Barnet (2005)

Kan det passa med lite belgisk misär denna fina sommarsöndag? Min gamla preblogg-text om Barnet skrevs för ganska exakt tio år sen i juli 2009. Jag ser att jag skriver om ett projekt som aldrig blev av, om Guldpalmen-vinnare. Hmm, det kanske kan vara nåt?

För ett tag sen fick jag för mig att jag skulle se alla Guldpalmen-vinnare. Nu drog aldrig det projektet riktigt igång men nu har jag i alla fall sett 2005 års vinnaren: Barnet av de belgiska bröderna Dardenne. Efter att ha sett Barnet funderar jag på om det kanske vore en bra idé att faktiskt genomföra Guldpalmen-projektet. Barnet handlar om Bruno och Sonia som precis fått en liten bebis ihop. Bruno är en småtjuv som inte verkar bry sig speciellt mycket om varken Sonia eller barnet. Han ägnar sig åt småstölder tillsammans med några skolbarn för att få ihop pengar. Sonia försöker få honom att se att de faktiskt har ett nytt liv att ta hänsyn till och framförallt ansvar för.

Oj, oj, det här var bra. Känslan efter filmen är att det här är några av de mest närgångna skådespelarinsatser jag har sett. Jérémie Renier som Bruno och Déborah François som Sonia är så bra man kan vara. Det var riktigt starkt att se hur karaktärerna förändrades under filmens gång. I början gnabbas de barnsligt med varandra och vill liksom inte låtsas om barnet (åtminstone gäller det Bruno). Sen efter att Bruno gjort det otänkbara att försöka sälja barnet på den svarta adoptionsmarknaden så förändras båda två. Sonia blir en naturkraft som bara ska ta hand om barnet och inte vill ha något med Bruno att göra. Bruno, som är filmens fokus, blir allt mer desperat för att på något sätt ställa allt till rätta.

Sista delen av filmen blir en helvetesresa för Bruno, fysiskt men främst mentalt där han helt enkelt måste acceptera vad han har gjort och att det var fel. Han måste bli vuxen helt enkelt. Han går från att vara en barnslig idiot till att ta sitt ansvar (i alla fall är det det man hoppas på). Filmen har ingen pålagd musik. Det som filmas är det vi får, så att säga. Detta ger en ganska dyster men – när vi kommit in i handlingen och karaktärerna – väldigt närgången och, vilket kanske låter klyschigt, äkta känsla. En sån här typ av film funkar ibland inte. Det kan hända att den bara blir tråkig, och det är möjligt att vissa upplever Barnet som ganska blek och händelselös. Det gjorde inte jag. Alls.