Bubble (2005)

För några år sen gick Steven Soderbergh ut med nyheten att han var trött på filmbranschen och att han skulle göra en film till (Behind the Candelabra) men att det sen fick räcka. Han skulle börja måla istället. Jag tror inte ens han själv trodde på det. Och mycket riktigt: på IMDb kan man se att Soderbergh nu har två filmer under produktion varav heistfilmen Logan Lucky ska komma ut i år.

En av Soderberghs minst kända filmer är nog Bubble och den här preblogg-recensionen skrevs i november 2005 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

Jag måste säga att jag gillar Soderbergh. Han blandar filmer som Ocean’s Eleven, Erin Brockovich och Solaris med t ex The Limey och nu Bubble, som är en lågbudgetfilm med enbart amatörer i rollerna. Den utspelas i en småstad i ingenstans i Ohio så långt från glitter och glamour man kan komma. I fokus står Martha som, när hon inte är hemma och sköter om sin gamla pappa, jobbar på en fabrik som tillverkar dockor. På dockfabriken jobbar även unge Kyle som bor med sin mamma och har några andra jobb för att kanske tjäna ihop pengar för att kanske köpa en bil. De två är vänner och Kyle får skjuts med Martha i hennes bil när han behöver. Martha framstår som en rejäl, enkel och rättfram kvinna. In i bilden kommer nu den unga Rose som blir anställd på fabriken eftersom man precis fått in en stor beställning på dockor.

Mmm, jag gillade känslan i den här filmen. Jag måste direkt säga att det inte är frågan om nån sorts dogma-film med skakig handkamera osv. Av nån anledning hade jag fått för mig det. Det enda som sticker ut är väl att det just är amatörskådisar. Efter vad jag har förstått så spelar de i princip sig själva i sina egna hemmiljöer. Det hela känns i alla fall väldigt äkta och realistiskt (på ett bra, inte tråkigt, sätt). Sen var filmen som sagt inte alls fotad dogma-stylie utan det var ett smakfullt, enkelt och rent foto och till det ett skönt melankoliskt ljudspår med akustisk gitarr. I bilderna vi får se finns en stor dos ångest och en sorts hopplöshet. Jag gillade bilderna på fabriksmiljöerna mycket. Här fångar Soderbergh verkligen känslan som finns på såna här små orter ute i obygden. Mmm, gillar den melankolin.

Ja, hela filmen är fylld med en (o)skön white trash-känsla och filmer som Boys Don’t Cry och Bully dyker upp i skallen om jag ska jämföra med andra filmer. Apropå white trash så måste jag ta och se den skumma Gummo (japp, och nu är den sedd!). Ja, Bubble är faktiskt en annorlunda film och dessutom är det en kort film. Alltså inte en kortfilm utan en kort långfilm, bara 73 minuter (klura på det, ni särskrivare). Amatörskådisarna känns som sagt äkta och vissa scener är riktigt roliga, främst när Martha visar prov på sin white trashighet. Hmmm, jag märker att jag har vissa fördomar när det gäller fattiga vita amerikaner på landsbygden; det är bara det att Soderbergh förstärker dem. I slutändan är detta ett ganska rörande drama om en snäll och kämpande kvinna som till slut får nog av att utnyttjas av andra människor utan att få nåt tillbaka, vilket slutar i en tragedi. Filmen (som nästan kändes som en alldeles äkta dokumentär) får en stark trea, på gränsen till en fyra.

Om visningen: Tyvärr skrevs den här texten innan jag hade börjat skriva små anekdoter om visningen så ni får försöka inbilla er en harang här, om värdelösa volontärer, lusig logistik och panikframkallande publik. 😉