Mission: Impossible III (2006)

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

Neighbors (2014)

filmspanarna_kvadratFörra gången Markus från Har du inte sett den?-podden valde filmspanarfilm blev det After Earth. Ett bra val då det gav upphov många härliga nitpicking-diskussioner och sågningsrecensioner. Skulle det bli succé igen? Valet kändes självklart. Vi skulle se Neighbors eller Bad Neighbours (brittisk skolengelska!) som den heter utanför USA. Vi icke-amerikaner kanske annars skulle tro att det som vi får ta del av i filmen är ett normalt beteende i USA grannar emellan.

Efter att tänkt på filmen i fem minuter kom jag fram till att det fanns fem saker jag gillade:

Bebisen var söt

Baby

Det förekom en del sköna partyscener, bl a en hyfsad dansuppvisning där Seth Rogen lät det dallra

Dancing
Zac Efron och Dave Franco hade några bra scener när de faktiskt pratade och inte höll krystade frat boy-tal som i denna scen

Zac and Dave
Dave Franco var skrämmande lik Montgomery Clift

Monty and Dave
Det var lite kul när ett antal krockkuddar var i fokus

Air bag

I övrigt var det här inte min typ av film. Tyvärr. Det hade kunnat vara det, men det var inget som stämde, som självsvängde med mig. Skådisarna i de två huvudrollerna, Seth Rogen och Rose Byrne, har noll kemi. Allt känns krystat. När de ska vara coola inför fratpojkarna som flyttat in i huset bredvid (de dåliga grannarna alltså!) så sitter jag mest och skruvar på mig och vill att scenen ska ta slut. Kanske är det den känslan som filmmakarna vill förmedla? För mig var det ingen skön känsla. Det var som att se Janne ”Loffe” Carlsson rappa. Inte en skön upplevelse.

En sak jag har svårt för, märkte jag, är amerikanska manliga studenter, studentföreningar och deras aktiviteter. Jag minns att när jag pluggade på universitetet så hade jag även då lite svårt för det alltför studentikosa. Nu var det betydligt mer finess i Uppsala, och några roliga nolluppdrag utförde vi faktiskt. Bland studenterna i Delta Psi finns ingen finess. Alls.

Miljöerna vi hoppar mellan är frathus, bebishus, rektorhus och jobbhus. Det finns inget som binder samman varken miljöerna eller scenerna där. Filmen har inget flyt. Allt är bara staplat på varandra. Det förekommer några scener från Rogens jobb men vad dessa har i filmen att göra är ett mysterium, förutom att Rogen tvingas äta upp en joint för att inte bli påkommen av chefen med att röka på på jobbet. Apropå det. Tänk om han jobbat på en prom på floden Po. Då hade han rökt på på prom på Po. Hur som helst, nu börjar mina tankar varandra här märker jag…

Nu säger jag inte att filmen är en värdelös komedi. För mig var den dock det. Om den haft precis samma handling, precis samma skämt, men gjorts lite annorlunda så hade den kanske retat min skrattnerv. Vem vet?

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen så jag slutar nu.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Var det grannlåt det här eller är det dags att kalla in Robert Aschberg?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
The Nerd Bird (välkommen Cecilia!)
Fripps filmrevyer
Except Fear? (kom igen nu, Jimmy, skriv!)