Anatomy of a Murder (1959)

Otto Preminger har gjort en del filmer som jag gillar, eller i fall har sett: Laura (3+/5), Where the Sidewalk Ends (3/5) och Advise & Consent (3,5/5). Precis som många andra kända regissörer i Hollywood under 30, 40- och 50-talen (Ernst Lubitsch, Fritz Lang, Billy Wilder och Douglas Sirk för att nämna fyra) så kom Preminger över från Europa för att göra karriär på andra sidan pölen. Min korta preblogg-text om Premingers Anatomy of a Murder skrevs i maj 2008.

Åh, det här var en sån där mysig och trevlig 50-talsfilm med James Stewart där våldtäkt, mord och alkoholism liksom inte lyckas rubba helyllestämningen. Samtidigt som jag har svårt för just den känslan så är det ändå den som gör att filmen får godkänt. Man trivs helt enkelt när man ser filmen. Stewart gör avdokatföredettingen som lever upp på nytt när han får ett mordfall på halsen. Rättegångsscenerna är lagom underhållande (bl a dyker duktige George C. Scott upp i rollen som stjärnåklagare) men de drar ut onödigt länge på tiden. Den riktiga spänningen saknas och rättegångstwisten i slutet är ingen twist utan bara ett jaha. Det var kul att se en ung Ben Gazzara som mordmisstänkt. Han har ett lugnt och annorlunda sätt. Jag minns honom från John Cassavetes-filmen Mordet på en kinesisk bookmaker. Analys av ett mord får en normal trea, inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Omen (1976)

The Omen var en film som visade sig passa mig bra. Jag älskar filmer om Gud versus Djävulen, eller snarare filmer om människor som kämpar mot djävulska demoner med sin tro på Gud som vapen. I The Omen är det den söte lille Damien som man kämpar emot.

Damien är son till den amerikanske diplomaten Robert (Gregory Peck) och hans fru Katherine (Lee Remick). Eller är han det egentligen? Katherine får dåliga vibbar, är det verkligen deras son? Robert vet förstås hur det ligger till – att deras son dog efter födelsen men byttes ut mot den föräldralöse Damien vars fattiga mor dog i barnsäng.

Robert har inget sagt till sin fru. Och visst, att få reda vad man trodde var sin son i själva verket är Antikrist, Satans son själv, kan nog vara omskakande. Men kanske läge att säga nåt ändå?

The Omen har en klassikerkänsla över sig. Jag gillar 70-talsstämningen och det möjligen sävliga tempot. Inledningens domedagskörer sätter rätt stämning direkt. Och så Damien då. Den lille skådisen Harvey Stephens är en otäck liten rackare. Jag kom att tänka på Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin. Det är nästan samma historia fast utan de övernaturliga inslagen.

Vad har vi mer? Jo, härligheter som foton som när de framkallas visar sig ha svarta streck som inte syntes i verkligheten och som förebådar ond bråd död för personen på bilden. Vi har bibeltolkningar, symbolik, förutsägelser och häftiga dödsscener (lite Final Destination-vibbar här). Med andra ord så är det både mysigt och bra.

The Omen har även ett slut som jag gillade. Det var verkligen oväntat kolsvart och inget som jag hade koll på sen tidigare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: