Il divo – La spettacolare vita di Giulio Andreotti (2008)

Nu blir det italienskt här på bloggen i form av biopicen Il divo. Av nån anledning får jag för mig att min filmspanarkompis Filmitch-Johan skulle kunna uppskatta den här filmen. Johan är lärare till yrket och kanske är det som gjorde att jag tänkte på just honom. För mig var det nämligen en ganska lärorik upplevelse att se Il divo som jag minns det. Min preblogg-text skrevs i september 2009.

Eftersom jag har en kompis som är intresserad av Italien (samhället, kulturen, politiken, maffian, osv) så har jag varit på bio och sett två filmer med italienskt tema. Först ut var en biografifilm om den italienske kristdemokratiske politikern Giulio Andreotti (som vid 90 års ålder fortfarande är senator). Andreotti spelas av Toni Servillo, som även var med i briljanta Gomorra, och han gör en mycket märklig karaktär. Andreotti tassar omkring, han visar inga känslor, han är inte karismatisk – men han är Italiens premiärminister.

Filmen utspelas i början på 90-talet då Andreotti vill bli president. I alla fall så vill hans entourage det. Andreotti själv och hur han tänker förblir något oklart, eller outtalat, filmen igenom. Istället för att bli president anklagas Andreotti för samröre med maffian och att vara inblandad i ett antal mord. Mycket av det som händer i filmen har grund i en händelse i slutet av 70-talet då den italienska politikern Aldo Moro kidnappades och mördades av den väpnade vänsterorganisationen Röda brigaderna.

Hmm, bitvis är det här briljant. Det är en politisk film som samtidigt är poetisk, hur det nu kan gå ihop. Il divo är nästan en konstfilm då musiken och sättet att berätta verkligen sticker ut. Handlingen går inte direkt från a till b så att säga utan är snarare episodiskt. Trots ämnet får jag nästan en surrealistisk känsla. Inledningen är brutal då vi får se ett antal mord, bl a det på den sicilianske domaren Giovanni Falcone (en grym scen med poetisk touch då vi får se en sprängd bil falla i slow motion). Nåt som kanske är till filmens nackdel är mängden scener, mängden personer och hur allting verkar väldigt förvirrande. Jag har helt enkelt inte koll på vem som är vem, och vem som gör vad.

En annan sak som drog ner helhetsintrycket var att visningens inledning stördes av att vissa biobesökare verkade tro att biofåtöljen inte var en biofåtölj utan soffan hemma i tv-rummet. Under förtexterna, då det var helt ljudlöst, tyst, utan musik, och det visades viktiga faktatexter om Andreotti som man var tvungen att koncentrera sig på för att hinna med att läsa – så satt en pajsare och prasslade med sin godispåse under tre fyra minuter. Gah. Vad håller människan på med!? Har hon begravt sina godisbitar under ett lager med metallskrot?! Så svårt kan det väl inte vara att plocka upp en godisbit!?

Hur som helst, jag rekommenderar Il divo om man vill se ett annorlunda drama om det märkliga italienska samhället. Den påminner lite om Gomorra fast det här är mest fokus på den politiska världen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Den andra filmen med italienskt tema som jag refererar till i inledningen av texten var Videocracy och den har jag redan publicerat en text om.

Gomorra

Titel: Gomorra
Regi: Matteo Garrone
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag kommer med jämna mellanrum posta gamla recensioner av filmer jag har sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Oftast bifogar jag liten beskrivning av själva visningen: hur var stämningen, kanske nåt speciellt hände, var regissören på plats? Här kommer en recension av Gomorra som jag såg på festivalen 2008. Andra åsikter om Gomorra: Fiffi, Movies – Noir, Sofia.

Gomorra var väl en av de mest uppmärksammade filmerna på förhand, tillsammans med Mickey Rourkes tour de force The Wrestler (kommer även en recension av den). Filmen är inte speciellt lättuggad. Det tar ett tag att dras in i den. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. Efter ett tag var jag dock helt uppslukad av filmen. Vissa av personerna i filmen är rena svin (givetvis påverkade av sin miljö, men ändå svin), andra är nånstans mitt emellan, medan andra är helt ”vanliga” svenssons. Alla är ändå en del av maffians verksamhet.

Filmen fick mig att fundera på tillståndet för arten människan. Här visas nämligen hennes sämsta sidor. Allt handlar om makt, våld och pengar. Om man inte vill vara med i leken så är man rökt. Och det gäller vare sig man är aggresiv och gör uppror eller vill förbli anonym och sköta sig själv. Mest rörande tycker jag historien om den veke pengautdelaren klädd i beige jacka är. Hans uppgift är att gå runt i bostadsområden och dela ut pengar till familjer som står på maffians betalningslista. När det blir krig mellan olika maffiafamiljer vill han inte vara med längre. Men det går ju inte. Om man en gång har varit med i leken så är man rökt.

Även historien om kläddesignern som bara vill göra fina kläder visar på det absurda i hur det funkar. Och sen har vi då de två slynglarna, Marco och Ciro, där Marco är den mest idiotiska av de två. Ciro vågar åtminstone vara rädd då och då. Höjdpunkten i filmen är pengautdelarens, Don Ciros, sista scen. Nervig och jobbig att se pga att den totalt lämnar ut en människa, i det här fallet Don Ciro. Han är så liten man kan vara. Filmen innehåller en del nästan surrealistsiska scener som t ex när man står på bårhuset och resonerar om vem man ska döda som hämnd för den unge kille som just blivit mördad. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Filmen får faktiskt en stark fyra. Bästa filmen hittills på festivalen.

4+/5

Om visningen: Filmen skulle börja prick på utsatt tid eftersom en ny film skulle börja direkt efteråt. Efter visningen gick det dock knappt att ta sig ut eftersom de som skulle in till den följande filmen blockerade utgången. Slutsats: Biografen Sture behöver en extra utgång separerad från ingången.

%d bloggare gillar detta: