Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)
26 augusti, 2018 2 kommentarer
Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.
Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.
I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström
Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!
Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.
Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.
Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.
Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten
Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.
Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.
Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.
En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist
Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?
Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).
Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmens musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.
När jag läser din text undrar jag om Så som i himmelen påminner om denna film. Det känns så på storyn med orkestern med olika personligheter osv… Sen blir man ju lite sugen på partierna med de klassiska styckena, men i stort blir jag inte jättesugen.
Tack för länken! 🙂
Nej, jag tycker inte filmen påminner om Så som i himmelen. En helt annan sentimental smörig känsla i Pollacks film.
Orkesterbitarna var se- och hörvärda. Lite Whiplash-känsla nästan med en vresig dirigent. 🙂