The Omen (1976)

7 augusti, 2019 4 kommentarer

The Omen var en film som visade sig passa mig bra. Jag älskar filmer om Gud versus Djävulen, eller snarare filmer om människor som kämpar mot djävulska demoner med sin tro på Gud som vapen. I The Omen är det den söte lille Damien som man kämpar emot.

Damien är son till den amerikanske diplomaten Robert (Gregory Peck) och hans fru Katherine (Lee Remick). Eller är han det egentligen? Katherine får dåliga vibbar, är det verkligen deras son? Robert vet förstås hur det ligger till – att deras son dog efter födelsen men byttes ut mot den föräldralöse Damien vars fattiga mor dog i barnsäng.

Robert har inget sagt till sin fru. Och visst, att få reda vad man trodde var sin son i själva verket är Antikrist, Satans son själv, kan nog vara omskakande. Men kanske läge att säga nåt ändå?

The Omen har en klassikerkänsla över sig. Jag gillar 70-talsstämningen och det möjligen sävliga tempot. Inledningens domedagskörer sätter rätt stämning direkt. Och så Damien då. Den lille skådisen Harvey Stephens är en otäck liten rackare. Jag kom att tänka på Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin. Det är nästan samma historia fast utan de övernaturliga inslagen.

Vad har vi mer? Jo, härligheter som foton som när de framkallas visar sig ha svarta streck som inte syntes i verkligheten och som förebådar ond bråd död för personen på bilden. Vi har bibeltolkningar, symbolik, förutsägelser och häftiga dödsscener (lite Final Destination-vibbar här). Med andra ord så är det både mysigt och bra.

The Omen har även ett slut som jag gillade. Det var verkligen oväntat kolsvart och inget som jag hade koll på sen tidigare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

The Ballad of Cable Hogue (1970)

5 december, 2018 4 kommentarer

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable Hogue. Hogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VI: The Undiscovered Country

24 juli, 2012 2 kommentarer

Titel: Star Trek VI: The Undiscovered Country
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Nu är det dags för den sista filmen med det gamla gänget från originalserien (Kirk, McCoy, Spock, Uhura, Chekov och Sulu), även om Kirk och några till faktiskt återkommer även i den sjunde filmen. Nåväl, tillbaks till filmen jag nyss sett. Detta mäktiga drama (tihi) inleds med att en av klingonernas månar, där de bedriver gruvdrift, exploderar pga en olycka. Resultatet blir att klingonernas hemplanet Kronos om 50 år kommer att vara obeboelig pga att ozonlagret kommer att försvinna.

Problemet skulle kunna åtgärdas men klingonerna satsar alla sina resurser på militären så de har inte råd att genomföra de räddningsaktioner som behövs. Detta leder till att klingonerna och Federationen (där bl a Jorden ingår) inleder fredsförhandlingar. Förhandlingsuppdraget går till den klingon-hatande James Tiberius Kirk (som inte kan förlåta klingonerna för sin sons död). Det hela går dock galet från början. När Enterprise ska eskortera den klingonska kanslern Gorkon till Jorden så beskjuts klingonernas skepp och Gorkon mördas. Enterprise och dess besättning anklagas. Kirk och McCoy blir efter en rättegång skickade till straffkolonin på isplaneten Rura Penthe, samtidigt som Spock & Co inleder en undersökning för att ta reda på vad som egentligen hände när klingonernas skepp besköts.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens politiska händelser med krig (can you say Irak?) och miljöproblem (can you say Kyoto-avtal?). Det gör filmen lite bättre än vad den egentligen är kanske. Om man jämför med tidigare filmer i serien så känns den här snäppet mörkare. Det är inte lika mycket humor, även om det förekommer (Spock höjer bl a sitt ena ögonbryn ett antal gånger). Man tar upp mer generella problem som är lika aktuella för vår verklighet idag, både personliga och politiska frågeställningar. Kirk t ex hatar muslim… eh, klingons och kommer till insikt att det kanske inte är en helt rationell inställning. En oväntad skådis som dök upp var Christopher Plummer. Jag gillar honom i vanliga fall, men här spelar han klingon och han passade inte riktigt i rollen. Klingons (eller klingoner som det nog heter på svenska i plural) ska vara brutala, hedervärda krigare, men Plummers karaktär känns inte riktigt som en klingon; han känns som en skådis som spelar en klingon. Dessutom envisades karaktären med att droppa Shakespeare-citat vilket blev tröttsamt i längden.

Nåt jag gillade i filmen var Kirk och McCoys vistelse på fång- och isplaneten där de bl a träffar en fånge spelad av fotomodellen Iman (som för övrigt var den sista kvinnan att kyssa karaktären Kapten Kirk vilket kan man läsa på den outsinliga informationskällan IMDb). Hela den här sekvensen kändes skönt matinéaktig. Jag tyckte även den del av filmen som fokuserade på utredningen om vad som egentligen hände när Gorkon mördades var bra. Det var en sorts detektivhistoria vilket var lite annorlunda för en Star Trek-film, och sen är ju Spock alltid sevärd. Men i slutändan så var väl filmen inget speciellt ändå. Det är en ganska seg film som flyter på utan några större toppar eller dalar. Jag tycker ändå det var en värdig avslutning för originalseriens besättning och nu ser jag fram emot att spana in filmerna med besättningen från The Next Generation (TNG). Betyget till den sjätte Star Trek-filmen blir en trea.

3/5

PS. En rolig detalj var att Worf (dvs skådisen Michael Dorn) från TNG-besättningen var med i The Undiscovered Country som Kirk och McCoys klingonska försvarsadvokat. Det ska bli intressant att se om detta refereras till i de följande filmerna. Ytterligare en skådis som oväntat dök upp var Kim Cattrall från Sex in the City. Hon spelade en vulcansk löjtant, vilket kändes lustigt (nästan bisarrt).

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek V: The Final Frontier

23 juli, 2012 6 kommentarer

Titel: Star Trek V: The Final Frontier
Regissör: William Shatner
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Tjoho! Då är jag tillbaka efter semester med ytterligare en recension av en  Star Trek-film och denna gång är det Kapten Kirk himself som regisserar. Jag vet att ni har väntat. 😉

I denna den femte långfilmen om våra warp-flygande vänner blir Enterprise besättning avbrutna under en av sina få semestrar (eller ”shore leave” som man kallar det). En vulcan, Sybok, som blivit känslosam har nämligen lett ett uppror på en planet och där tagit gisslan, däribland en människa, en vulcan och en romulan. Kirk kallas dit för att lösa situationen, vilket var precis vad Sybok hoppades på eftersom han vill stjäla ett stjärnskepp som han behöver för att resa till planeten som enligt Sybok ska vara Edens lustgård, gudars boning, paradiset.

En sak jag noterade direkt i den här filmen var fotot som bitvis var riktigt snyggt. När eftertexterna rullade fick jag förklaringen då jag såg att det var Andrew Laszlo som var ansvarig filmfotograf (Laszlo har fotat t ex First Blood tidigare). Nu kanske Laszlos teknik mest kom till sin rätt i de utomhusscenerna, i vackra ökenlandskap, som förekommer i filmen. När det handlade om lite mer vanliga Star Trek-miljöer och scener med rymdskepp så var det faktiskt sämre än vanligt. Detta gällde även effekter, explosioner och dylikt. Det var riktigt dåligt faktiskt, speciellt om man jämför med t ex The Search for Spock som hade riktigt snygga och genomarbetade effekter.

Själva historien var ok. Det är matinéaktigt och småtöntigt. Som vanligt är det samspelet mellan McCoy, Kirk och Spock som driver filmen framåt. Det är alltid kul när McCoy och Spock gnabbas och McCoy t ex anklagar Spock för att inte vara riktigt mänsklig och Spock svarar lugnt ”Why, thank you!”. Visst, det är torr och töntig humor, och man bör nog ha kännedom om Star Trek och karaktärerna för att uppskatta filmen. Vissa scener är ganska dåliga, rentav pinsamma. Det är William Shatner själv som har fått regissera filmen och ibland märker man att han inte är nån större regissör. Tempot, tonen, känslan, det mesta, känns ibland helt fel, och det blir pinsamt. Värst var det när Uhura skulle dansa på en sanddyn för avleda uppmärksamheten under ett överfall. Då var det nästan så kudden åkte fram för att slippa se eländet.

Delar av miljöerna känns plagierade från andra filmer: i början befinner vi oss på en stökig bar med märkliga danserskor i en ökenstad, och det har vi sett förut. Handlingen är bitvis lite hoppig och man har klippt ganska dåligt vilket medför att det känns som om vissa scener saknas. Skurken i filmen är relativt tråkig, men några klingons fanns också med vilket höjde stämningen lite (alltid kul med lite klingon: Qapla’!). Nja, som helhet en ganska blek historia men det finns ändå några ljusglimtar, främst i form av sköna enradare från Spock. Sen är det ju en Star Trek-film och nu när jag har kommit in min retrospektiv med dessa filmer så är liksom varje film rolig att se trots uppenbara brister. Det här var nog ändå den näst sämsta av de filmer jag sett hittills (sämst är den första).

3-/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

TRON

1 april, 2012 10 kommentarer

Titel: TRON
Regi: Steven Lisberger
År: 1982
IMDb | Filmtipset

TRace ON. När TRON: Legacy kom så såg jag den bio, och det var verkligen en film som man skulle se på bio. Jag funderade även på att se 80-talsfilmen innan som uppvärmning men det blev av först nu. Jag vet att jag hade sett originalet, eller vad man nu ska kalla den, tidigare men jag mindes inte mycket förutom de datoranimerade miljöerna.

Jeff Bridges gör spelprogrammeraren Kevin Flynn som efter att ha blivit uppsagd från storbolaget ENCOM försöker hacka in sig på företagets datorer för att bevisa att de har snott hans idéer. Framförallt anklagar Flynn den inte lika skickliga men listige elakprogrammeraren Ed Dillinger (David Warner). Lyckas Flynn hacka sig in? Hehe, ja, bokstavligen!

Filmen har en skön stil men är tråkig. Datormiljöerna är trista. Jag gillade faktiskt de verkliga glassiga 80-talsmiljöerna mer än de som utspelas inne i datorn. Detta är kanske inte så konstigt då datoranimeringarna är ganska kackiga. För sin tid kan det kanske ha varit coolt. Men efter att ha sett TRON: Legacy på bio så står sig den här filmen slätt. Den vinner ju när det gäller kultfaktor men det gör inte att det blir en bättre film för mig. Det var kul att se Bruce Boxleitner och även den kvinnliga huvudrollen Cindy Morgan, har hon varit med i nånting mer?

Här har man utnyttjat det roliga i att skådisar dyker upp som andra rollfigurer i form av program inne i datormiljön. Det var man lite dålig på i Legacy. En hel del är alltså bra men som helhet är filmen för seg. När det begav sig kan säkert datoranimationerna ha lockat i sig men för att det ska funka när man ser filmen idag så måste storyn vara bättre. Jag gillar ändå att det är en sorts roadmovie/äventyrsfilm inne i datorn. Det hade kunnat vara lite fler datorreferenser även om det förekommer en del, TRON, RAM och så biten som är digital och bara kan svara ja eller nej. TRace OFF.

2+/5

Filed under Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Black Death

18 december, 2011 8 kommentarer


Titel: Black Death
Regi: Christopher Smith
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Digerdöden härjar i England under 1300-talet och folk dör som flugor. Överallt i byarna så letar man efter en orsak till smittan eller ett sätt att bli kvitt den. Oftast är det en kvinna som utpekas som häxa och därmed skyldig — och därmed bränd på bål. Ett munkkloster får besök av ett sändebud från biskopen. Sändebudet Ulric (Sean Bean) söker en vägvisare som ska leda honom till en by. En by som det ryktas om att pesten inte nått till. Den unge novismunken Osmund (Eddie Redmayne) kliver fram som frivillig. Anledningen är kanske inte främst att ha vill tjäna Gud, snarare tvärtom. Han träffar nämligen en flicka, Averill (Kimberley Nixon), i hemlighet munk som han är, och nu befinner sig Averill på flykt undan pesten i en skog i närheten av den mystiska byn.

Om man gillar medeltidsfilmer så tror jag man gillar Black Death. Miljöerna är ”trevliga”: Munkar i bruna tunikor med luva, kloster, riddare med stora tunga svärd, häxbränningar, smuts, råttor och död. Det bjuds på en hel del rått våld och gruppen riddare kring Ulric är krigsveteraner som vet hur man svingar ett svärd. Nu är det egentligen inte actionfilm alls utan snarare ett sorts drama om religion och pesten. Munken Osmund slits mellan sin gudstro och sin kärlek till Averill. När de kommer till den mystiska men till synes trevliga byn ställs allt på sin spets.

Filmen har en lite obehaglig stämning över sig i och med paranoian kring den digra döden. Jag ser också en del paralleller till filmer som Det sjunde inseglet där vi ju även har riddare, pest och gudstvivlan. Sen undrar jag om inte filmmakarna slängt in en bildmässig referens till Bergmans film. När gruppen riddare och Osmund ger sig av på sin färd i början gör de det i siluett uppför en kulle precis som i Det sjunde inseglet — och även Sagan om ringen för den delen. Sean Bean bidrar med tyngd och passar verkligen som skitig riddare. Det kanske beror på att på sätt vis repriserar sin roll från just Sagan om ringen. Black Death är ganska underhållande så länge den håller på, om man nu gillar genren alltså. Filmitch har sett Black Death men gillade den inte alls och skyller på Monty Python.

3-/5

Filed under Äventyr, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Straw Dogs

29 juni, 2011 5 kommentarer

Titel: Straw Dogs
Regi: Sam Peckinpah
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Medan jag läste Addepladdes recension, på gränsen till en totalsågning, av Straw Dogs så nickade jag instämmande. Jag tyckte likadant. Eller? Jag grävde fram min gamla preblogg-recension från förra året och såg då att jag gillade filmen en hel del. Märkligt hur man (inte) minns ibland.

Straw Dogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.

3+/5

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: