Pixels (2015)

Att jag förr eller senare skulle se Pixels hade jag på känn. Det var inte Adam Sandler som lockade kan jag säga direkt. Jag antar att det var science fiction-elementet som gjorde sitt. Idén – Jorden invaderas av rymdskepp/robotar i form av gigantiska kopior av figurer från gamla arkadspel från 80-talet – kändes så dum att det kanske skulle kunna funka.

Den mer mänskliga delen av storyn går ut på att Adam Sandler spelar en manpojke (spelar han nånsin nåt annat?) som en gång i tiden som barn var en fena på arkadspel men som nu som vuxen (?) är en loser som driver nån typ av icke framgångsrik elektronikfixarfirma.

När pixelmonstren, med Pac-Man i spetsen, attackerar visar det sig att Sandlers erfarenhet av arkadspel gör honom till en perfekt soldat. Sandler får nu en chans till revansch. Tillsammans med ett gäng andra föredettingar (plus USA:s president som givetvis också är arkadspelsnörd) bildar han ett team som kanske kan lyckas besegra pixlarna. I teamet ingår bl a Sandlers gamla arkadantagonist Eddie spelad av Peter Dinklage.

Pixels är en sagolikt fånig film. Sandler är alltså en slarver till manpojke som ändå, hur konstigt det än kan låta, har en viss charm. Det hela bygger på nostalgi, hur det var bättre förr, missade chanser och sen chans till revansch som givetvis även inkluderar att vinna tjejen (i det här fallet Michelle Monaghan).

Förtexterna och de inledande scenerna är snygga och dryper av nostalgi. Vi får se Sandler som barn cykla omkring på en BMX i en amerikansk idyllisk förort och hämta upp sin korpulente kompis (sedemera USA:s president) och bege sig till spelhallen för att spela Pac-Man och delta i arkadspelsmästerskapen. Musiken var dock vedervärdig. Värsta sortens snäll-college-skate-punkrock.

Michelle Monaghan har faktiskt ett ganska bra samspel med Sandler. Först tänkte jag att ”vad gör Monaghan i den här filmen”? Varför kände hon att hon ville vara med här? Behöver hon pengarna kanske? Men så dåligt är det inte. Inte jättebra men inte uselt heller.

Dåligt blir det när det handlar om macho-militärer och det ska droppas bögskämt. Det kändes mest trött.

Pixels påminner lite om Lego-filmen. Det kryllar av referenser till populärkultur, främst till andra filmer. Just den typen av humor passar inte riktigt mig.

I slutändan är det givetvis nördarna som regerar eller får sin revansch (bara för att droppa en referens själv). Men filmen i sig regerar inte.