Dogma (1999)

26 augusti, 2017 12 kommentarer

Efter att ha skrivit alldeles för långt om The Dark Tower skickar jag idag ut en kort gammal preblogg-recension istället. Det handlar om Dogma, min första Kevin Smith-film som jag såg och skrev om i juli 2003. Jag ser att jag skriver att jag kommer se fler Smith-filmer. Well, det har bara blivit två till: Tusk och den jag skriver om imorgon.

Denna komedi om Gud och katolicismen är den första film av Kevin Smith (Clerks, Mallrats) som jag sett, och jag kommer nog se fler. Jag tyckte nämligen den var rolig. Den handlar om änglarna Loke (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som är utslängda från himlen (de har förvisats till Wisconsin av alla ställen) men som nu hittat ett sätt att komma tillbaka. Detta kan få fruktansvärda följder eftersom det då visar att ofelbara Gud inte alltid får som Han/Hon (min kommentar: här hade det väl passat med Hen?) vill. Om änglarna lyckas kommer världen ”as we know it” att sluta existera. De måste alltså stoppas. Gud ger i uppdrag till religiöst tvivlande Bethany (Linda Fiorentino) att utföra detta. Hon får diverse hjälp, bl a från Smith-figurerna Jay och Silent Bob (som faktiskt har två repliker).

<spoiler>Jag kan avslöja att Gud är en hon och att hon dessutom spelas av Alanis Morrissette, utan en enda replik. Ja, well, förutom ett högt och långt skrik som spränger Ben Afflecks huvud då. Hehe, kul. Och sen var Jesus svart också.</spoiler>

Dogma är en film som förs fram av en rolig dialog som bl a är full med referenser till främst amerikanska filmer (kul om man är ett filmfreak). Mycket bibelsnack och religion blir det också förstås. Betyget blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (2005)

31 mars, 2017 Lämna en kommentar

Jag skickar ut ännu en preblogg-recension. Som jag nämner i texten så hade jag väldigt svårt för boken som filmen är baserad på och jag har faktiskt aldrig lyckats läsa klart den. Jag tror det är för studentikos humor för min smak. Texten skrevs i september 2005.

Mjaha, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy var ju ganska ok. Jag tycker den börjar ganska bra. Martin Freeman är skön som förvirrad jordbo och Mos Def funkar inledningsvis som utomjordingen som tar med sig sin jordvän på en tur runt galaxen.

Snart träffar vi även på en galet överspelande Sam Rockwell som galaxens president. Jag tyckte faktiskt (oväntat måhända) att han var rolig. Problemet är att den typ av humor som (för vissa) funkar i bokform inte riktigt går hem på vita duken. Boken (som för övrigt är den enda boken som jag inte lyckats ta mig igenom) är väl mest ett enda långt kåseri med underfundiga utsvävningar och lustigheter. Det funkar helt enkelt inte på film. Det finns ingen röd tråd. Allt kan hända och det gör att det aldrig blir riktigt spännande. Jag är väl i och för sig inte rätt målgrupp eftersom jag inte gillade boken. Mos Def försvinner in i anonymiteten efter ett tag och man märker knappt att han är med. Man har slängt in en liten kärlekshistoria mitt i allt och den känns faktiskt uppfriskande äkta.

Jag tyckte vissa bitar var roliga (t ex vogonerna med sin poesi och byråkrati) och smålog då och då. En sak som jag gillade var konceptet med företaget som designade planeter och när vi fick följa med på en rundtur av Jorden och se hur version 2.0 av denna vår planet kom till. Jag gillade även skådisen, Bill Nighy, som spelade ”chefsdesignern” Slartibartfast. Och så var slutet ändå rätt skönt och jag gillade också på nåt sätt hela upplägget med människorna som laboratoriemöss som medel för att komma fram till den slutgiltiga frågan.

Hmmm, jag är lite kluven. Det känns som man inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken film man vill göra. Jag gillar vissa delar av filmen, men som helhet känns den ändå blek och lämnade inget vidare avtryck… vad jag minns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Butler (2013)

2 mars, 2016 8 kommentarer

The ButlerThe Butler är filmen om en butler, Cecil Gaines (Forest Whitaker) heter han här, som jobbade i Vita Huset som butler i över 30 år. Gaines såg presidenter komma och gå genom årens lopp: Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan och slutligen en viss Barack Obama. Samtidigt som det är en personlig historia är det även en historia om USA i allmänhet och de svartas rättigheter i synnerhet.

Är det hela baserat på en sann historia? Givetvis! Verklighetens butler hette Eugene Allen och jobbade i Vita Huset i 34 år fram tills att han slutade 1986.

Jag gillar nästan alltid filmer och dokumentärer som utspelas i 50- eller 60-talets USA t ex när det handlar om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Jag tycker det är en fascinerande del av USA:s historia med både hemska och inspirerande berättelser.

The Butler handlar i grunden om vilken metod man ska använda för att uppnå de rättigheter man kämpar för, och hur två olika synsätt på just detta kan splittra men även till sist ena en familj.

Whitakers butler Cecil betraktas av sin aktivist-son Louis (David Oyelowo) som en Onkel Tom som går i de vitas ledband. Cecil själv vill jobba inne i ”systemet” och på så vis uppnå respekt och rättigheter, trots att det länge och väl mest handlar om att vara tyst och osynlig.

Ett problem med den här typen av ”frihetskämparfilmer” är att de ibland kan kännas lite pompösa. Inledningen av The Butler känns just lite pompös och övertydlig. Vår åldrade butler sitter på en stol i Vita Huset och minns tillbaka till sin barndom. Vi får se två lynchade svarta män hänga i ett träd. Det spelas pampig musik och vi hör citat av Martin Luther King. Den amerikanska flaggan vajar, men den vajar i bakgrunden liksom i skugga som att den skäms. Istället för att berätta historien så visar man upp vad historien kommer att berätta.

Efter denna något tungrodda inledning puttrar filmen på i all sin välgjordhet. Cecil arbetar sig uppåt i livet, från bomullsarbetare i Södern via hotellbetjänt till butler i Vita Huset. Han träffar sin blivande fru (Oprah Winfrey) och bildar familj. Han och sonen Louis kommer inte överens, speciellt inte efter att Louis meddelar att han gått med i Svarta Pantrarna.

Jag tänker lite på Forrest Gump när jag ser The Butler. Bägge filmerna skildrar världshistoriska händelser men ur lite udda perspektiv. Cecil kliver in i Ovala rummet, där Eisenhower med sina medarbetare diskuterar hur de ska hantera raskravallerna i Södern, för att servera te och han kan ju inte låta bli att lyssna (lyssna men inte höras).

En sak som jag tycker The Butler gör rätt är att det inte finns nån ”white knight” som hjältemodigt kliver in och räddar upp situationen. Nej, det är inte en sån rollfigur som är i fokus. Istället handlar filmen främst om Cecil och hans familj.

Mot slutet blir det lite dammigt i rummet när regissören Lee Daniels börjar trycka på de rätta känsloknapparna. Aningen sentimentalt kanske, men inte för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vill ni se en bra dokumentär om den amerikanska Black Power-rörelsen så kan jag rekommendera The Black Power Mixtape 1967-1975 där bl a Angela Davis i fängelset intervjuas av svenske reportern Bo Holmström. Dokumentären finns att se hos TriArt.se.

Filed under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2

21 augusti, 2011 8 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2)
Regi: David Yates
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I den här texten om den sista (sista!) Harry Potter-filmen så kommer jag inte att vara snål alls med spoilers så om ni inte vill läsa om vad som händer så läs inte vidare! Consider yourselves varnade.

Inledningen är mysig och jag dras in i Harry Potters värld återigen. Harry, Ron och Hermione letar efter de återstående horrokruxerna där ju delar av Ni-vet-vems själ finns lagrad. Genom att förstöra dessa föremål dödar de alltså Voldemort bit för bit.

På Hogwarts är det numera Snape som styr. Filmen inleds med att vi får se Snape titta ut över borggården där hans elever marschera i raka svarta led. Men han ser inte nöjd ut, inte nöjd ut alls. Vilket var ett gott tecken för mig eftersom Snape alltid varit min favoritkaraktär och jag aldrig ville att han skulle vara ond. Mer om det senare.

Ett problem som jag tycker filmen har är att den har ett ansvar, vare sig den vill eller inte, att köra ett uppsamlingsheat med alla karaktärer. Allt ska gås igenom och man ska få en glimt av var och en. Den som överraskar och gör något speciellt är väl Longbottom. I vilket fall så gör detta att filmen känns aningen stressad mot slutet.

En annan liten detalj är att Voldemort inte ser riktigt rätt ut i vissa scener i den här filmen, tycker jag. Jag tycker hans näsa inte är tillräckligt platt, den var väl helt platt förut var den inte det? Oh well, han kanske får tillbaka lite av sin kropp när han blir starkare. Fast i den här filmen blir han ju snarare svagare. Men visst ser han konstig ut? Det är nåt med hela ansiktet som är fel. Är det att ögonen är för smala också. Se t ex bilden nedan som är från en reklamposter och jämför med den mer korrekta bilden högst upp i inlägget.


Ett trevligt faktum var att vi är tillbaka på Hogwarts igen. Mycket trevligt. Mysighetskänslan är ett faktum. Och hade inte Snape återinfört skoluniformen igen i form av den där svarta kappan också?

Som vanligt vill jag min vana trogen att Draco Malfoy ska vara med mer och faktiskt kämpa tillsammans med sin goda sida mot den onda. Men han framställs som en grinig barnunge trots antydningar om att det finns mer under skalet.

Ralph Fiennes är härlig som Voldemort. En klassiskt galen skurk helt enkelt. Fast jag gillar inte riktigt scenerna där Voldemort pratar i huvudet på alla, de blev för långdragna. Bellatrix Lestrange i form av Helena Bonham Carter är alltid bra också. Skönt genomretsam.

Harrys tripp upp i den vita efter döden-stationen passade kanske inte riktigt in i resten av filmen. Jag fick plötsligt lite The Matrix-känsla här, vilket… nja det kändes inte riktigt rätt. Harry Potters värld ska inte vara snygg vit science fiction, det ska vara tegel, mörker och Hogwarts.

Nåt som känns rejält genomstressat är när Harry får titta på Snapes minnen, om hur Snape blev förälskad i Harrys mamma, vad som egentligen hände när Voldemort försökte ta livet av Harry, etc. Här har jag också en fråga till de som vet mer och som kanske har läst böckerna: Vilken uppgift tog Snape egentligen på sig vad gäller Harry? Jag måste ändå säga att det var riktigt skönt ändå att han var god till slut. Och han visade att Slytherin inte behöver vara fel.

Slutscenerna, med vuxna Harry, Hermione och Ron, som en del har klagat på är helt ok, men jag håller med dem som säger att det inte riktigt funkar med medelålderssminkade unga skådisar. Kul också att Harrys son nog skulle hamna på Slytherin. Hur blev det med den saken, är det nåt som man får reda på i boken?

3+/5

Filed under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1

30 januari, 2011 4 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1)
Regi: David Yates
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Så! Då har vi nått näst sista stationen på Harry Potter-linjen. Och för er som känner till Stockholms tunnelbana och den blå linjen så känns det lite som om vi har stannat på väg norrut mellan Hallonbergen och Kista vid spökstationen Kymlinge. Det är som att filmen utspelas i ett limbo mellan den föregående filmen och den sista delen. Allt är grått och mörkt. Det känns som om man medvetet har gjort filmen mörk och då menar jag inte bara handlingen utan framförallt själva ljussättningen. Ibland är det nästan som om man bara ser skuggestalter på den vita duken.

Största delen av filmen får vi följa Harry, Hermione och Ron ute på en hajk efter horrokruxerna där Voldemorts själ ju finns gömd. Det uppstår splittringar i gruppen när Ron blir lite sur och avis på Harry. Det är egentligen aldrig spännande utan känns som en lång uppbyggnad inför den sista filmen. Det hela är en sorts mysteriefilm: vilka föremål är det som är horrokruxerna och var finns dem?

Jag kände jag att jag var lite oinsatt i Harry Potter-världen; det var lite för länge sen jag såg de tidigare filmerna. Folk dör t ex till höger och vänster men eftersom jag inte riktigt minns vilka de är så känner jag inget. Man har även återigen slängt in den datoranimerade söt-svartalven vid namn Dobby som en humorsidekick. Och så saknar jag Snape väldigt mycket, det var min absoluta favoritkaraktär. Visst, han gör ett kort gästspel men det räknas knappt. Mystiken kring Voldemort är delvis borta. Precis som Snape är han med i början men är nästan tråkig trots frånvaron av näsa.

Även mysiga Hogwarts är borta från handlingen. Visst, nu ska det väl vara mer vuxet så det är väl bara att acceptera. Just det: berättelserna om de tre bröderna är nog bäst i hela filmen. Riktigt snygg, och bra högläsning av Emma Watson! Som helhet kan det dock inte bli godkänt.

2/5

Filed under Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , ,

Harry Potter och halvblodsprinsen

29 januari, 2011 4 kommentarer


Titel: Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter and the Half-Blood Prince)
Regi: David Yates
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nu var det inte så länge sen jag såg filmerna om Harry Potter. Men det var ändå ett tag sen (jag såg Halvblodsprinsen ca ett halvår efter Fenixorden, min kommentar) och kanske bidrar det lite till att jag inte riktigt kommer in i filmen som jag gjorde när jag såg t ex fyran och femman tidigare. Hur som helst, det är ändå en skön känsla att åter dras in i Hogwarts underbara värld efter ett obligatorisk gästspel i mugglar-världen i början av filmen som sig bör. (Redan i inledningen visas förresten lite av temat i filmen då Harry flörtar med en servitris.) Väl på plats på Hogwarts får vi den vanliga dosen av lektioner, intriger, quidditch, trollkarlsaction — samt småroliga kärleksbekymmer däremellan.

Nja, jag tyckte inte det är riktigt lika bra flyt i historien som det var i t ex Fenixorden. Däremot håller jag inte med de som säger att inget av vikt händer i filmen; det tyckte jag det gjorde nämligen. Däremot, återigen, känns det kanske ändå som en transportsträcka mot de två slutfilmerna. Som sagt, viktiga saker händer men det finns ingen uppbyggnad eller känsla av det är viktiga saker, de bara händer. Jag vet inte, fokus saknas eller är åtminstone väldigt suddigt. När det gäller skådisarna så har Daniel Radcliffe ett märkligt stelt sätt att le på, Rupert Grint är bättre än väntat och Emma Watson är charmig som vanligt på sitt piffiga sätt.

En rolig sak med Harry Potter är att det är brittiska filmer med brittiska företeelser och uttryck. Det känns skönt som omväxling mot allt amerikanskt som sköljer över en. Men åter till skådisarna. Alan Rickman är som vanligt bäst som Severus Snape. Intressantaste personen är helt klart Draco Malfoy (Tom Felton) som kämpar med sig själv. Det är lite samma tema som i förra filmen även fast Malfoy tillhör den mörka sidan. I Fenixorden var det Harry själv som slogs mot sin mörka sida. Här slåss Draco mot sin ljusa sida och mot sin egen rädsla.

3/5

Spoiler
En sak jag inte gillade alls var att det visade sig att Snape är mörk (om han nu verkligen är det?!). Jag har alltid gillat honom bäst. Snape har stuckit ut. En person som man inte riktigt vetat var man haft men som ändå haft hjärtat på det rätta stället (trodde jag).
Spoiler slut

Filed under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Harry Potter och Fenixorden

28 januari, 2011 9 kommentarer


Titel: Harry Potter och Fenixorden (Harry Potter and the Order of the Phoenix)
Regi: David Yates
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Då har jag sett den femte filmen om Harry Potter, Hogwarts & Co. I Harry Potter och Fenixorden kommer Harry, efter att ha konfronterat Voldemort (i HP och den flammande bägaren), tillbaka till Hogwarts bara för att upptäcka att många, inklusive Trolldomsministern Fudge, väljer att sticka huvudet i sanden och helt enkelt vägra tro att Voldemort är tillbaka. Det blir ett jobbigt år för Harry som tvingas konfrontera både de som kallar honom lögnare och sitt eget allt mer mörka inre. Dessutom har Fudge utsett en ny lärare i försvar mot svartkonster: den rosaklädda Dolores Umbridge (Imelda Staunton) som ska se till att allt till synes farligt (Voldemort-snack!) dränks i sockersöta trevligheter och nya strikta regler.

Hehe, det är väl bara att erkänna att jag har sugits in i Harry Potters värld. Hogwarts börjar kännas hemma nu, precis som dess olika lärare och elever. Men HP och Fenixorden är en riktigt bra rulle. Helt i fokus är Harry och hans kamp med sig själv. Det är en mental kamp. Ska Harry välja den enkla vägen, den onda vägen, eller kämpa med den goda vägen? Filmen är väldigt mörkt och allt är egentligen elände – vilket känns uppfriskande, haha. Trots det mörka så är det ändå mysigt, om ni förstår. Fotot är kanske inte så fulländat som i HP och fången från Azkaban, men ändå riktigt snyggt. De svartblänkande korridorerna hos avdelningen för mysterier hos Trolldomsministeriet är t ex väldigt snygga.

De två första filmerna i serien kändes väl kanske i viss mån som barnfilmer. HP och Fenixorden känns liksom inte som en barnfilm överhuvudtaget. Eller i och för sig, även barn förstår ju att människor har något mörkt i sig och att allt inte är svartvitt. Det är väl det att filmen inte känns som en tillrättalagd rulle, även om alla ju förstår att Voldemort är the bad guy. Apropå Voldemort så gillar jag också att han fortfarande inte är med speciellt mycket. Nu är han ändå med indirekt så att säga eftersom han nämns, pratas om, och finns i människors tankar. Han är en ond kraft men han är fortfarande väldigt okänd för oss filmtittare. Om jag ska komma med negativ kritik så är det att slutuppgörelsen känns något långdragen. Men betyget blir en svag fyra.

4-/5

PS. Fråga till de som är mer ned med HP än jag är: Varför är styvfamiljen så arg på honom och varför vill de inte att han ska få åka till Hogwarts? Det vore ju bättre för dem om de blev av med honom eftersom de tycker han bara ställer till problem. Men ok, de vill väl utnyttja honom som nån sorts ”slav”?

Filed under Betyg 4, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Harry Potter och den flammande bägaren

27 januari, 2011 5 kommentarer

Titel: Harry Potter och den flammande bägaren (Harry Potter and the Goblet of Fire)
Regi: Mike Newell
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den fjärde filmen om Harry Potter & Co inleds på VM i quidditch där Harry, Herminone och the Weasleys har roligt — fram tills att ett gäng dödsätare (typ Voldemorts privata terroriststyrka) kommer och ödelägger festplatsen. Harry och hans vänner klarar sig förstås och är snart tillbaka på Hogwarts. Den nya terminen innehåller bl a en inte helt ofarlig tävling mellan tre trollkarlsskolor där Harry mot sin egen vilja finner sig vara deltagare. Nåt skumt är i görningen men vad…? Muahaha.

Ja, efter Cuaróns film (om fången från Azkaban) är vi väl kanske tillbaka i lite mer ”Disney-stil” även fast slutet avviker lite. Filmen är smårolig, småspännande, småcharmig, men har inte alls samma tyngd och mörker som i den tredje delen. Brendan Gleeson är en nykomling som är bra som ny lärare i försvar mot svartkonst (visst är det alltid just läraren i svartkonstförsvar som blir utbytt efter sommarlovet?). Som helhet en småputtrig anrättning som höjer sig mot slutet då Voldemort (Ralph Fiennes för första gången) gör en bejublad (nåja) comeback.

3/5

Filed under Betyg 3, Fantasy, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Harry Potter och fången från Azkaban

26 januari, 2011 3 kommentarer


Titel: Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter and the Prisoner of Azkaban)
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Regissör av den tredje filmen om Harry Potter blev, efter en hel del turer, till slut mexikanen Alfonso Cuarón (mästerverket Children of Men) — vilket visade sig vara helt rätt. Skolåret inleds som vanligt med några scener med Harry hos sin fosterfamilj för att sen helt utspela sig på och omkring Hogwarts. Denna gång handlar det om en beryktad mördare, Sirius Black (Gary Oldman), som rymt från magikerfängelset Azkaban. Och Black är tydligen ett stort fan av Voldemort och dessutom ute efter Harry. Muahaha.

Oj oj, det här var en film som står för sig själv. Harry Potter och fången från Azkaban är flera klasser bättre än de två första delarna i serien. Här märker man verkligen att det är en toppregissör, och framförallt en regissör som har en egen vision och ett eget bildspråk, som hållit i tyglarna. Det är snyggt, rappt, skarpt, spännande, och inte lika flamsigt som i framförallt den andra filmen. Fotot är stilfullt snyggt och specialeffekterna imponerar utan att ta fokus från historien. Nej, Cuarón har verkligen en egen agenda och vision om hur han vill att det ska se ut.

Filmen inleds i den absurda humorns tecken då det blir väldigt roligt när Harry inte kan hålla sig utan trollar i den vanliga världen, vilket är förbjudet. Men om man är så osympatisk som morbor Vernons syster så får man räkna med att bli en varmluftsballong. Efter den roliga men ändå inte lättviktiga inledningen fortsätter filmen i en ganska mörk stil. När man sen kastar in tidsresor och tillhörande paradoxer så står det klart för mig att det är en bra film. Om jag ska nämna något negativt så är det att Richard Harris som spelade Dumbledore inte är med eftersom han gick bort 2002. Nu görs rollen av Michael Gambon, men inte lika bra.

4-/5

PS. Dementorerna (de är en sorts genomelaka svävande fångvaktare som letar efter Sirius Black) är nog mina favoriter i filmen. Snyggt gjorda och aningen obehagliga.

PPS. Tänkte passa på att ta upp en av likheterna med Sagan om ringen. Förutom att det handlar om kampen mellan ont och gott så är en specifik sak att Voldemort (inledningsvis) precis som Sauron inte kan anta en fysisk skepnad.

Filed under Betyg 4, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Harry Potter och hemligheternas kammare

25 januari, 2011 28 kommentarer


Titel: Harry Potter och hemligheternas kammare (Harry Potter and the Chamber of Secrets)
Regi: Chris Columbus
År: 2002
IMDb | Filmtipset

I den andra filmen om Harry Potter tilltar Star Wars-likheterna alltmer. Den ljusa sidan och den mörka sidan blir allt mer uttalad. Som vanligt inleds filmen med Harry hemma hos sin fosterfamilj som i princip utnyttjar honom som en sorts hemhjälp. Det andra året på Hogwarts kommer att kretsa kring en hemlig kammare som sägs dölja något som ska ta kål på icke-renblodiga trollkarlar, dvs trollkarlar med minst en förälder utan trollkarlsblod som t ex Harrys vän Hermione (Emma Watson). Det blir förstås upp till Harry, Ron (Rupert Grint) och Hermione att rädda skolan… och världen.

Det är samme regissör som i ettan, Chris Columbus, men tyvärr verkar han inte ha lärt sig så mycket om vad det är man ska fokusera på i Harry Potter-historien. Därför blir filmen för lättviktig och fånig. Rupert Grint (Ron) överspelar något enormt när han ska förställa rädd. Istället för rädd så ser han ut som någon i ett studentspex försöker se rädd ut för ett lakanspöke. Fånigt, störande och förstör mycket av filmens känsla. Sen är själva huvudhistorien med den hemliga kammaren och vad som finns där förvirrande. Dessutom snabbslarvas hela slutet igenom utan nån riktig tyngd. Och som lök på laxen förekommer även en ganska jobbig animerad karaktär som försöker vara Gollum-lik men som mer påminner om en viss Jar Jar Binks. Bluä.

2/5

Filed under Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: