Ride the High Country (1962)

Det verkar som att SVT hade nån form av western-tema under sommaren 2003 och att jag såg några av filmerna. En var The Searchers som jag inte gillade alls. En annan var dagens film Ride the High Country. Min preblogg-text om filmen skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Ride the High Country (1962) regisserad av Sam Peckinpah. Den handlar om två gamla revolvermän/sheriffer, Stephen och Gil, som jobbat ihop tidigare för länge sen och som nu åtar sig att frakta guld från en gruva till en bank. Med sig har de också Heck, en yngre kollega till Gil. De får också en kvinna med sig av en slump. Komplikationer uppstår då Gil vill att de ska ta guldet för egen del.

Jag tyckte det här var en seg film. Den är aldrig spännande egentligen förutom lite i slutet då det blir lite pang-pang och uppgörelse. Det handlar om att gamle Stephen vill göra rätt för sig på äldre dar medan Gil vill bli rik efter flera års slit. Gott så men ack så tråkigt faktiskt. Detta var nog ingen vanlig western men jag tror ändå inte det är min genre riktigt. Ok, betyg för Ride the High Country blir 2/5. Jag ska dock se åtminstone För en handfull dollar när den visas och kanske också Pale Rider. Det var ett tag sen jag såg dessa filmer så det är väl inte helt fel med en omtitt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Into the Wild: Predator (1987)

Jag vet egentligen inte hur Predator hamnade i det här vildmarkstemat. På ett sätt platsar den väl kanske inte, precis som en del av mina andra val av filmer. Men när jag körde igång temat då för sex år sen så var det som att det skiftade lite fokus eller det breddades åtminstone efterhand.

En film som Death Hunt handlar ju exempelvis inte i första hand om kampen mot elementen utan är ju en uppgörelse man mot man. Den utspelar sig dock i en vildmark, vilket för min gjorde att den platsar i temat, och det är likadant med Predator.

Vildmarken i det här fallet är en sydamerikansk djungel dit ”Dutch” Schaefer (peak Arnold Schwarzenegger) och hans team skickas för att rädda en amerikansk minister som tagits som gisslan av det sydamerikanska landets gerilla efter att hans helikopter störtat.

Väl på plats upptäcker de dock att gerillan är deras minsta bekymmer. En mystisk och till synes osynlig varelse – ”…the jungle… it just came alive and took him” – som betar av männen i Dutch team som vore de plockmat på ett mingelparty. Till slut är det bara Dutch själv kvar mot… Rovdjuret. Muahaha.

Haha, ja, det är en underhållande film, det är det inget snack om. Jag gillar den svettiga stämningen inne i djungeln, och hur lite man får se av Rovdjuret. Jag gillar t.o.m. de något daterade datoreffekterna där man ska visa hur Rovdjuret kan göra sig osynlig. Jag tycker det funkar. Sen när man väl får se Rovdjuret så är det ”one… *ugly* motherfucker!” med rastafrilla. Ett bra grepp är också att vi inte får se Rovdjuret utan vi får vi istället se det som Rovdjuret ser via sin IR-syn. Det ger en obehaglig känsla av att vara övervakad.

När jag såg filmen 2012 så blev jag mycket förtjust i den och delade ut en fyra och den hamnade t.o.m. tvåa (!) på min topplista över 1987 års bästa filmer. Den här gången är jag lite mer sansad. En anledning till det är att jag inledningsvis hade svårt för den fåniga jargongen i Dutch team. Det är precis samma problem som jag hade med Aliens när jag såg om den för några år sen. I princip är ju Predator samma film som Aliens fast man har flyttat rymdvarelsen till jorden istället.

Precis som i Aliens har vi en ostig sekvens när vårt team flyger in till sitt uppdrag, här i en helikopter istället för ett rymdskepp. Det spelas hög rockmusik i form av Little Richard. Det tuggas tuggtobak och gnabbas internt. Det är coola grabbar vi har att göra med! Njae, jag vet inte. Det blir mest fånigt. Sen har man förstås också en tystlåten infödd amerikan som agerar spårare. Undrar om David Lynch/Mark Frost hämtade inspiration från honom när de skapade Hawk i Twin Peaks?

En intressant aspekt är hur kritisk filmen är mot amerikanska myndigheter. Systemet är korrupt, det står klart, men Dutch gör klart att hans team är ett räddningsteam, inte lejda mördare. Jag antar att det här, 1987 alltså, var i samma veva som namn som Oliver North och affärer som Iran-Contras var populära i nyhetsmedia.

Den som i viss mån representerar de amerikanska myndigheterna i filmen är Dillon (spelad av Carl Weathers som vi ju även såg i Death Hunt). Dillon är en f.d. soldatkollega till Dutch som nu sadlat om och jobbar för CIA. Första gången vi ser honom har han slips på sig. Det är ju självklart att vi inte kan lita på honom.

Predator är väl egentligen en förtäckt Vietnam-film. I slutet står Ramb… eh, Arnold kvar ensam i förödelsen och liksom undrar vad som har hänt. En amerikansk hjälte som blir hämtad med helikopter till tonerna av högtidlig armémusik. Njae, manipulativt och smörigt. Det påminde mig om de dåliga delarna av American Sniper. Det är smörigt men det kanske funkar på ett smörigt sätt.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En kommandogrupp i djungeln tror att de ska rädda en gisslan men finner sig i en mycket svårare situation.
Miljö: Sydamerikanska djungler. Filmen är inspelad i Palenque i Mexiko. Jag tyckte väl att jag kände igen mig.
Djurattacker: Vildsvin, skorpioner, ormar plus en utomjording.
MacGyver: En hel del. Fällor, snubbeltråd, pilbåge, nät för att fånga ett byte, upphissade stockar som ska falla på sitt offer, pilar med krutspetsar, smeta på sig lera för att bli osynlig för IR-kamera.

 

Oneug Lymotherf-Ucker as The Predator

Where the Buffalo Roam (1980)

decades”Aaaaaaaah. Stop it. Go away!”

Med dessa ord inleds den första scenen i den första fredagsfilmen när Henkes och Christians decennie-tema drar in i 80-talet – och redan där visste jag vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Inte. Jag tyckte inte om filmen. Jag tyckte ungefär som citatet.

Förtexterna var ändå helt annorlunda än vad som komma skulle. Det är en pampig inledning med snötäckta berg och en flock med bisonoxar plus att en ung falsettsångare stod för soundtracket. Var det en western vi skulle få se? Nej, det visste jag att det inte var. Jag hade läst på litet om Where the Buffalo Roam och visste att den skulle handla om journalisten och författaren Hunter S. Thompson (Bill Murray) och hans relation till advokataktivisten Oscar Zeta Acosta (i filmen kallas han Carl Lazlo och spelas av Peter Boyle).

Inledningsscenen med Murray som Thompson är på gränsen till usel. Murray spelar buskis, han spelar över. Kanske han ska spela berusad, jag vet inte. Det funkar i alla fall inte. Det blir bara som en gimmick alltihop. När Murray agerar berättarröst är han mer sansad, och bättre. Det här var ett av få tillfällen då jag faktiskt längtat efter att få höra berättarrösten i en film.

Gonzo

Where the Buffalo Roam är en märkvärdigt dålig film. Det är buskiskomedi på lägsta nivå. Murray struttar omkring med ett glas margarita i domstolen eller partar med en sköterska i sitt rum på sjukhuset där han av någon anledning befinner sig (förmodligen har han vaknat upp förvirrad efter en knarktripp). Ska man tycka att han är cool den här pajasen? Ska man gilla hur wild and crazy han är? Haha, det är ju bara ett studentspex. Hur larvigt som helst.

Filmen har ingen handling. Den består bara av en massa gimmicks. Det finns och fanns säkert något intressant i det som Lazlo/Acosta och Thompson gjorde i verkligheten men den här filmen får inte fram det. Alls. Om någon kan rekommendera en bra dokumentär om Thompson så ser jag gärna den, eftersom jag tror det finns något intressant här i grunden. Det handlar om amerikansk 60- och 70-tals-historia och det är ofta spännande.

Det är möjligt att det finns ett korn av något bra i filmen om man tittar riktigt noga. Det skulle i sådana fall vara hur Thompson i slutet av filmen faktiskt försöker skriva något viktigt, att i alla försöka agera förnuftigt, men då dyker Lazlo upp och förstör det hela genom sin flummiga revolutionsromantik. Som jag förstod det så var det här en sorts kritik av Thompson själv och hans egna oseriösa och flummiga sidor. Lazlo var alltså, i slutet av filmen, en sida av Thompsons egen personlighet.

Det förekom en del bra musik, några schyssta gitarriff i början, litet skön flumfunk och en bra reggaelåt.

I övrigt är detta dock är en klassisk katastrof.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Nähä, det här blev ju inte en så bra start för min del på 80-talet. Nu under december har vi dock fått tillökning bland decennie-skribenterna då Fiffi och Sofia har anslutit (mycket trevligt!) och det kanske finns en liten chans att någon av de övriga tre faktiskt såg något i filmen. För jag gjorde det inte. Men kanske någon slår på stora hyllningstrumman, med samma frenesi som Gonzo i mupparna…

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: