Il divo – La spettacolare vita di Giulio Andreotti (2008)

Nu blir det italienskt här på bloggen i form av biopicen Il divo. Av nån anledning får jag för mig att min filmspanarkompis Filmitch-Johan skulle kunna uppskatta den här filmen. Johan är lärare till yrket och kanske är det som gjorde att jag tänkte på just honom. För mig var det nämligen en ganska lärorik upplevelse att se Il divo som jag minns det. Min preblogg-text skrevs i september 2009.

Eftersom jag har en kompis som är intresserad av Italien (samhället, kulturen, politiken, maffian, osv) så har jag varit på bio och sett två filmer med italienskt tema. Först ut var en biografifilm om den italienske kristdemokratiske politikern Giulio Andreotti (som vid 90 års ålder fortfarande är senator). Andreotti spelas av Toni Servillo, som även var med i briljanta Gomorra, och han gör en mycket märklig karaktär. Andreotti tassar omkring, han visar inga känslor, han är inte karismatisk – men han är Italiens premiärminister.

Filmen utspelas i början på 90-talet då Andreotti vill bli president. I alla fall så vill hans entourage det. Andreotti själv och hur han tänker förblir något oklart, eller outtalat, filmen igenom. Istället för att bli president anklagas Andreotti för samröre med maffian och att vara inblandad i ett antal mord. Mycket av det som händer i filmen har grund i en händelse i slutet av 70-talet då den italienska politikern Aldo Moro kidnappades och mördades av den väpnade vänsterorganisationen Röda brigaderna.

Hmm, bitvis är det här briljant. Det är en politisk film som samtidigt är poetisk, hur det nu kan gå ihop. Il divo är nästan en konstfilm då musiken och sättet att berätta verkligen sticker ut. Handlingen går inte direkt från a till b så att säga utan är snarare episodiskt. Trots ämnet får jag nästan en surrealistisk känsla. Inledningen är brutal då vi får se ett antal mord, bl a det på den sicilianske domaren Giovanni Falcone (en grym scen med poetisk touch då vi får se en sprängd bil falla i slow motion). Nåt som kanske är till filmens nackdel är mängden scener, mängden personer och hur allting verkar väldigt förvirrande. Jag har helt enkelt inte koll på vem som är vem, och vem som gör vad.

En annan sak som drog ner helhetsintrycket var att visningens inledning stördes av att vissa biobesökare verkade tro att biofåtöljen inte var en biofåtölj utan soffan hemma i tv-rummet. Under förtexterna, då det var helt ljudlöst, tyst, utan musik, och det visades viktiga faktatexter om Andreotti som man var tvungen att koncentrera sig på för att hinna med att läsa – så satt en pajsare och prasslade med sin godispåse under tre fyra minuter. Gah. Vad håller människan på med!? Har hon begravt sina godisbitar under ett lager med metallskrot?! Så svårt kan det väl inte vara att plocka upp en godisbit!?

Hur som helst, jag rekommenderar Il divo om man vill se ett annorlunda drama om det märkliga italienska samhället. Den påminner lite om Gomorra fast det här är mest fokus på den politiska världen.

PS. Den andra filmen med italienskt tema som jag refererar till i inledningen av texten var Videocracy och den har jag redan publicerat en text om.