The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable Hogue. Hogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.