Bubble (2005)

bubbleFör några år sen gick Steven Soderbergh ut med nyheten att han var trött på filmbranschen och att han skulle göra en film till (Behind the Candelabra) men att det sen fick räcka. Han skulle börja måla istället. Jag tror inte ens han själv trodde på det. Och mycket riktigt: på IMDb kan man se att Soderbergh nu har två filmer under produktion varav heistfilmen Logan Lucky ska komma ut i år.

En av Soderberghs minst kända filmer är nog Bubble och den här preblogg-recensionen skrevs i november 2005 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

Jag måste säga att jag gillar Soderbergh. Han blandar filmer som Ocean’s Eleven, Erin Brockovich och Solaris med t ex The Limey och nu Bubble, som är en lågbudgetfilm med enbart amatörer i rollerna. Den utspelas i en småstad i ingenstans i Ohio så långt från glitter och glamour man kan komma. I fokus står Martha som, när hon inte är hemma och sköter om sin gamla pappa, jobbar på en fabrik som tillverkar dockor. På dockfabriken jobbar även unge Kyle som bor med sin mamma och har några andra jobb för att kanske tjäna ihop pengar för att kanske köpa en bil. De två är vänner och Kyle får skjuts med Martha i hennes bil när han behöver. Martha framstår som en rejäl, enkel och rättfram kvinna. In i bilden kommer nu den unga Rose som blir anställd på fabriken eftersom man precis fått in en stor beställning på dockor.

Mmm, jag gillade känslan i den här filmen. Jag måste direkt säga att det inte är frågan om nån sorts dogma-film med skakig handkamera osv. Av nån anledning hade jag fått för mig det. Det enda som sticker ut är väl att det just är amatörskådisar. Efter vad jag har förstått så spelar de i princip sig själva i sina egna hemmiljöer. Det hela känns i alla fall väldigt äkta och realistiskt (på ett bra, inte tråkigt, sätt). Sen var filmen som sagt inte alls fotad dogma-stylie utan det var ett smakfullt, enkelt och rent foto och till det ett skönt melankoliskt ljudspår med akustisk gitarr. I bilderna vi får se finns en stor dos ångest och en sorts hopplöshet. Jag gillade bilderna på fabriksmiljöerna mycket. Här fångar Soderbergh verkligen känslan som finns på såna här små orter ute i obygden. Mmm, gillar den melankolin.

Ja, hela filmen är fylld med en (o)skön white trash-känsla och filmer som Boys Don’t Cry och Bully dyker upp i skallen om jag ska jämföra med andra filmer. Apropå white trash så måste jag ta och se den skumma Gummo (japp, och nu är den sedd!). Ja, Bubble är faktiskt en annorlunda film och dessutom är det en kort film. Alltså inte en kortfilm utan en kort långfilm, bara 73 minuter (klura på det, ni särskrivare). Amatörskådisarna känns som sagt äkta och vissa scener är riktigt roliga, främst när Martha visar prov på sin white trashighet. Hmmm, jag märker att jag har vissa fördomar när det gäller fattiga vita amerikaner på landsbygden; det är bara det att Soderbergh förstärker dem. I slutändan är detta ett ganska rörande drama om en snäll och kämpande kvinna som till slut får nog av att utnyttjas av andra människor utan att få nåt tillbaka, vilket slutar i en tragedi. Filmen (som nästan kändes som en alldeles äkta dokumentär) får en stark trea, på gränsen till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Tyvärr skrevs den här texten innan jag hade börjat skriva små anekdoter om visningen så ni får försöka inbilla er en harang här, om värdelösa volontärer, lusig logistik och panikframkallande publik. 😉

Spring Breakers

Spring BreakersTitel: Spring Breakers
Regi: Harmony Korine
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Oj. Spring Breakers är en film som jag har sett fram emot att se ganska länge, och att se på bio dessutom. Jag vet inte riktigt när jag först hörde talas om den. Det var nån gång under vintern. Bl a så hade Adam och Josh olika uppfattningar om den på Filmspotting (gissa vem som inte gillade den?). Det var oklart om den skulle komma på bio i Sverige. Det jag visste om regissören Harmony Korine var att han hade skrivit manus till Larry Clarks Kids (som jag sett och typ gillat) och Ken Park (som jag inte sett). Framförallt visste jag att han hade gjort debutfilmen Gummo och den såg jag för några månader sen som uppladdning. Pga white trash-densiteten i Gummo så kunde jag inte låta bli att gilla den väldigt mycket.

Jag drog igång en Twitter-kampanj för att få upp Spring Breakers på bio. Nåja, det var nog andra som var mer aktiva och bidrog mer men jag drog ändå mitt strå till stacken. Efter den ”folkstormen” beslutade distributören SF Film att Spring Breakers visst skulle gå upp på bio i Sverige. Visserligen bara i ”storstäderna” men ändå. Jag var nöjd.


Det finns mycket att säga om Spring Breakers, betydligt mer än om The Bling Ring, en film som den verkar klumpas ihop med. The Bling Ring är en halvkokt frukostkorv med kall vitsås. Spring Breakers är en kryddig merguez med rosmarinklyftpotatis och gurkyoghurt. Åååhåå, jag bara känner hur det vattnas i munnen.

Fyra tjejer är less på tillvaron i nån stat norr om Florida. De vill åka på vårlov till Florida. Plugget, frikyrkan, tillvaron behöver ett break, ett spring break. Problemet är att de inte har pengar. Tre, och framförallt två, av tjejerna är vildare än den fjärde. De (två, den tredje väntar utanför med bilen) rånar en restaurang och plötsligt har man pengar och drar till Florida för att svina, festa, parta, poolbada, knarka, supa, åka skoter.

Alien

Smile for the camera!

Jag känner igen en hel del av stilen från Gummo. Det är ett poetiskt, löst berättande. Handlingen är tunn. Eller tunn, filmen handlar inte om handlingen egentligen. Precis som i Gummo är det inte en film med en handlingen som tar oss från A till Ö via O. Vi får se en serie filmklipp som ger oss en viss känsla.

Jag lärde mig ett nytt engelskt ord när jag lyssnade på Filmspottings recension av filmen: Debauchery. Så här står det på Wiktionary om ordet: ”Indulgence in sensual pleasures; scandalous activities involving sex, alcohol, or drugs without inhibition”. Ja, så kan man väl sammanfatta en del, framförallt början, av filmen.

Tjejerna åker så småningom in i finkan. Varför är lite oklart. De har haft för roligt och varit på en fest med för mycket droger helt enkelt. Oväntat för tjejerna betalas deras borgen av en någon. Denne någon är Alien (en galen James Franco) som är en lokal gangster/rappare. Varför han betalar deras borgen är oklart men hans tvillingkompisar kanske vet (de försvinner ”tyvärr” ur handlingen ganska snart så de kan inte svara).

”Look at my sheeeit! I am a fuckin’ nightmare in this motherfucker. I am the fuckin’ Death Star!”

Alien och tjejerna har kul. Eller ja, alla har inte så kul då två av tjejerna åker hem efter ett tag. Alla har liksom olika uppfattningar om vad man tycker är kul. Och i den här filmen händer det faktiskt inget mer än så trots att man sitter och väntar på det. Alla är med så länge man tycker det är kul men sen får man faktiskt åka hem utan att man blir gruppvåldtagen pga utmanande klädsel.

Jag känner att jag kanske bör se om filmen. Dessutom lärde jag mig en annan läxa. Jag lyssnade på och läste lite för mycket om andras åsikter om filmen vilket gjorde att jag till viss del hade tappat gnistan som jag hade i vintras. Sen var det nåt med visningen på bio som… ja, jag vet inte. Det var nåt med stämningen som bara var konstig. Kanske att salongen var full med typ 14-åriga tjejer som trodde de skulle få se High School Musical. De fick nåt annat, nåt bättre?

Suck it

Suck on it

Det finns några klockrena scener i filmen, som t ex när tjejerna tvingar Alien att suga av två pistoler. Här kan man snacka om kvinnlig dominans. Alien som trodde han dominerade ser livrädd ut… men sen gillade han det. Även när Alien spelar piano och sjunger Britney Spears och tjejerna i pussy riot-masker dansar ringdans med sina k-pistar är filmkonst på hög nivå. Båda scenerna är vackra och bisarra och sticker ut.

Det finns brister. Det är en spretig film. Två av tjejerna försvinner ur handlingen utan nåt riktigt slut för deras del. Det gäller väl kanske även de två sista tjejerna som i och för sig verkar gå ett Thelma & Louise-slut till mötes. Eller så åker de bara hem till mamma i Ohio (?) och fortsätter sina liv som inget har hänt. Det som filmen faktiskt försöker säga, om den nu försöker säga nåt, är för mig lite höljt i dunkel. Mina feministiska tolkningar som jag gjorde tidigare i texten, ja, de görs inte på så fast mark utan då anstränger jag mig en del. Men men.

Jag tror nästan jag måste se filmen en gång till ensam utan störningsmoment för att komma fram till vad jag egentligen tycker. Just nu blir det en stark trea.

3+/5

Andra som skriver om Spring Breakers idag: Henke och Fiffi. Sen tidigare har Filmitch och Except Fear skrivit om den och Har du inte sett den? har snackat om den.

PS. Hahaha, jag såg nu att filmen utspelas i St. Petersburg, Florida. Där har jag varit och badat och gått på Salvador Dalí-museum. Märkligt.

Gummo

GummoTitel: Gummo
Regi: Harmony Korine
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! (Varför ser jag Loa Falkman framför mig?) Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett. Winter’s Bone? Frozen River? Haha, släng er i väggen, ni är inte ens i närheten. Några filmer som möjligen kan mäta sig är Larry Clarks Kids och Bully och så Killer Joe förstås. Vem har skrivit manus till Kids? Harmony Korine förstås. Fast Gummo är värre/bättre än dessa filmer på så många sätt. Jag tror det kan vara att det samtidigt är en vacker film. Musiken sticker ut också.

Filmen har ingen direkt handling. Det handlar väl kanske om två bröder som dödar katter för att få pengar, för att köpa milkshakes eller horor. Vi får se scener som bara är för mycket. En mamma badar sitt barn i kolsvart skitigt vatten och bjuder på spaghetti och köttfärssås. Ungen sitter i badet och äter sin spaghetti samtidigt som två barn ringer på. De säljer choklad för att få pengar och påstår att det är för välgörande ändamål. Barnen får pengar, ungen i badet får choklad till efterrätt. Jag vet inte varför men hela den här sekvensen fascinerade mig. Just att ungen sitter i badet och äter. Dessutom har den här ungen ett så udda utseende att man inte kan låta bli att bli fascinerad (se bilden ovan).

Gummo är så långt ifrån politiskt korrekt man kan komma. Här finns fördomar mot bögar, svarta, dvärgar, det mesta. Det är samtidigt märkligt fint filmat och jag gillar bilderna jag ser. Jag kommer att tänka lite på Ruben Östlund. Undrar om inte Ruben tittat lite på den här filmen. Det förekommer några ganska störande scener där det nästan blir för mycket.

Jag tittade om på några scener nu och det är fanimej en helt galen film (faktum är att jag såg om stora delar av filmen). Vissa skulle nog kalla den mest provocerande men jag är bara fascinerad. Det känns som en dokumentär, som att Korine bara placerat kameran där i den där småstaden i Ohio.

Det här var en film som jag hade velat se väldigt länge. Gick den att hitta på några av våra streamingtjänster? Nope, jag fick ta till andra medel eftersom jag slutat köpa plastbitar.

4-/5

PS. Även Filmitch har nyligen sett och fascinerats av Gummo. Läs mer här.

Stake Land

Stake LandTitel: Stake Land
Regi: Jim Mickle
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen (det var nog i somras) så fick jag tips om två postapokalyptiska filmer av Filmitch. En var Carriers. Den andra som jag nu alltså har sett, eller snarare skrivit om, var Stake Land. Det var nämligen ett bra tag sen jag såg den men det blev inte av att posta ett inlägg om den förrän nu. När jag läste igenom handlingsbeskrivningen av filmen på dess Wikipedia-sida så mindes jag ganska mycket av filmen och en hel del scener spelades upp i mitt inre.

För nåt år sen började jag se The Walking Dead och blev fullkomligt fascinerad av serien. Det gjorde inte så mycket att både tempo och handling i säsong två i princip försvann. Jag gillade ändå serien. Stake Land känns som en del av samma trend. I ett USA efter en vampyrepedemi träffar vi unge föräldrarlöse Martin (Connor Paolo) som tas om hand av vampyrjägaren Linco… eh Mister kallas han här (Nick Damici). De två färdas norrut för att hitta New Eden, om det nu finns. Man träffar på folk på vägen, både trevliga folks och otrevliga folks. En grupp otrevlingar är förstås en religiös sekt som ser vampyrepedemin som Guds straff (nähä?).

Som sagt, när jag läste igenom beskrivningen av handlingen så kände jag att vissa scener och sekvenser faktiskt sitter kvar trots att det var ett halvår sen jag såg filmen. Smart som jag är så skrev jag ner lite stödord efter att jag såg den då för ett halvår sen och det som nu följer är en renskrivning av dessa. 😉

Filmen verkar inte riktigt veta vad den vill. Miljöerna är snygga, det är ett white trashigt postapokalyptiskt vampyr-USA. Vi har ett melankoliskt upprepande och klinkande piano som ska få till stämning. Fast det är som den stämningen inte leder nån vart då det bara är en ytlig stämning.

I The Walking Dead (som jag inte har börjat titta på tredje säsongen av än) så är det zombier. Här är det vampyrer men i princip är det samma sak: hjärndöda varelser som vill äta upp dig eller på ett eller annat sätt ta kål på dig. Först blev jag lite förvirrad eftersom man tidigt i filmen dödade en sån där varelse, som jag trodde var en zombie, genom att köra en påle genom hjärtat, inte hjärnan som det ju brukar vara. Men det var alltså en vampyr, även om jag skulle kalla det vampyrzombie.

Egentligen är det aldrig riktigt spännande. Ett tydligt budskap är att USA är dåligt och förfaller medan Kanada är Eden. Att religion är nåt som går över styr är också nåt som filmen gör tydligt.

Men jag tycker man har fått till en trevlig indiepostapokalypskänsla här och filmen får godkänt även om det är knappt.

3-/5

PS. Kelly McGillis från Top Gun (!) är med i filmen och spelar… nunna.

Million Dollar Baby

Milllion Dollar Baby

”What are you waiting for? You’re faster than this. Don’t think you are, know you are. Come on. Stop trying to hit me and hit me”

Titel: Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Efter recensionen som jag skrev i april 2005 berättar jag inom spoilertaggar om en litet jobbig grej (*host*host*) som hände under visningen på Saga. Apropå det så kom jag att tänka på den klassiska 80-talshitten som gick under namnet hostlåten i Sverige!

Clintan Oscarsregisserar denna boxningsrulle där Hillary Swank Oscarsspelar den fattiga vita boxningstjejen Rock… eh, Maggie, som inte ger sig förrän hon har fått Frankie (Eastwood själv) som tränare. Med Morgan Freeman som ledsagare i form av en trygg berättarröst får vi följa Maggie på sin väg mot den stora fajten mot den östtyska, f.d. prostituerade, monsterboxaren.

Nja, tyvärr, lite besviken blev jag allt. Filmen är mysig i början. Eastwood och Freeman har ett skönt samspel när de smågnabbas som de gamla vänner de är i filmen. Swank är strålande, som envis och ibland naiv trailerbrud med en vilja av stål. Riktigt kul när hon får reda på att hon ska få gå en titelmatch. Hon blir glad som ett litet barn på julafton. Skönt med lite barnslig glädje. Fotot är vackert och lugnt men ibland lite väl utstuderat med siluetter och skuggor på exakt de rätta ställena.

Jag tyckte det fanns några sämre saker i filmen. Scenerna med Frankie och prästen kändes onödiga. Trodde att det skulle leda till nån sorts vändpunkt, en nyckelscen där prästen och Frankies samtal leder till nåt, men den där prästen var inte mycket för världen. Kanske var det meningen så och att det skulle symbolisera något. Maggies familj… jaha, det var ju bara för mycket. Det finns säkert såna här familjer men det blev bara för mycket kontrast i filmen. Snälla Maggie och sen den bitchiga white trash-familjen. Nja. Fattig servitris som tar med sig oätna köttbitar hem. Nja, återigen.

3/5

Spoiler
Under de mest intensiva, känsliga, tysta scenerna, när det blir en så där påtaglig tystnad som man kan ta på, alltså när Frankie är hos Maggie och har bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta henne somna in, vad händer då? Jo, jag får plötsligt världens jävla jobbigaste rethosta som man absolut inte vill ha i en sån situation. Försöker in i det längsta att inte hosta men det gör ju bara saken värre egentligen. Får nästan panik och funderar på att springa ut. Det är alltså alldeles, alldeles tyst i salongen, och Frankie sitter vid Maggies säng och ska till att stänga av respiratorn och ge henne den sista sprutan. Inte ett ljud hörs, förutom Frankie som tyst talar till Maggie och berättar vad han ska göra. Till slut blir jag tvungen, jag kan inte låta bli. Jag hostar till. Högt. Om jag ändå ska hosta är det väl lika bra att ta i, tänker jag, så går det kanske över. I mina öron låter det som en jävla bomb briserar mitt i salongen. Efter några sekunder hostar jag en gång till. Sen lyckas jag på nåt sätt bli av med den mest akuta hostkänslan och kan slappna av resten av filmen. Host!
Spoiler slut

Killer Joe

Titel: Killer Joe
Regi: William Friedkin
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Den här filmen fick mig att tänka på när jag tillsammans med några Filmspanare såg dokumentären The Imposter. Då konstaterades det att det är svårt att riktigt gilla filmer om korkade människor. Just The Imposter var en film om korkade eller fullständigt oempatiska människor. Ändå var det en sevärd film även om det var svårt att gilla den fullt ut. Killer Joe är nog på gränsen till snäppet värre. White trashigheten är skruvad ett varv till. Huvudpersonerna är stendumma, mer korkade än en korkek, har så lite medkänsla för andra människor att det är löjligt och samtidigt är de dråpligt bortkomna i de som de företar sig. Kanske är det därför jag gillar Killer Joe. Om filmen hade varit en dramatiserad dokumentär är det tveksamt att jag gillat den lika mycket. Nu vet jag liksom att det här är på låtsas. Jag vet att det är en svart komedi och därför blir det humor för mig.

Vad handlar Killer Joe om? Jo, pappan (Thomas Haden Church) och sonen (Emile Hirsch) i en familj i trailer trash-USA, den värsta nidbilden av trailer trash-USA, bestämmer sig för att döda mamman i familjen, dvs pappans f.d. fru och sonens mor för att att få ut hennes livförsäkring. Uppdraget går till Joe (Matthew McConaughey), en polis som extraknäcker som lejd mördare. Joe är stenhård vilket t.o.m. trailer parkens gårdshund noterar och håller tyst för en stund när Joe kommer på besök. Likt Cesar Millan utstrålar Joe en energi som gör att hundar liksom vet att det här är ingen snubbe som man fuckar med. Det förstår även pappan och sonen ganska snart, eller snarare direkt. De är som skolgossar som står med mössan i hand. När Joe talar så lyssnar man. Jag tyckte det var rörande. Det som samtidigt är äckligt är att de två ska döda sonens mamma.

Förutom Joe, pappan och sonen så har vi två huvudpersoner till och det är dottern Dottie (Juno Temple) och pappans nya fru (Gina Gershon). Dessa fem huvudpersonen är det det handlar om och i princip utspelas hela filmen hemma hos familjen i deras trailerhem. Filmen bygger också på en pjäs vilket känns men det känns inte på ett dåligt sätt. Som ni redan förstått så kommer det förstås gå käpprätt åt skogen för våra vänner. Ja, jag kallar dessa idioter för våra vänner. Det är nåt med dem som gör att jag inte kan låta bli att kalla dem vänner. De är så sorgliga figurer att det är fånigt men allt är framställt med en svart humor som bara är för skön. Jag är förmodligen en störd person men jag gillar’t. Det hela eskalerar mer och mer. Konstigheterna, desperationerna, äckligheterna avlöser varandra och sen tar en lång slutuppgörelse vid som avslutas med en eller tre helt oväntade smällar. Som avslutning måste jag säga att det är lite oväntat att filmen kallas en komedi. En ganska svart sådan i såna fall. Det är liksom ingen familjekomedi. Fast jag skrattade.

Friterade kycklingvingar någon?

4-/5

PS. Lyssna på två episoder av filmpodcasten Har du inte sett den? för två olika åsikter om filmen. Först Markus som hyllar och sen Johan som inte gillar den. Intressant. Fiffi har också sett Killer Joe.

Magic Valley


Titel: Magic Valley
Regi: Jaffe Zinn
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Magic Valley kallas ett område i södra Idaho. Anledningen till att den här delen av Idaho (som ligger uppe i nordvästra hörnet av USA) har fått det magiska namnet är att man här i början av 1900-talet anlade två stora dammar. Detta fick till följd att det tidigare karga och obebodda landskapet förvandlades till ett rikt jordbrukslandskap. Speciellt magiskt är nu inte den miljö som skildras i filmen. Vi får under en dag träffa några personer i ett litet samhälle ute på landsbygden. Scott Glenn, som är den enda skådisen som jag känner igen, spelar ortens sheriff som gillar att jaga fasan från polisbilen eller plocka upp hö som fallit från nån lastbil eftersom han behöver lite till sin gris och sin häst.

Men egentligen handlar filmen om en tragisk olyckshändelse som en av personerna i filmen går omkring och har ångest för. Eller jag vet inte om filmen egentligen handlar om det heller. En flicka är i alla fall borta och hennes mor undrar vart hon tagit vägen. Dottern skulle ju bara vara på bio med sina vänninor kvällen innan. På morgonen är hennes säng tom. Medan mamman letar efter sin dotter leker några barn ute i naturen. De ägnar sin förmiddag åt att att försöka fånga laxforell i en bäck.

Det är en väldigt vacker film. Landskapet och hur det fotats är strålande och rogivande tillsammans med musiken. Om jag ska droppa några referenser till andra filmer säger jag Gus Vant Sants Paranoid Park blandat med John Sayles filmer som utspelas i olika amerikanska stater (Silver City, Sunshine State, Lone Star, City of Hope). Det här hade kunnat vara Sayles film om Idaho. Nu är det inte Sayles film utan regissör är för mig okända Jaffe Zinn och Magic Valley är hans debutfilm.

Precis som i Sayles filmer så är det fokus på människorna snarare än själva brottet eller mysteriet eller vad det nu handlar om. Vad vi får se är en dag i det stilla livet i ett samhälle nånstans ute på landsbygden i Idaho. Fast helt utan konflikter är det inte. En fiskodlare upptäcker på morgonen att i princip alla av hans fiskar har dött av syrebrist. Det visar sig att nån idiotbonde har lett om vattnet ner till sina odlingar istället för att det går ner till fiskdammarna.

Sayles filmer brukar vara ganska ljumma på nåt sätt och därför gillar jag dem men det är inte ofta de får toppbetyg. Det är likadant här. Det blir aldrig riktigt intensivt eller dramatiskt eller spännande men ändå sevärd, speciellt om ni gillar Sayles filmer eller kanske Frozen River/Winter’s Bone. Men i Magic Valley är white trash-faktorn inte alls lika hög om den ens innehåller en sådan faktor. Jag tänker även på en film som Wendy and Lucy. Så! Nu har droppat nog med filmtitlar för den här recensionen.

3/5

Om visningen: En skön tidig visning på Grand (som blivit lite av en favoritsalong). Redan nu har jag dock ledsnat på den reklam som visas innan filmerna. Det är samma reklam hela tiden. Förr om åren körde de bara en kortare jingle om festivalen. Nåväl. Innan visningen hälsades man som vanligt välkommen av en volontär. Den här gången lade hon dock till att man hade problem med ljudet och att ljudet bara skulle komma bakifrån. Om man var missnöjd kunde man gå ut och få byta sin biljett till en annan film. Under reklamen hade jag inte alls tänkt på att ljudet skulle ha varit dåligt men det kanske var ljudet på själva filmen som skulle strula. Nå, jag valde att sitta kvar och jag tänkte faktiskt inte ens på att ljudet bara skulle ha kommit från de bakre högtalarna. Enda grejen var väl att filmen var otextad. Till en början hade jag lite svårt att höra exakt vad alla sa. Exempelvis så mumlade Scott Glenn en del. Fast just att man inte riktigt hörde allt gjorde att man istället för att lyssna på dialogen i detalj liksom fick känna in filmen istället. Efter ett tag hörde jag dock bra, det gällde liksom att anpassa sig till den idahoska dialekten eller nåt.

Som avslutning blir det ytterligare ett Lika som bär-fall. Den här gången är det skådisen Matthew Gray Gubler (åtminstone som han ser ut i Magic Valley) som jag tycker är lik The White Stripes-medlemmen Jack White (åtminstone som Jack White ser ut på just den bilden jag hittat, haha).


Frozen River


Titel: Frozen River
Regi: Courtney Hunt
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

I Frozen Rivers systerfilm Winter’s Bone blev white trashigheten bitvis så uttalad att det nästan blev överdrivet, nästan en sorts parodi. Frozen River är en mer välbalanserad film där Melissa Leo glänser i rollen som Ray Eddy, trailermamma till två barn som veckan innan julafton blir lämnad av sin man. Slarverpappan tog dessutom med sig de ihopssparade pengarna som precis skulle räcka till den sista avbetalning till ett nytt hus.

Dramat Frozen River utspelar sig precis vid gränsen mellan USA och Kanada. Mitt på gränsen ligger ett indianreservat som följer sina egna lagar. Här driver man inte bara spelverksamhet utan det pågår även smuggling, av människor. Flyktingar fraktas på vintrarna via reservatet över en flod in till USA. Av mer eller mindre en slump så blir Ray indragen i detta. Eller snarare, när hon får chansen tjäna snabba pengar kan hon inte låta bli helt enkelt.

Vid vissa avsnitt har man lagt in thrillerelement i historien men i slutändan är detta ett drama. Thrillerdelarna gör snarare dramat mer uttalat. Ray jobbar med smugglingen tillsammans med en udda och avig indiantjej. De två utvecklar så småningom en för de båda oväntad vänskap.

Jag vet inte, det är lustigt, men det händer inte så där rackarns mycket. Ray och indiantjejen sätter sig i bilen, åker över floden på isen, hämtar flyktingar som göms i bakluckan, får betalt, kör tillbaka över floden, lämnar av flyktingarna på ett motell, får betalt.

Att Ray är en vit kvinna är en fördel eftersom hon då med största sannolikhet inte kommer att stoppas av de poliser som bevakar utfarten från indianreservatet. Men Ray blir mer och mer desperat att få ihop pengar ju närmare julafton närmar sig. Förutom pengar till det nya huset behövs det även pengar till den hyrda teven. Äldste sonen i familjen försöker fixa pengar på sitt vis.

Nåt jag möjligen störde mig på var att Ray till en början verkade ganska naiv och inte aaaalls förstod vad som pågick i fråga om smugglingsverksamheten som sköttes via reservatet. Det kändes lite instoppat för att vi som tittar skulle få en förklaring på allt. Men jag gillar filmen. En nedtonad film som ändå är spännande och dramatisk, liksom utan att ta i för mycket. Miljöerna påminner mycket om den svenska landsbygden, och jag gillar dem. Melissa Leo spelar Ray med en ”as of matter of fact”-ighet som jag gillar. Hmm, väldigt vad jag gillade.

4-/5

Straw Dogs

Titel: Straw Dogs
Regi: Sam Peckinpah
År: 1971
IMDb
| Filmtipset

Medan jag läste Addepladdes recension, på gränsen till en totalsågning, av Straw Dogs så nickade jag instämmande. Jag tyckte likadant. Eller? Jag grävde fram min gamla recension från förra året och såg då att jag gillade filmen en hel del. Märkligt hur man (inte) minns ibland.

StrawDogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.

3+/5

The Fighter


Titel: The Fighter

Regi: David O. Russell
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

En orsak till att jag såg fram emot den här filmen var att Hoyte van Hoytema var filmens fotograf. De Hoytema-fotade filmer/tv-serier jag hittills har sett (Flickan, Låt den rätta komma in, Ond tro, Lasermannen) har varit en ren njutning bildmässigt.

Christian Bale är väldigt bra som en ryckig crackpundare och f.d. boxningshjälte som en gång i tiden knockade Sugar Ray Leonard (eller kanske Leonard bara halkade). Mark Wahlberg är också perfekt som snällisboxare och Bales halvbror som hunsas av mamman spelad av Melissa Leo. Jag frågar mig om det verkligen är samma Leo som jag såg i Homicide: Life on the Street (föregångaren till The Wire, yay!). Hon är ganska oigenkännlig och spelar över så det står härliga till (men det känns ändå rätt). Det är möjligt att Bale också spelar över. Wahlberg kan inte spela över.

Jag gillar historien om familjen: bröderna, mamman, systrarna, Wahlbergs nya flickvän, gräl, problem. Familjens systerskara, helt fantastiska white trash-tjejer med kreativt fula frisyrer, vill jag inte hamna i trubbel med. En sak som var bra var att jag inte hade full koll på att det var baserat på en sann historia. Jag hade det nog i bakhuvudet men visste inte alls vad som skulle hända.

Jag vet inte om jag kan säga att man ser att det är van Hoytema som har fotat, om han så att säga har en egen stil. Nåt jag noterat tidigare är han använder ganska mycket närbilder och blandar suddighet med skärpa i samma bild. En sak som jag gillade i just The Fighter var den oskarpa tv-kvaliteten på bilden under boxningsmatcherna. Det var snyggt och gav en rå känsla, som om man faktiskt såg det live själv eller nyhetsbilder från matcherna. Om man bedömer boxningsscenerna som just boxningsscener är de helt ok, men de är inte så många och inte det viktigaste i filmen även om den sista matchen var riktigt spännande (eftersom jag inte visste hur det skulle gå).

Jag tyckte även filmen bitvis var riktigt rolig eller tragikomisk, men allvaret kommer fram när man får se allvaret med crackmissbruk.

4-/5

PS. Christian Bale vann ju en Oscar för bästa biroll. Biroll? Vem fan hade då huvudrollen? Eller hade alla biroller? Jag kan tycka att man hade kunnat ge Bale en gubbe för bästa huvudroll, punkt.

%d bloggare gillar detta: