Where the Buffalo Roam (1980)

decades”Aaaaaaaah. Stop it. Go away!”

Med dessa ord inleds den första scenen i den första fredagsfilmen när Henkes och Christians decennie-tema drar in i 80-talet – och redan där visste jag vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Inte. Jag tyckte inte om filmen. Jag tyckte ungefär som citatet.

Förtexterna var ändå helt annorlunda än vad som komma skulle. Det är en pampig inledning med snötäckta berg och en flock med bisonoxar plus att en ung falsettsångare stod för soundtracket. Var det en western vi skulle få se? Nej, det visste jag att det inte var. Jag hade läst på litet om Where the Buffalo Roam och visste att den skulle handla om journalisten och författaren Hunter S. Thompson (Bill Murray) och hans relation till advokataktivisten Oscar Zeta Acosta (i filmen kallas han Carl Lazlo och spelas av Peter Boyle).

Inledningsscenen med Murray som Thompson är på gränsen till usel. Murray spelar buskis, han spelar över. Kanske han ska spela berusad, jag vet inte. Det funkar i alla fall inte. Det blir bara som en gimmick alltihop. När Murray agerar berättarröst är han mer sansad, och bättre. Det här var ett av få tillfällen då jag faktiskt längtat efter att få höra berättarrösten i en film.

Gonzo

Where the Buffalo Roam är en märkvärdigt dålig film. Det är buskiskomedi på lägsta nivå. Murray struttar omkring med ett glas margarita i domstolen eller partar med en sköterska i sitt rum på sjukhuset där han av någon anledning befinner sig (förmodligen har han vaknat upp förvirrad efter en knarktripp). Ska man tycka att han är cool den här pajasen? Ska man gilla hur wild and crazy han är? Haha, det är ju bara ett studentspex. Hur larvigt som helst.

Filmen har ingen handling. Den består bara av en massa gimmicks. Det finns och fanns säkert något intressant i det som Lazlo/Acosta och Thompson gjorde i verkligheten men den här filmen får inte fram det. Alls. Om någon kan rekommendera en bra dokumentär om Thompson så ser jag gärna den, eftersom jag tror det finns något intressant här i grunden. Det handlar om amerikansk 60- och 70-tals-historia och det är ofta spännande.

Det är möjligt att det finns ett korn av något bra i filmen om man tittar riktigt noga. Det skulle i sådana fall vara hur Thompson i slutet av filmen faktiskt försöker skriva något viktigt, att i alla försöka agera förnuftigt, men då dyker Lazlo upp och förstör det hela genom sin flummiga revolutionsromantik. Som jag förstod det så var det här en sorts kritik av Thompson själv och hans egna oseriösa och flummiga sidor. Lazlo var alltså, i slutet av filmen, en sida av Thompsons egen personlighet.

Det förekom en del bra musik, några schyssta gitarriff i början, litet skön flumfunk och en bra reggaelåt.

I övrigt är detta dock är en klassisk katastrof.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Nähä, det här blev ju inte en så bra start för min del på 80-talet. Nu under december har vi dock fått tillökning bland decennie-skribenterna då Fiffi och Sofia har anslutit (mycket trevligt!) och det kanske finns en liten chans att någon av de övriga tre faktiskt såg något i filmen. För jag gjorde det inte. Men kanske någon slår på stora hyllningstrumman, med samma frenesi som Gonzo i mupparna…

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: