The Bourne Supremacy (2004)

1 april, 2022 4 kommentarer

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Fallout (2018)

17 augusti, 2018 6 kommentarer

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

28 december, 2017 Lämna en kommentar

Så här i lata mellandagar så passar jag på att posta ytterligare en preblogg-recension. Shane Blacks regidebut Kiss Kiss Bang Bang såg och skrev jag om i februari 2007. Jag ser i min text att jag redan vid den här tiden har identifierat Robert Downey Jr som en jobbig snacksalig besserwisser *host*Tony Stark*host*.

När jag såg Kiss Kiss Bang Bang fick jag lite vibbar av 30/40-talets screwball-komedier. Det är lättsamt men samtidigt smart. Robert Downey Jr gör sig mycket bättre här än i A Scanner Darkly, som jag såg nyligen av en slump. I A Scanner Darkly var han en jobbig snacksalig besserwisser. Här är han en tafatt inbrottstjuv som hamnar i Hollywood efter att ha råkat ramla in (bokstavligen) på en audition för en filmroll som detektiv. Väl i Hollywood paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (en härligt överlägsen Val Kilmer) för att utveckla sin rollfigur.

Michelle Monaghan visade sig efter ett tag passa bra i sin roll som en sorts femme fatale light. Jag kände till en början att hon kanske var lite lättviktig och collegefilms-aktig (min kommentar: ?????) men hon axlade sin roll bra. Samspelet mellan Kilmer och Downey Jr är det som är det mest underhållande med filmen, som är en metafilm egentligen då den liksom vet att den är en film och driver en del med hur det brukar gå till på vita duken. Ja, det är roligt helt enkelt. Jag kände mig underhållen mest hela tiden men mer än en stark trea blir det inte. Det är dock inte långt till en svag fyra. Just de här metafilmsinslagen överraskade mig lite. Jag gillade även Downey Jrs berättarröst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible III (2006)

27 september, 2016 10 kommentarer

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixels (2015)

9 maj, 2016 2 kommentarer

PixelsAtt jag förr eller senare skulle se Pixels hade jag på känn. Det var inte Adam Sandler som lockade kan jag säga direkt. Jag antar att det var science fiction-elementet som gjorde sitt. Idén – Jorden invaderas av rymdskepp/robotar i form av gigantiska kopior av figurer från gamla arkadspel från 80-talet – kändes så dum att det kanske skulle kunna funka.

Den mer mänskliga delen av storyn går ut på att Adam Sandler spelar en manpojke (spelar han nånsin nåt annat?) som en gång i tiden som barn var en fena på arkadspel men som nu som vuxen (?) är en loser som driver nån typ av icke framgångsrik elektronikfixarfirma.

När pixelmonstren, med Pac-Man i spetsen, attackerar visar det sig att Sandlers erfarenhet av arkadspel gör honom till en perfekt soldat. Sandler får nu en chans till revansch. Tillsammans med ett gäng andra föredettingar (plus USA:s president som givetvis också är arkadspelsnörd) bildar han ett team som kanske kan lyckas besegra pixlarna. I teamet ingår bl a Sandlers gamla arkadantagonist Eddie spelad av Peter Dinklage.

Pixels är en sagolikt fånig film. Sandler är alltså en slarver till manpojke som ändå, hur konstigt det än kan låta, har en viss charm. Det hela bygger på nostalgi, hur det var bättre förr, missade chanser och sen chans till revansch som givetvis även inkluderar att vinna tjejen (i det här fallet Michelle Monaghan).

Förtexterna och de inledande scenerna är snygga och dryper av nostalgi. Vi får se Sandler som barn cykla omkring på en BMX i en amerikansk idyllisk förort och hämta upp sin korpulente kompis (sedemera USA:s president) och bege sig till spelhallen för att spela Pac-Man och delta i arkadspelsmästerskapen. Musiken var dock vedervärdig. Värsta sortens snäll-college-skate-punkrock.

Michelle Monaghan har faktiskt ett ganska bra samspel med Sandler. Först tänkte jag att ”vad gör Monaghan i den här filmen”? Varför kände hon att hon ville vara med här? Behöver hon pengarna kanske? Men så dåligt är det inte. Inte jättebra men inte uselt heller.

Dåligt blir det när det handlar om macho-militärer och det ska droppas bögskämt. Det kändes mest trött.

Pixels påminner lite om Lego-filmen. Det kryllar av referenser till populärkultur, främst till andra filmer. Just den typen av humor passar inte riktigt mig.

I slutändan är det givetvis nördarna som regerar eller får sin revansch (bara för att droppa en referens själv). Men filmen i sig regerar inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Help

1 januari, 2013 4 kommentarer

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Source Code

23 augusti, 2011 16 kommentarer


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , ,

Gone Baby Gone

16 oktober, 2010 17 kommentarer

Titel: Gone Baby Gone
Regi: Ben Affleck
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag hade hört en hel del gott om filmen, men av någon anledning var jag ändå skeptisk, kanske för att träfoten Ben Affleck stod för regin. Det visade sig vara en riktigt bra film. Eftersom det är en film med en rå känsla plus att två skådisar (Amy Ryan (strålande!) och Michael K. Williams) från The Wire är med – så fick jag The Wire-känsla. Jag gillade i princip hela filmen, från första stund. Ben Affleck ska tydligen sitta i regissörsstolen och låta sin bror Casey stå framför kameran.

Man känner igen Dennis Lehane-känslan: Boston, nakna, ”äkta”, människor. En Mystic River 2 kan man kalla den. Trots att det är ett sorts kidnappningsdrama så är det liksom andra saker det handlar om. Eller: det handlar om betydligt mer saker än just det försvunna barnet. Människor, människors beslut, människors hemligheter.

Affleck har fått till många bra scener där skådisarna får briljera, bl a riktigt bra standoff-scener där Casey Affleck har en lite speciell återhållen stil som ändå inger säkerhet. Det handlar ofta om rent mentala uppgörelser där inte någon har en pistol eller nåt sånt utan det är enbart en mental strid. Det förekommer många sköna långa repliker. Man har helt klart jobbat en hel del med texten. Även här får jag lite The Wire-vibbar. Affleck hade passat som regissör till några avsnitt av den serien. Oh well, tillbaka till Gone Baby Gone.

Filmen är lite annorlunda då fokus egentligen inte är just den lilla flickans försvinnande utan människorna som är inblandade i det hela och hur de beter sig. Lite annorlunda är också att filmen liksom tar slut några gånger. Tror man. Sen fortsätter den med nya saker som kommer fram där man bit för bit avslöjar mer om vad som egentligen har hänt. Nä, när man har ett bra manus och skådisar som Ed Harris, Morgan Freeman, osv så är det svårt att misslyckas. Ja, och så gör väl Ben en bra insats som regissör.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,