A Fistful of Dollars (1964)
5 juli, 2020 11 kommentarer
För en dryg vecka sen postade jag ett inlägg om Sergio Leones Once Upon a Time in America och hintade om att det troligen skulle komma gamla preblogg-texter även om Leones dollartrilogi och Once Upon a Time in the West. Sagt och gjort, först ut är den första filmen i dollartrilogin med en ung Clint Eastwood (ja, eller ung och ung, han var 34). Jag hittade faktiskt två gamla texter om filmen. Jag såg den först 2003 på Cinemateket och sen återigen 2007 i samband med att jag kollade igenom hela trilogin plus OUaTiW.
För en handfull dollar är Sergio Leones remake av Akira Kurosawas Yojimbo. Handlingen vet de flesta så jag skippar den. För övrigt tyckte jag det var lite fräckt att bara sno ett manus så där. Hela grundidén är ju Kurosawas (och en annan snubbe som hette Ryuzo Kikushima). Nåväl, Leones film är i alla fall bra. Clintan är coolheten själv. Det är snygga bilder, snygga närbilder. Jag saknade kanske lite djup hos rollfigurerna. Det blev lite väl mycket yta. Betyget blir 3+/5. Jag la märke till att Clintan gav bort de pengar han tjänar till det unga paret med ungen, precis som Toshiro Mifunes samuraj.
Jag ska ta och kolla in För några få dollar mer, Den gode, den onde, den fule med Clintan samt Harmonica – en hämnare med Bronson (min kommentar: det gjorde jag till slut men det dröjde fyra år). Dessa ska tydligen vara snäppet bättre. Jag bör nog även se Once Upon a Time in America. Jag tror faktiskt jag har sett samtliga dessa, men det var evigheter sen. Jag kommer speciellt ihåg en munspelande Bronson.
Här kommer min tankar från 2007 då jag alltså såg om filmen.
Jag bestämde mig (till slut) för att se Sergio Leones dollartrilogi samt Once Upon a Time in the West. Först ut alltså är För en handfull dollar som jag såg och recenserade för några år sen (betyget blev då 3+/5). Clint Eastwood kommer till en fattig by för att kanske tjäna lite pengar. Efter några frågestunder hos bartender och dödgrävare visar det sig att chanserna för lite kosing ser ganska bra ut. Byn styrs nämligen av två gäng, Rojos och Baxters. Clintans revolverman ser en chans att utnyttja situationen.
Hmm, nja, det här var ju något av en bagatell. Musik och stämning gör att det bitvis känns som en västernkomedi. Clintan är den som lyfter filmen eftersom han är cool. Scenen med mulan är ganska underbar: ”You see, my mule don’t like people laughing”. Och sen är ju de duell/uppgörelse-scener som förekommer helt ok. Men hela filmen känns lättviktig. Jag tror det kan bero på att det inte är Ennio Morricone som gjort musiken… eh, det var tydligen Morricone som låg bakom den trots allt. Hur som helst, jag tyckte inte musiken var lika bra här som i uppföljaren För några få dollar mer (se nästa inlägg). Betyget till första delen av dollartrilogin kan inte bli mer än en normal trea.
Betyg 2003:
Betyg 2007:
Har jag faktiskt bara sett en gång men kanske det blir en omtitt när det lider.
Gillade iaf de andra två filmerna i trilogin vid en omtitt för några år sedan.
Jag gillar filmerna men det är nåt som gör att de inte får toppbetyg.
Ah, nu blev jag ändå allt lite sugen på Leone. Är väldigt förtjust i dollartrilogin även om jag tycker att detta original är lite bättre än tvåan (såklart, när manuset kommer från Kurosawa 🙂 )
Hehe, Sofia + Akira = sant. 🙂
Såg om dem i mitt westernrus för tre år sedan. Gav denna 3/5. Den är bra, jag gillar Clintan, men lite bisarr också.
http://fripp21.blogspot.com/2016/04/a-fistful-of-dollars-1964.html
Bisarr? Hmm, det kanske handlar om de där komiska inslagen jag verkar ha uppfattat.
Nej jag menade hur bestialiska mexikanerna framställdes. Hade inte funkat i dagens klimat…
Ah. Såg det nu i din text.
Så det hade inte funkat i dagens klimat säger du?
Sylvester Stallone: Hold my beer!
Just det! Last Blood. 🙂
😀
🍺