The Beach Bum (2019)

Harmony Korine, vad har vi på honom? Mest känd är han väl kanske för Spring Breakers, en film som jag drev en Twitter-kampanj för att den skulle komma upp på bio (vilken den faktiskt gjorde till slut). Korine har även skrivit manus till Larry Clark-filmerna Kids och Ken Park. För egen del är min favorit från denne white trash-skildrare nog ändå den mycket speciella Gummo. Spaghetti och köttfärssås i badkaret!

Nu är Korine, mästaren på de sedeslösa utsvävningarna, tillbaka med fler excesser i form av komedin (?) The Beach Bum. I titelrollen hittar vi ingen mindre än Matthew McConaughey som strandlodaren/poeten/Hunter S. Thompson-wannaben Moondog (givetvis) som glider runt i The Florida Keys utan nån som helst riktning i livet. Förutom att bli hög. Ungefär som filmen alltså.

Ja, vafan, jag gillar det här. När jag såg filmen så greppade jag inte att det var en stonerkomedi men så här i efterhand är det uppenbart. Men jag hade inte läst på nånting alls om filmen så jag visste inte vad som var att vänta. Jag blev nog lite förvirrad när filmen liksom inte hade nån egentlig story att berätta. Ingen av rollfigurerna genomgår nån förändring eller kommer till insikt, allra minst Moondog själv.

Korines stil är udda. Hans filmer är sällan (aldrig?) rätlinjiga berättelser från a till ö. Nej, istället är det en stämning och känsla som ska förmedlas, hamras in. Lite som David Lynch jobbar ibland kom jag att tänka på nu. Klippningen sticker ut. Scener blandas, kommer tillbaka, lite som att man blandat en kortlek med klipp som man sen delar ut till tittarna lite som man vill. Det ger en hög stämning.

Filmens foto är vackert. Alla scener, mer eller mindre, utspelar sig under the magic hour. Terrence Malick skulle vara stolt.

Under filmens sista del undrar jag om inte allt som händer är en feberdröm i Moondogs hjärna. Haschplantorna är stora som träd. Delfinguider kan inte skilja på delfiner och hajar. Piloter har grön starr och röker blunts större än foten på en stolt fjällskivling. 46 miljoner dollar i sedlar eldas upp.

Matthew McConaughey ger allt i sin roll och kunde inte vara bättre castad. Snoop Dogg är med också som nån form av ganjaälskande (nähä?) storfräsare/gangster/vän till familjen. Snoop Dogg är smooth men han är inte nånstans en bra skådis, det är uppenbart. Vi hittar även Isla Fisher (snygg), Jonah Hill (smal) och Zac Efron (randigt skägg) i några av de andra rollerna. Jag undrar om det bara är jag som fortfarande inte har förstått storheten med Efron. Dessutom gillade jag inte att det verkade vara tänkt att man skulle skratta när han slog en hjälplös pensionär i huvudet för att stjäla hans pengar. Nu tyckte i och för sig även Moondog att Efrons rollfigur gick för långt just i den scenen.

Man kan säga att The Beach Bum är som en systerfilm till Spring Breakers där Moondog är en sorts version av James Francos Alien. The Beach Bum är dock mindre intressant, då de kvinnliga huvudrollerna saknas och allt fokus är på Moondog, och det finns liksom inte så mycket att fundera på efter filmtitten. Jag kan ändå inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen på Bio Capitol: Detta var mitt första besök på Bio Capitol. Anledningen till att jag inte känt mig lockad är förstås att det serveras mat och att det finns små bord med lampor intill sätena i salongen. Angående maten så var det inget problem för mig. Det kommer inte kypare in i salongen under visningen och det handlar inte heller om varm eller starkt doftande mat. På raden framför mig så var det några som hade beställt den dyraste delikatesslådan med skinka, salami och ostar och jag kände inget alls, och då har jag ändå en väldigt känslig näsa. Själv beställde jag en bit choklad när jag köpte mina biljetter via nätet och den låg fint vid min plats när jag kom in i salongen. Chokladen var dock aningen för kall och hård. För ni vet väl att man absolut inte ska förvara choklad i kylen. Det går även att köpa ett glas vin eller en öl om man så vill och ta med in i salongen. Det tror jag att jag ska testa nästa gång.

De där små bordslamporna som fanns släcktes inte under filmen så det blev ju aldrig helt mörkt vilket gjorde att man (läs: jag) aldrig fick det där fulla fokuset på filmen som man ju önskar när man går på bio. Jag tycker ändå det var helt rätt att man som besökare själv inte kunde tända eller släcka de där lamporna. Om så vore fallet så skulle det bara ge upphov till gnäll, irritation och blinkande lampor.

Jag tror Bio Capitol funkar bra för rätt typ av film. The Beach Bum kändes som en sån. Jag tror även att konceptet  funkar för omtittar av gamla klassiker. Senare i juni kommer t ex komedifavoriten Office Space att visas och jag känner mig sugen på att se den. Men jag skulle ju aldrig gå på Bio Capitol för att se en lågmäld idébaserad science fiction-film som jag sett fram emot länge. Det vore alltför riskabelt.

Jag såg The Beach Bum tillsammans med Carl och Henke. Klicka på deras namn för att komma till deras recensioner. Tack för tips om filmen, Carl! Själv hade jag missat den totalt, vilket förmodligen beror på att det förekommit noll marknadsföring av filmen – och den visas dessutom bara tre gånger på Bio Capitol. Vad jag förstått har den förpassats till att få en s.k. technical release. Distributören, i det här fallet SF Studios, har förbundit sig att visa den på bio men gör det i minsta möjliga skala eftersom de egentligen inte tror på filmen. Varför köpte de då rättigheterna från början kan man fråga sig?

 

Skål!

The Disaster Artist (2017)

Jag kände inte nån speciell pepp inför The Disaster Artist. Jag hade inte sett The Room, filmen vars inspelning ju The Disaster Artist handlar om. Jag visste i princip ingenting om The Rooms skapare Tommy Wiseau. Det jag visste var att The Room var en kultfilm som betraktades som den bästa sämsta filmen som nånsin gjorts. De dåliga filmernas Citizen Kane var rubriker jag såg.

Men pga The Rooms rykte och mytologiska status kändes det ändå som att det var grundläggande filmutbildning att se den och då passade det ju alldeles utmärkt att göra det innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar.

Sagt och gjort, jag såg The Room och det gick inte så bra. Men nu var det gjort i alla fall. Jag undrade om det verkligen skulle vara värt insatsen att plåga sig igenom denna 0/5-film. Skulle The Disaster Artist vara en sevärd film i sig och skulle titten på The Room faktiskt ge ett mervärde när jag såg James Francos biografifilm snedstreck BOATS om Tommy Wiseau och The Room?

Svar: ett klockrent JA på bägge frågorna! Jag är väldigt glad att jag först såg The Room eftersom det för mig verkligen lyfte The Disaster Artist. Jag fick reda på hur det gick till bakom kulisserna när många av scenerna spelades in. Varför slänger Tommy t ex iväg en vattenflaska under ”I did not hit her!”-scenen? Ja, det får man reda på. Såna här små detaljer lyfte upplevelsen.

Men den stora grejen med The Disaster Artist är att det är en jävligt (på ren svenska) bra och rolig film. Det var länge sen jag skrattade så här mycket i en biosalong. Visningen var helt underbar och jag satt och njöt, småskrockade och skrattade i princip hela tiden.

James Franco är underbar som Tommy Wiseau. Han har lyckats fånga den mannens själ känns det som. Jag vet inte hur han har lyckats men det har han. Wiseaus brytning och övriga manér sitter som en smäck. Jag såg för övrigt en intervju på engelska med en polsk backhoppare och nu vet jag varför Tommy säger ”I did naaht” på det sätt han gör.

I The Disaster Artist är Wiseau en sorts Hollywood-version av Toni Erdmann. Han känns som en utomjording men han har ett smittande ”rakt upp och ner”-sätt att ta sig an saker. Folk som ”råkar ut” för hans tokigheter vet först inte riktigt hur de ska agera men inser efter ett tag att det bara är att spela med. För mig var det stor humor som därmed skapades.

För Wiseau, filmskaparen Wiseau, är en bra film en film som har mycket av allt. Vilket fotot ska användas? Digitalt eller analogt 35 mm? Bägge! Vita lakan, smörsång och rosenblad under sexscenerna. Ja, men vi ska även hålla en glasruta framför sängen som det rinner vatten nerför. Sexy! Romantic! Hur ska man agera? Stort! Skrik! Inlevelse! Subtilt finns inte i hans ordbok.

För mig är det här den än så länge klart roligaste och bästa komedin jag sett från 2017. Förutom det så innehåller den även en sevärd story och ett intressant porträtt av en märklig person. Vänskapen med Greg Sestero, som var med och gjorde The Room och även skrev boken som The Disaster Artis bygger på, är kanske filmens dramatiska fokus.

Wiseau är inte den lättaste att jobba med då det mesta är oförutsägbart och Sestero känns som en av hans få vänner. Just i detta finns det en ganska sorglig ton. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inte men i The Disaster Artist vill Wiseau inget annat än att bli omtyckt och uppskattad, kanske inte främst som omsusad filmstjärna utan som en vän. Till slut lyckades han (möjligen) i bägge avseendena även om det förmodligen inte gick till på det sätt som han ville från början.

Jag gillade The Disaster Artist jättejättemycket och om en komedi får mig att skratta på det sätt som den här filmen fick så ska det premieras. Ett tag var betyget faktiskt uppe och snuddade på en femma men jag landar på en stark fyra till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.

The Room kan du för övrigt se i Stockholm 21 februari (lite dålig tajming kan man tycka) då Bio Rio ordnar två visningar. Då bjuds även på ett Q&A med Greg Sestero. Fast jag ser nu att bägge föreställningarna är utsålda. Så, om du redan har biljett så kan du se The Room på Bio Rio. 😉

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Flmr.

Neighbors (2014)

filmspanarna_kvadratFörra gången Markus från Har du inte sett den?-podden valde filmspanarfilm blev det After Earth. Ett bra val då det gav upphov många härliga nitpicking-diskussioner och sågningsrecensioner. Skulle det bli succé igen? Valet kändes självklart. Vi skulle se Neighbors eller Bad Neighbours (brittisk skolengelska!) som den heter utanför USA. Vi icke-amerikaner kanske annars skulle tro att det som vi får ta del av i filmen är ett normalt beteende i USA grannar emellan.

Efter att tänkt på filmen i fem minuter kom jag fram till att det fanns fem saker jag gillade:

Bebisen var söt

Baby

Det förekom en del sköna partyscener, bl a en hyfsad dansuppvisning där Seth Rogen lät det dallra

Dancing
Zac Efron och Dave Franco hade några bra scener när de faktiskt pratade och inte höll krystade frat boy-tal som i denna scen

Zac and Dave
Dave Franco var skrämmande lik Montgomery Clift

Monty and Dave
Det var lite kul när ett antal krockkuddar var i fokus

Air bag

I övrigt var det här inte min typ av film. Tyvärr. Det hade kunnat vara det, men det var inget som stämde, som självsvängde med mig. Skådisarna i de två huvudrollerna, Seth Rogen och Rose Byrne, har noll kemi. Allt känns krystat. När de ska vara coola inför fratpojkarna som flyttat in i huset bredvid (de dåliga grannarna alltså!) så sitter jag mest och skruvar på mig och vill att scenen ska ta slut. Kanske är det den känslan som filmmakarna vill förmedla? För mig var det ingen skön känsla. Det var som att se Janne ”Loffe” Carlsson rappa. Inte en skön upplevelse.

En sak jag har svårt för, märkte jag, är amerikanska manliga studenter, studentföreningar och deras aktiviteter. Jag minns att när jag pluggade på universitetet så hade jag även då lite svårt för det alltför studentikosa. Nu var det betydligt mer finess i Uppsala, och några roliga nolluppdrag utförde vi faktiskt. Bland studenterna i Delta Psi finns ingen finess. Alls.

Miljöerna vi hoppar mellan är frathus, bebishus, rektorhus och jobbhus. Det finns inget som binder samman varken miljöerna eller scenerna där. Filmen har inget flyt. Allt är bara staplat på varandra. Det förekommer några scener från Rogens jobb men vad dessa har i filmen att göra är ett mysterium, förutom att Rogen tvingas äta upp en joint för att inte bli påkommen av chefen med att röka på på jobbet. Apropå det. Tänk om han jobbat på en prom på floden Po. Då hade han rökt på på prom på Po. Hur som helst, nu börjar mina tankar varandra här märker jag…

Nu säger jag inte att filmen är en värdelös komedi. För mig var den dock det. Om den haft precis samma handling, precis samma skämt, men gjorts lite annorlunda så hade den kanske retat min skrattnerv. Vem vet?

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen så jag slutar nu.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Var det grannlåt det här eller är det dags att kalla in Robert Aschberg?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
The Nerd Bird (välkommen Cecilia!)
Fripps filmrevyer
Except Fear? (kom igen nu, Jimmy, skriv!)

SFF13: Parkland

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

%d bloggare gillar detta: