The Omen (1976)

The Omen var en film som visade sig passa mig bra. Jag älskar filmer om Gud versus Djävulen, eller snarare filmer om människor som kämpar mot djävulska demoner med sin tro på Gud som vapen. I The Omen är det den söte lille Damien som man kämpar emot.

Damien är son till den amerikanske diplomaten Robert (Gregory Peck) och hans fru Katherine (Lee Remick). Eller är han det egentligen? Katherine får dåliga vibbar, är det verkligen deras son? Robert vet förstås hur det ligger till – att deras son dog efter födelsen men byttes ut mot den föräldralöse Damien vars fattiga mor dog i barnsäng.

Robert har inget sagt till sin fru. Och visst, att få reda vad man trodde var sin son i själva verket är Antikrist, Satans son själv, kan nog vara omskakande. Men kanske läge att säga nåt ändå?

The Omen har en klassikerkänsla över sig. Jag gillar 70-talsstämningen och det möjligen sävliga tempot. Inledningens domedagskörer sätter rätt stämning direkt. Och så Damien då. Den lille skådisen Harvey Stephens är en otäck liten rackare. Jag kom att tänka på Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin. Det är nästan samma historia fast utan de övernaturliga inslagen.

Vad har vi mer? Jo, härligheter som foton som när de framkallas visar sig ha svarta streck som inte syntes i verkligheten och som förebådar ond bråd död för personen på bilden. Vi har bibeltolkningar, symbolik, förutsägelser och häftiga dödsscener (lite Final Destination-vibbar här). Med andra ord så är det både mysigt och bra.

The Omen har även ett slut som jag gillade. Det var verkligen oväntat kolsvart och inget som jag hade koll på sen tidigare.