nästan alla filmer är dubbade på franska. Om man vill se, och inte minst höra, Tompan prata engelska i den senaste Mission Impossible-filmen (MI: Protocole phantôme) så måste man åka in till centrala Montreal. Men på ”mitt” biokomplex visas i alla fall Underworld 4 på engelska och dessutom i formatet UltraAVX 3D!

Jag kommer nog komma med små reserapporter då och då men räkna inte med några filmrecensioner. Mer normalt här på bloggen blir det alltså om två veckor.

%d bloggare gillar detta: