Underworld: Awakening


Titel: Underworld: Awakening
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Igår lovade jag att en recension av Underworld: Awakening skulle komma på lördag. Men jag kunde inte hålla mig så den kommer redan nu.

En sak jag upptäckte under mitt besök i Montréal och staten Québec var att det var franska som gällde. I Montréal fanns det en biograf i downtown där det visades engelskspråkiga filmer på just engelska. På gångavstånd från det hotell som jag bodde på ute i förorten Brossard så fanns en stor filmstad där det gick en radda filmer — dubbade på franska. Det visade sig ändå att en och endast en film faktiskt gick på originalspråket engelska och av en slump så var det en film med svenskkoppling. Regissörer var nämligen det svenska tag teamet som bl a gjort den suveräna tv-serien De drabbade plus actionmysteriethrillern Storm. Vilka pratar jag om? Jo, givetvis Måns Mårlind och Björn Stein. Och vilken var filmen? Underworld: Awakening, den fjärde filmen i vampyrserien med Kate Beckinsale i huvudrollen som vampyrtjejen som kan vistas i solsken.

En nyhet som man infört i Kanada i ett försök att locka/lura fler till biograferna är nåt man kallar UltraAVX. Vad betyder det? Haha, jo, AVX står för Audio Visual Experience och Ultra antyder att det ska vara en alldeles extra speciell upplevelse. Med andra ord betyder det att det är bra bild och bra ljud. That’s it, typ! Plus att man i Kanada gör en grej av att det är… reserverade platser. Dessutom gick just Underworld: Awakening även i 3D. Hurra. Ok, det ska väl erkännas: det var väldigt bra ljud och bild. Och en liten udda grej var att stolen var en sorts gungstol som sviktade. Jag såg filmen en torsdagskväll i en gigantisk salong tillsammans med typ fem andra. Jag antar att Montréal-borna föredrar fransk dubbning.

3D kan vi glömma i det här fallet, och de flesta andra fall känns det som. Det var inget som gjorde filmen bättre, snarare tvärtom. Glasögonen känns hela tiden på näsan, man ser de svarta bågarna och så känns det som bilden blir lite för mörk. Nu ska väl sägas att jag endast sett en annan film i 3D (Avatar) och där funkade det bra. Men efter vad jag läst om hur andra upplever 3D så verkar det mest handla om irritation. I fallet Underworld: Awakening så känns det som en sorts slentrian-3D.

Ok, till själva filmen och dess handling. Utan att kolla upp vad jag tyckte om första delen i Underworld-serien så trodde jag att den åtminstone var en trea i min bok. Min minnesbild var att det var snygg vampyraction i en film som kom innan vi fick den inflation i vampyrfilmer som vi har nu. Nu letade jag upp min gamla recension och såg att det inte blev godkänt. Och mycket av det jag skrev om första filmen stämmer in även på vad jag tycker om Awakening.

För mig var det en ganska förvirrad historia då det var länge sen jag såg ettan. Dessutom hade jag inte sett del två eller tre i serien, där trean Underworld: Rise of the Lycans alltså är en prequel till den första filmen. Grundhistorien i samtliga filmer är att vampyrer och varulvar inte gillar varandra, de slåss. Ja, förutom vampyren Selene och varulven Michael förstås. Deras kärlek har i Underworld: Awakening gett upphov till dottern Eve. Haken är att Michael är död och att Eve och Selene har legat nedfrusna på ett labb i 12 år.

Tydligen går den här filmen riktigt bra i USA, den är tydligen nummer två på listan över de mest inkomstbringande filmerna under 2012 har jag förstått. Jag kan förstå det. Den är snygg, silvrigt snygg. Kate är snygg, hennes dräkt är tajt. Actionscenerna är hyfsat snygga även om de är tråkiga. Lite kul och udda är att Stephen Rea är med som ondskefull läkarforskare. Rea kommer för mig alltid att vara förknippad med The Crying Game.

Filmen känns som en upprepning av ettan. Vi får träffa på vampyrerna som bor i underjordiska slott. Chefsvampyren här nere spelas av Charles Dance, och då kommer jag direkt att tänka på Alien i kubik. Tanken är väl att Dance ska ge samma tyngd som Bill Nighy gjorde i ettan. Han lyckas inte riktigt även om jag gillar Dance.

Kul för Mårlind & Stein att de har lyckats med sin film. Själv tycker jag Shelter är en bättre film men förmodligen är jag i minoritet där. Det jag däremot kan säga med säkerhet det är att deras tv-serie De drabbade är ett riktigt guldkorn. Av nån sjuk anledning verkar det vara riktigt svårt att få tag på De drabbade på dvd. Det känns typiskt som en sån grej som nya tjänster på nätet kan satsa på. Jag skulle gladeligen betala en slant för att se om den serien. Nåväl, till Underworld: Awakening blir det en svag tvåa även om filmen förgyllde (eller försilvrade) en kväll i Montréal.

2-/5

Storm


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

Shelter


Titel: Shelter
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Måns Mårlind och Björn Stein gjorde 2005 den svenska mysterieactionthrillern Storm som jag tyckte var en frisk fläkt i det stiltje som råder i Sverige när det gäller ”genrefilm”. Vad är genrefilm? Ja, jag syftar i alla fall på en film som inte är ett drama, en romantisk komedi eller en kriminalare. Utan nåt annat. Efter den relativa framgången med Storm fick de två chansen att göra film i det stora filmlandet på andra sidan pölen. Inte oväntat så blev det en film i mysterieskräckgenren.

I Shelter gör Julianne Moore huvudrollen som psykiatern (eller psykiatrikern som man tydligen också kan stava det) Cara Harding. Harding är något av en skeptiker som inte tror på konstigheter. När det gäller t ex multipla personligheter så är hon övertygad om att sådana patienter bluffar eller åtminstone går att bota med ren logik. Hennes pappa, som även han jobbar i psykbransch, är dock av en annan åsikt. När pappan ”får tag i” en intressant patient, David (spelad av Jonathan Rhys Meyers), så tycker han att dottern borde intervjua patienten som inombords verkar ha hur många personer som helst. Cara går motvilligt (förstås) med på det (förstås).

Kvaliteten på produktionen är helt ok eller snarare av toppkvalitet. Fotot är så där skönt mysigt som det är i produktioner med stor budget. Däremot så är filmen inte originell överhuvudtaget. Man sitter liksom och väntar på twistarna som kommer med jämna mellanrum. Moore är en kompetent och seriös skådis som aldrig gör mig besviken. Hon tar sin roll på allvar och går inte på tomgång, trots att det egentligen inte finns så mycket att spela med i Shelter.

Filmen är helt ok psykskräck i stil med Doctor Sleep, The Mothman Prophecies eller The Reaping. Själva förklaringen till det som händer i filmen känns lite för krystad. Början är hyfsat intressant men när sen allt ska avslöjas så faller det hela lite grann, ungefär som vanligt. Som slutkommentar kan säga att jag alltid tycker Rhys Meyers har nåt obehagligt över sig. Jag vet inte, är det för att han är för modellsnygg som man liksom inte litar på honom. Han passar ju t ex väldigt bra i sin roll Woody Allens Match Point.

3/5

%d bloggare gillar detta: