Pixels (2015)

PixelsAtt jag förr eller senare skulle se Pixels hade jag på känn. Det var inte Adam Sandler som lockade kan jag säga direkt. Jag antar att det var science fiction-elementet som gjorde sitt. Idén – Jorden invaderas av rymdskepp/robotar i form av gigantiska kopior av figurer från gamla arkadspel från 80-talet – kändes så dum att det kanske skulle kunna funka.

Den mer mänskliga delen av storyn går ut på att Adam Sandler spelar en manpojke (spelar han nånsin nåt annat?) som en gång i tiden som barn var en fena på arkadspel men som nu som vuxen (?) är en loser som driver nån typ av icke framgångsrik elektronikfixarfirma.

När pixelmonstren, med Pac-Man i spetsen, attackerar visar det sig att Sandlers erfarenhet av arkadspel gör honom till en perfekt soldat. Sandler får nu en chans till revansch. Tillsammans med ett gäng andra föredettingar (plus USA:s president som givetvis också är arkadspelsnörd) bildar han ett team som kanske kan lyckas besegra pixlarna. I teamet ingår bl a Sandlers gamla arkadantagonist Eddie spelad av Peter Dinklage.

Pixels är en sagolikt fånig film. Sandler är alltså en slarver till manpojke som ändå, hur konstigt det än kan låta, har en viss charm. Det hela bygger på nostalgi, hur det var bättre förr, missade chanser och sen chans till revansch som givetvis även inkluderar att vinna tjejen (i det här fallet Michelle Monaghan).

Förtexterna och de inledande scenerna är snygga och dryper av nostalgi. Vi får se Sandler som barn cykla omkring på en BMX i en amerikansk idyllisk förort och hämta upp sin korpulente kompis (sedemera USA:s president) och bege sig till spelhallen för att spela Pac-Man och delta i arkadspelsmästerskapen. Musiken var dock vedervärdig. Värsta sortens snäll-college-skate-punkrock.

Michelle Monaghan har faktiskt ett ganska bra samspel med Sandler. Först tänkte jag att ”vad gör Monaghan i den här filmen”? Varför kände hon att hon ville vara med här? Behöver hon pengarna kanske? Men så dåligt är det inte. Inte jättebra men inte uselt heller.

Dåligt blir det när det handlar om macho-militärer och det ska droppas bögskämt. Det kändes mest trött.

Pixels påminner lite om Lego-filmen. Det kryllar av referenser till populärkultur, främst till andra filmer. Just den typen av humor passar inte riktigt mig.

I slutändan är det givetvis nördarna som regerar eller får sin revansch (bara för att droppa en referens själv). Men filmen i sig regerar inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Harry Potter och hemligheternas kammare


Titel: Harry Potter och hemligheternas kammare (Harry Potter and the Chamber of Secrets)
Regi: Chris Columbus
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

I den andra filmen om Harry Potter tilltar Star Wars-likheterna alltmer. Den ljusa sidan och den mörka sidan blir allt mer uttalad. Som vanligt inleds filmen med Harry hemma hos sin fosterfamilj som i princip utnyttjar honom som en sorts hemhjälp. Det andra året på Hogwarts kommer att kretsa kring en hemlig kammare som sägs dölja något som ska ta kål på icke-renblodiga trollkarlar, dvs trollkarlar med minst en förälder utan trollkarlsblod som t ex Harrys vän Hermione (Emma Watson). Det blir förstås upp till Harry, Ron (Rupert Grint) och Hermione att rädda skolan… och världen.

Det är samme regissör som i ettan, Chris Columbus, men tyvärr verkar han inte ha lärt sig så mycket om vad det är man ska fokusera på i Harry Potter-historien. Därför blir filmen för lättviktig och fånig. Rupert Grint (Ron) överspelar något enormt när han ska förställa rädd. Istället för rädd så ser han ut som någon i ett studentspex försöker se rädd ut för ett lakanspöke. Fånigt, störande och förstör mycket av filmens känsla. Sen är själva huvudhistorien med den hemliga kammaren och vad som finns där förvirrande. Dessutom snabbslarvas hela slutet igenom utan nån riktig tyngd. Och som lök på laxen förekommer även en ganska jobbig animerad karaktär som försöker vara Gollum-lik men som mer påminner om en viss Jar Jar Binks. Bluä.

2/5

Harry Potter och de vises sten

Titel: Harry Potter och de vises sten (Harry Potter and the Philosopher’s Stone)
Regi: Chris Columbus
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

Om jag hade varit typ 11-12 när Harry Potter-böckerna kommit är jag övertygad om att jag hade slukat dem hela (ungefär som när jag åt upp Narnia-böckerna). Nu är det istället så att jag håller mig lite passivt skeptisk till hela fenomenet och tänker att ”ja, ja, låt dem hållas, och synd att de inte fattar att Stephen Kings The Dark Tower är bättre”. Jag kommer förmodligen aldrig läsa HP-böckerna (fast man ska aldrig säga aldrig) men jag tyckte det kunde vara kul att se filmerna och själv avgöra om det är skräp eller sevärt.

Harry Potter (Daniel Radcliffe) vars föräldrar dödats av den ondskefulle trollkarlen Voldemort växer upp hos sina elaka släktingar. När han fyller 11 får han reda på att han är trollkarl och han blir dessutom antagen på magikerskolan Hogwarts. Voldemort som misslyckades med att döda baby-Harry och nästan förintades som en följd av det bidar samtidigt sin tid för att hitta ny styrka. Äventyret kan börja…

Första filmen om Harry var inte helt oväntat en mysig eftermiddagsmatiné. Det är en klassisk historia med många likheter med andra klassiker, kanske främst Star Wars. Det är den muhahamörka sidan och den goda sidan. Det är en ung föräldrarlös pojke som växer upp med släktingar och visar sig ha stora krafter som han inte vet om. Pojken får utbildning för att lära sig hantera krafterna. Nästan lite väl mycket kopierat därifrån kanske. Det finns även likheter i upplägg med Sagan om ringen men det tar jag i en senare recension.

Likheterna med Stjärnornas krig hindrar inte att det är en ganska skön historia och bra stämning. Inledningen när Harry får reda på sin bakgrund och första gången kommer till Hogwarts är underhållande och intressant. Voldemort är en riktigt bra skurkfigur (inte helt olik Kejsaren Palpatine). Det mesta blir bättre när en skurk inte är med så mycket utan enbart antyds. Rent tekniskt är filmen ok, men vissa specialeffekter är inte helt vassa och kändes lite tv-mässiga. Men som helhet en underhållande klassisk saga. Perfekt att sjunka ner i söndagssoffan till med kaffe och en kanelsnäcka.

3/5

PS. Som tillägg kan jag säga att den första Star Wars-filmen från 1977 är snäppet bättre än den första Harry Potter-filmen, men båda får treor i betyg. De spelar i samma liga.

%d bloggare gillar detta: