Into the Wild: Predator (1987)
29 augusti, 2018 6 kommentarer
Jag vet egentligen inte hur Predator hamnade i det här vildmarkstemat. På ett sätt platsar den väl kanske inte, precis som en del av mina andra val av filmer. Men när jag körde igång temat då för sex år sen så var det som att det skiftade lite fokus eller det breddades åtminstone efterhand.
En film som Death Hunt handlar ju exempelvis inte i första hand om kampen mot elementen utan är ju en uppgörelse man mot man. Den utspelar sig dock i en vildmark, vilket för min gjorde att den platsar i temat, och det är likadant med Predator.
Vildmarken i det här fallet är en sydamerikansk djungel dit ”Dutch” Schaefer (peak Arnold Schwarzenegger) och hans team skickas för att rädda en amerikansk minister som tagits som gisslan av det sydamerikanska landets gerilla efter att hans helikopter störtat.
Väl på plats upptäcker de dock att gerillan är deras minsta bekymmer. En mystisk och till synes osynlig varelse – ”…the jungle… it just came alive and took him” – som betar av männen i Dutch team som vore de plockmat på ett mingelparty. Till slut är det bara Dutch själv kvar mot… Rovdjuret. Muahaha.
Haha, ja, det är en underhållande film, det är det inget snack om. Jag gillar den svettiga stämningen inne i djungeln, och hur lite man får se av Rovdjuret. Jag gillar t.o.m. de något daterade datoreffekterna där man ska visa hur Rovdjuret kan göra sig osynlig. Jag tycker det funkar. Sen när man väl får se Rovdjuret så är det ”one… *ugly* motherfucker!” med rastafrilla. Ett bra grepp är också att vi inte får se Rovdjuret utan vi får vi istället se det som Rovdjuret ser via sin IR-syn. Det ger en obehaglig känsla av att vara övervakad.
När jag såg filmen 2012 så blev jag mycket förtjust i den och delade ut en fyra och den hamnade t.o.m. tvåa (!) på min topplista över 1987 års bästa filmer. Den här gången är jag lite mer sansad. En anledning till det är att jag inledningsvis hade svårt för den fåniga jargongen i Dutch team. Det är precis samma problem som jag hade med Aliens när jag såg om den för några år sen. I princip är ju Predator samma film som Aliens fast man har flyttat rymdvarelsen till jorden istället.
Precis som i Aliens har vi en ostig sekvens när vårt team flyger in till sitt uppdrag, här i en helikopter istället för ett rymdskepp. Det spelas hög rockmusik i form av Little Richard. Det tuggas tuggtobak och gnabbas internt. Det är coola grabbar vi har att göra med! Njae, jag vet inte. Det blir mest fånigt. Sen har man förstås också en tystlåten infödd amerikan som agerar spårare. Undrar om David Lynch/Mark Frost hämtade inspiration från honom när de skapade Hawk i Twin Peaks?
En intressant aspekt är hur kritisk filmen är mot amerikanska myndigheter. Systemet är korrupt, det står klart, men Dutch gör klart att hans team är ett räddningsteam, inte lejda mördare. Jag antar att det här, 1987 alltså, var i samma veva som namn som Oliver North och affärer som Iran-Contras var populära i nyhetsmedia.
Den som i viss mån representerar de amerikanska myndigheterna i filmen är Dillon (spelad av Carl Weathers som vi ju även såg i Death Hunt). Dillon är en f.d. soldatkollega till Dutch som nu sadlat om och jobbar för CIA. Första gången vi ser honom har han slips på sig. Det är ju självklart att vi inte kan lita på honom.
Predator är väl egentligen en förtäckt Vietnam-film. I slutet står Ramb… eh, Arnold kvar ensam i förödelsen och liksom undrar vad som har hänt. En amerikansk hjälte som blir hämtad med helikopter till tonerna av högtidlig armémusik. Njae, manipulativt och smörigt. Det påminde mig om de dåliga delarna av American Sniper. Det är smörigt men det kanske funkar på ett smörigt sätt.
Betyg 2012:
Betyg 2018:
Fyra vilda saker
Utlösande händelse: En kommandogrupp i djungeln tror att de ska rädda en gisslan men finner sig i en mycket svårare situation.
Miljö: Sydamerikanska djungler. Filmen är inspelad i Palenque i Mexiko. Jag tyckte väl att jag kände igen mig.
Djurattacker: Vildsvin, skorpioner, ormar plus en utomjording.
MacGyver: En hel del. Fällor, snubbeltråd, pilbåge, nät för att fånga ett byte, upphissade stockar som ska falla på sitt offer, pilar med krutspetsar, smeta på sig lera för att bli osynlig för IR-kamera.

Oneug Lymotherf-Ucker as The Predator
Kul wilderness-film ändå. Just jargongen i både Predator och Aliens är väl en av de där delarna som är så 80-tal att det nästan gör ont, jag tror jag har lite lättare än du att underhållas av den.Och visst är det så att etablissemanget inte går att lita på. Spontant känns det som om just USA har en ganska lång tradition av militärfilm där man tydligt sympatiserar med den enskilde soldaten. Sedan kan hans motståndare antingen vara skrivbordsnissar eller sadistiska officerer
Ja, det gör ont. 😉
Just aspekten med kritik mot etablissemanget hade jag helt glömt av. Det var intressant att (åter)upptäcka hur pass stor del av filmen det faktiskt var.
Haha, gillade ”Första gången vi ser honom har han slips på sig. Det är ju självklart att vi inte kan lita på honom.” That son of a bitch… Är den fortfarande med på din Topp 10 över 1987? Skulle lätt hamna på min om jag gjorde en lista. Även topp 5 Schwarzenegger-filmer
Haha, eller hur. Klart man inte kan lita på slipsnissar. 😉
Japp, den är fortfarande kvar på listan. Jag brukar inte gå in i efterhand och uppdatera mina listor. Jag lämnar dem liksom bakom mig även om jag ser fler filmer som skulle platsa eller om ordningen skulle ändras.
https://jojjenito.wordpress.com/2015/06/14/10-i-topp-filmer-1987/
MEN, om jag skulle göra om listan nu så skulle nog Planes, Trains & Automobiles gå om, så Predator skulle hamna trea.
Gillar filmen och här står jag ut med det tuffa snacket till skillnad mot Aliens. Varför vet jag inte – kanske därför att Aliens tar sig mer på allvar?
Hmm, jo, Predator är nog mer ostig hela vägen. Fast de där inslagen med kritik mot amerikanska myndigheters dolda agendor var ju allvarliga. Liknande inslag finns ju även i Aliens för övrigt. Men tonen överlag är mer allvarlig i Aliens, korrekt.