The Beach Bum (2019)

Harmony Korine, vad har vi på honom? Mest känd är han väl kanske för Spring Breakers, en film som jag drev en Twitter-kampanj för att den skulle komma upp på bio (vilken den faktiskt gjorde till slut). Korine har även skrivit manus till Larry Clark-filmerna Kids och Ken Park. För egen del är min favorit från denne white trash-skildrare nog ändå den mycket speciella Gummo. Spaghetti och köttfärssås i badkaret!

Nu är Korine, mästaren på de sedeslösa utsvävningarna, tillbaka med fler excesser i form av komedin (?) The Beach Bum. I titelrollen hittar vi ingen mindre än Matthew McConaughey som strandlodaren/poeten/Hunter S. Thompson-wannaben Moondog (givetvis) som glider runt i The Florida Keys utan nån som helst riktning i livet. Förutom att bli hög. Ungefär som filmen alltså.

Ja, vafan, jag gillar det här. När jag såg filmen så greppade jag inte att det var en stonerkomedi men så här i efterhand är det uppenbart. Men jag hade inte läst på nånting alls om filmen så jag visste inte vad som var att vänta. Jag blev nog lite förvirrad när filmen liksom inte hade nån egentlig story att berätta. Ingen av rollfigurerna genomgår nån förändring eller kommer till insikt, allra minst Moondog själv.

Korines stil är udda. Hans filmer är sällan (aldrig?) rätlinjiga berättelser från a till ö. Nej, istället är det en stämning och känsla som ska förmedlas, hamras in. Lite som David Lynch jobbar ibland kom jag att tänka på nu. Klippningen sticker ut. Scener blandas, kommer tillbaka, lite som att man blandat en kortlek med klipp som man sen delar ut till tittarna lite som man vill. Det ger en hög stämning.

Filmens foto är vackert. Alla scener, mer eller mindre, utspelar sig under the magic hour. Terrence Malick skulle vara stolt.

Under filmens sista del undrar jag om inte allt som händer är en feberdröm i Moondogs hjärna. Haschplantorna är stora som träd. Delfinguider kan inte skilja på delfiner och hajar. Piloter har grön starr och röker blunts större än foten på en stolt fjällskivling. 46 miljoner dollar i sedlar eldas upp.

Matthew McConaughey ger allt i sin roll och kunde inte vara bättre castad. Snoop Dogg är med också som nån form av ganjaälskande (nähä?) storfräsare/gangster/vän till familjen. Snoop Dogg är smooth men han är inte nånstans en bra skådis, det är uppenbart. Vi hittar även Isla Fisher (snygg), Jonah Hill (smal) och Zac Efron (randigt skägg) i några av de andra rollerna. Jag undrar om det bara är jag som fortfarande inte har förstått storheten med Efron. Dessutom gillade jag inte att det verkade vara tänkt att man skulle skratta när han slog en hjälplös pensionär i huvudet för att stjäla hans pengar. Nu tyckte i och för sig även Moondog att Efrons rollfigur gick för långt just i den scenen.

Man kan säga att The Beach Bum är som en systerfilm till Spring Breakers där Moondog är en sorts version av James Francos Alien. The Beach Bum är dock mindre intressant, då de kvinnliga huvudrollerna saknas och allt fokus är på Moondog, och det finns liksom inte så mycket att fundera på efter filmtitten. Jag kan ändå inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen på Bio Capitol: Detta var mitt första besök på Bio Capitol. Anledningen till att jag inte känt mig lockad är förstås att det serveras mat och att det finns små bord med lampor intill sätena i salongen. Angående maten så var det inget problem för mig. Det kommer inte kypare in i salongen under visningen och det handlar inte heller om varm eller starkt doftande mat. På raden framför mig så var det några som hade beställt den dyraste delikatesslådan med skinka, salami och ostar och jag kände inget alls, och då har jag ändå en väldigt känslig näsa. Själv beställde jag en bit choklad när jag köpte mina biljetter via nätet och den låg fint vid min plats när jag kom in i salongen. Chokladen var dock aningen för kall och hård. För ni vet väl att man absolut inte ska förvara choklad i kylen. Det går även att köpa ett glas vin eller en öl om man så vill och ta med in i salongen. Det tror jag att jag ska testa nästa gång.

De där små bordslamporna som fanns släcktes inte under filmen så det blev ju aldrig helt mörkt vilket gjorde att man (läs: jag) aldrig fick det där fulla fokuset på filmen som man ju önskar när man går på bio. Jag tycker ändå det var helt rätt att man som besökare själv inte kunde tända eller släcka de där lamporna. Om så vore fallet så skulle det bara ge upphov till gnäll, irritation och blinkande lampor.

Jag tror Bio Capitol funkar bra för rätt typ av film. The Beach Bum kändes som en sån. Jag tror även att konceptet  funkar för omtittar av gamla klassiker. Senare i juni kommer t ex komedifavoriten Office Space att visas och jag känner mig sugen på att se den. Men jag skulle ju aldrig gå på Bio Capitol för att se en lågmäld idébaserad science fiction-film som jag sett fram emot länge. Det vore alltför riskabelt.

Jag såg The Beach Bum tillsammans med Carl och Henke. Klicka på deras namn för att komma till deras recensioner. Tack för tips om filmen, Carl! Själv hade jag missat den totalt, vilket förmodligen beror på att det förekommit noll marknadsföring av filmen – och den visas dessutom bara tre gånger på Bio Capitol. Vad jag förstått har den förpassats till att få en s.k. technical release. Distributören, i det här fallet SF Studios, har förbundit sig att visa den på bio men gör det i minsta möjliga skala eftersom de egentligen inte tror på filmen. Varför köpte de då rättigheterna från början kan man fråga sig?

 

Skål!

Spring Breakers

Spring BreakersTitel: Spring Breakers
Regi: Harmony Korine
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Oj. Spring Breakers är en film som jag har sett fram emot att se ganska länge, och att se på bio dessutom. Jag vet inte riktigt när jag först hörde talas om den. Det var nån gång under vintern. Bl a så hade Adam och Josh olika uppfattningar om den på Filmspotting (gissa vem som inte gillade den?). Det var oklart om den skulle komma på bio i Sverige. Det jag visste om regissören Harmony Korine var att han hade skrivit manus till Larry Clarks Kids (som jag sett och typ gillat) och Ken Park (som jag inte sett). Framförallt visste jag att han hade gjort debutfilmen Gummo och den såg jag för några månader sen som uppladdning. Pga white trash-densiteten i Gummo så kunde jag inte låta bli att gilla den väldigt mycket.

Jag drog igång en Twitter-kampanj för att få upp Spring Breakers på bio. Nåja, det var nog andra som var mer aktiva och bidrog mer men jag drog ändå mitt strå till stacken. Efter den ”folkstormen” beslutade distributören SF Film att Spring Breakers visst skulle gå upp på bio i Sverige. Visserligen bara i ”storstäderna” men ändå. Jag var nöjd.


Det finns mycket att säga om Spring Breakers, betydligt mer än om The Bling Ring, en film som den verkar klumpas ihop med. The Bling Ring är en halvkokt frukostkorv med kall vitsås. Spring Breakers är en kryddig merguez med rosmarinklyftpotatis och gurkyoghurt. Åååhåå, jag bara känner hur det vattnas i munnen.

Fyra tjejer är less på tillvaron i nån stat norr om Florida. De vill åka på vårlov till Florida. Plugget, frikyrkan, tillvaron behöver ett break, ett spring break. Problemet är att de inte har pengar. Tre, och framförallt två, av tjejerna är vildare än den fjärde. De (två, den tredje väntar utanför med bilen) rånar en restaurang och plötsligt har man pengar och drar till Florida för att svina, festa, parta, poolbada, knarka, supa, åka skoter.

Alien

Smile for the camera!

Jag känner igen en hel del av stilen från Gummo. Det är ett poetiskt, löst berättande. Handlingen är tunn. Eller tunn, filmen handlar inte om handlingen egentligen. Precis som i Gummo är det inte en film med en handlingen som tar oss från A till Ö via O. Vi får se en serie filmklipp som ger oss en viss känsla.

Jag lärde mig ett nytt engelskt ord när jag lyssnade på Filmspottings recension av filmen: Debauchery. Så här står det på Wiktionary om ordet: ”Indulgence in sensual pleasures; scandalous activities involving sex, alcohol, or drugs without inhibition”. Ja, så kan man väl sammanfatta en del, framförallt början, av filmen.

Tjejerna åker så småningom in i finkan. Varför är lite oklart. De har haft för roligt och varit på en fest med för mycket droger helt enkelt. Oväntat för tjejerna betalas deras borgen av en någon. Denne någon är Alien (en galen James Franco) som är en lokal gangster/rappare. Varför han betalar deras borgen är oklart men hans tvillingkompisar kanske vet (de försvinner ”tyvärr” ur handlingen ganska snart så de kan inte svara).

”Look at my sheeeit! I am a fuckin’ nightmare in this motherfucker. I am the fuckin’ Death Star!”

Alien och tjejerna har kul. Eller ja, alla har inte så kul då två av tjejerna åker hem efter ett tag. Alla har liksom olika uppfattningar om vad man tycker är kul. Och i den här filmen händer det faktiskt inget mer än så trots att man sitter och väntar på det. Alla är med så länge man tycker det är kul men sen får man faktiskt åka hem utan att man blir gruppvåldtagen pga utmanande klädsel.

Jag känner att jag kanske bör se om filmen. Dessutom lärde jag mig en annan läxa. Jag lyssnade på och läste lite för mycket om andras åsikter om filmen vilket gjorde att jag till viss del hade tappat gnistan som jag hade i vintras. Sen var det nåt med visningen på bio som… ja, jag vet inte. Det var nåt med stämningen som bara var konstig. Kanske att salongen var full med typ 14-åriga tjejer som trodde de skulle få se High School Musical. De fick nåt annat, nåt bättre?

Suck it

Suck on it

Det finns några klockrena scener i filmen, som t ex när tjejerna tvingar Alien att suga av två pistoler. Här kan man snacka om kvinnlig dominans. Alien som trodde han dominerade ser livrädd ut… men sen gillade han det. Även när Alien spelar piano och sjunger Britney Spears och tjejerna i pussy riot-masker dansar ringdans med sina k-pistar är filmkonst på hög nivå. Båda scenerna är vackra och bisarra och sticker ut.

Det finns brister. Det är en spretig film. Två av tjejerna försvinner ur handlingen utan nåt riktigt slut för deras del. Det gäller väl kanske även de två sista tjejerna som i och för sig verkar gå ett Thelma & Louise-slut till mötes. Eller så åker de bara hem till mamma i Ohio (?) och fortsätter sina liv som inget har hänt. Det som filmen faktiskt försöker säga, om den nu försöker säga nåt, är för mig lite höljt i dunkel. Mina feministiska tolkningar som jag gjorde tidigare i texten, ja, de görs inte på så fast mark utan då anstränger jag mig en del. Men men.

Jag tror nästan jag måste se filmen en gång till ensam utan störningsmoment för att komma fram till vad jag egentligen tycker. Just nu blir det en stark trea.

3+/5

Andra som skriver om Spring Breakers idag: Henke och Fiffi. Sen tidigare har Filmitch och Except Fear skrivit om den och Har du inte sett den? har snackat om den.

PS. Hahaha, jag såg nu att filmen utspelas i St. Petersburg, Florida. Där har jag varit och badat och gått på Salvador Dalí-museum. Märkligt.

Gummo

GummoTitel: Gummo
Regi: Harmony Korine
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! (Varför ser jag Loa Falkman framför mig?) Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett. Winter’s Bone? Frozen River? Haha, släng er i väggen, ni är inte ens i närheten. Några filmer som möjligen kan mäta sig är Larry Clarks Kids och Bully och så Killer Joe förstås. Vem har skrivit manus till Kids? Harmony Korine förstås. Fast Gummo är värre/bättre än dessa filmer på så många sätt. Jag tror det kan vara att det samtidigt är en vacker film. Musiken sticker ut också.

Filmen har ingen direkt handling. Det handlar väl kanske om två bröder som dödar katter för att få pengar, för att köpa milkshakes eller horor. Vi får se scener som bara är för mycket. En mamma badar sitt barn i kolsvart skitigt vatten och bjuder på spaghetti och köttfärssås. Ungen sitter i badet och äter sin spaghetti samtidigt som två barn ringer på. De säljer choklad för att få pengar och påstår att det är för välgörande ändamål. Barnen får pengar, ungen i badet får choklad till efterrätt. Jag vet inte varför men hela den här sekvensen fascinerade mig. Just att ungen sitter i badet och äter. Dessutom har den här ungen ett så udda utseende att man inte kan låta bli att bli fascinerad (se bilden ovan).

Gummo är så långt ifrån politiskt korrekt man kan komma. Här finns fördomar mot bögar, svarta, dvärgar, det mesta. Det är samtidigt märkligt fint filmat och jag gillar bilderna jag ser. Jag kommer att tänka lite på Ruben Östlund. Undrar om inte Ruben tittat lite på den här filmen. Det förekommer några ganska störande scener där det nästan blir för mycket.

Jag tittade om på några scener nu och det är fanimej en helt galen film (faktum är att jag såg om stora delar av filmen). Vissa skulle nog kalla den mest provocerande men jag är bara fascinerad. Det känns som en dokumentär, som att Korine bara placerat kameran där i den där småstaden i Ohio.

Det här var en film som jag hade velat se väldigt länge. Gick den att hitta på några av våra streamingtjänster? Nope, jag fick ta till andra medel eftersom jag slutat köpa plastbitar.

4-/5

PS. Även Filmitch har nyligen sett och fascinerats av Gummo. Läs mer här.

2 x Larry Clark (Kids och Bully)

I början av 2000-talet hölls musikfestivalen Popaganda vid universitetsområdet Frescati i Stockholm. Ett år så visade man även gratisfilm och ett tema var filmer av Larry Clark. Jag gick och såg filmerna Kids och Bully. Man visade även Clarks då nya film Ken Park men efter Kids och Bully så orkade jag inte se den trots att gratis borde vara gott. Här kommer omdömen/recensioner som jag skrev när det begav sig. Lite lustigt hur upprörd/häpen jag är över allt det drogrelaterade.


Titel: Kids
Regi: Larry Clark
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Larry Clarks film från ’95 blev rätt så uppmärksammad när den kom. Den skildrar ungdomars vardag i USA (och i Sverige?) med sex och droger in absurdum. Filmen fick mig att tänka på om det verkligen är så här. I såna fall är det rätt så sorgligt. Det handlar om två kompisar där den ene är hiv-smittad (fast han inte vet om det) och på jakt efter oskulder. Den andra är en loser på jakt efter nya droger att testa. En av hiv-killens erövringar får av en slump reda på att hon är hiv-smittad och försöker hitta honom innan nästa oskuld är övertalad. Det hela känns realistiskt men ändå känns det för mig som att titta in i en annan värld. Jag måste ha varit ett väldigt oskyldigt kid som barn, med tanke på den mängd droger som konsumeras filmen. En parentes: en av tjejerna i filmen spelas av samma skådis som är Edward Nortons flickvän i 25th Hour (min kommentar: Rosaria Dawson).

3/5


Titel: Bully
Regi: Larry Clark
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

Bully vann bronshästen i Stockholm Filmfestival 2001 och delvis kan jag förstå varför. Det är en intensiv och otäck skildring av hur ett ungdomsgäng i Florida beslutar sig för att mörda sin kamrat Bobby, spelad av Nick Stahl (In the Bedroom och John Connor i kommande T3 (min kommentar: T3 var kommande då!)). Bobby beter sig illa mot de flesta men utåt och mot sina föräldrar ger Bobby sken av att vara en rätt så skötsam kille. Men det kunde inte vara mer fel. Bobby behandlar sin bästa vän Marty, spelad av Brad Renfro (Ghost World), som skräp. Han våldtar tjejer och beter sig allmänt som ett svin. Till slut får Martys flickvän Lisa nog och kommer på den ”geniala” idén att mörda honom. Även om Bobbys handlingar är vidriga så framstod detta som ännu värre. Det kändes som om de skulle lösa nåt vardagsproblem, när det i själva verket handlade om att ta en annan människas liv.

I hela filmen gör dessa ungdomar inget annat än att åka runt i sina bilar, rappa Eminem-låtar och irritera sig på att alla bra ord är bortklippta på MTV, röka på, svära, sätta på varann till synes helt utan kärlek, och slutligen mörda. En sak som gör att den här filmen får godkänt är att den bygger på en verklig händelse. Om inte, så vet jag inte vilken mening filmen hade haft egentligen eftersom det inte finns det minsta hopp, mänsklighet eller kärlek som man kan klamra sig fast vid.

Eftersom jag dagen innan hade sett Clarks film Kids som det inte finns speciellt mycket mer av mänsklighet i heller så kändes det verkligen som jag fick en överdos av jobbigheter av ta del av. Jag kan upplysa om att mordscenen ute i ett träsk är fullkomligt vidrig. Det värsta var att dessa ungdomar liksom inte råkar ut för dåliga saker utan de försätter sig själva i dessa situationer och sen bryr de sig till synes inte. Jag orkade inte med allt helt enkelt. Så även om Clarks nya film Ken Park, som tar upp liknande ämnen som Kids och Bully, förhandsvisades så kände jag att jag inte orkade se den helt enkelt. Vad gäller betyg till Bully så blir det en trea. Det är svårt att betygsätta en film som får en att må dåligt. Den har ju trots allt lyckats framkalla dessa känslor hos mig. Om det är nån annan som har sett Bully så kom gärna med kommentarer!

3/5

Addepladde har skrivit om och gillat Bully och det är mycket möjligt att även jag skulle ge den ett högre betyg om jag såg filmen idag. Den berör ju trots allt. Uppdatering: Addepladde har även sett Kids som han tyckte var bra men att den inte berörde som Bully gjorde.

%d bloggare gillar detta: