Harry Potter och hemligheternas kammare
25 januari, 2011 28 kommentarer
Titel: Harry Potter och hemligheternas kammare (Harry Potter and the Chamber of Secrets)
Regi: Chris Columbus
År: 2002
IMDb | Filmtipset
I den andra filmen om Harry Potter tilltar Star Wars-likheterna alltmer. Den ljusa sidan och den mörka sidan blir allt mer uttalad. Som vanligt inleds filmen med Harry hemma hos sin fosterfamilj som i princip utnyttjar honom som en sorts hemhjälp. Det andra året på Hogwarts kommer att kretsa kring en hemlig kammare som sägs dölja något som ska ta kål på icke-renblodiga trollkarlar, dvs trollkarlar med minst en förälder utan trollkarlsblod som t ex Harrys vän Hermione (Emma Watson). Det blir förstås upp till Harry, Ron (Rupert Grint) och Hermione att rädda skolan… och världen.
Det är samme regissör som i ettan, Chris Columbus, men tyvärr verkar han inte ha lärt sig så mycket om vad det är man ska fokusera på i Harry Potter-historien. Därför blir filmen för lättviktig och fånig. Rupert Grint (Ron) överspelar något enormt när han ska förställa rädd. Istället för rädd så ser han ut som någon i ett studentspex försöker se rädd ut för ett lakanspöke. Fånigt, störande och förstör mycket av filmens känsla. Sen är själva huvudhistorien med den hemliga kammaren och vad som finns där förvirrande. Dessutom snabbslarvas hela slutet igenom utan nån riktig tyngd. Och som lök på laxen förekommer även en ganska jobbig animerad karaktär som försöker vara Gollum-lik men som mer påminner om en viss Jar Jar Binks. Bluä.
2/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Ron har jag svårt för i de första filmerna. Mkt jobbig karaktär och kass skådis.
Det här är min favoritfilm i serien!! 😀
Jag har också svårt för den här och tycker faktiskt det är den sämsta i serien. Svår att engagera sig i, plus att skådisarna är så förbaskat barnsliga. Ron är inte så märkvärdig i första, men som skådis tycker jag faktiskt Grint klivit fram ordentligt i de senaste.
Jo han har blivit avsevärt bättre.
fiffi: Och min favorit, trean, är förmodligen din least favorite? ;)pladd (och filmitch): Jupp, tvåan är barnslig och Grint är fruktansvärt barnslig. Håller med om Grint skärper sig i de senare filmerna. Tror jag nämner det i nån kommande recension.
Hahaha. Jupp!Här är mina betyg för samtliga delar:http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2010/11/harry-potter-och-dodsrelikerna-del-1.html
fiffi: Hehe, jag visste det!
@Fiffi: Vad glad jag blir, jag hade ju hunnit glömma bort att det finns någon mer än jag som gillar den här!@Jojjenito: Som tidigare kommentarer säger, Grint är överdriven här men har växt till sig betydligt bättre än Radcliff (tycker jag iaf). Det jag tycker styrkan är med den här filmen är att hela storyn finns på plats och när det drar ihop sig nere i valven är det inte det minsta barnsligt utan snyggt, spännande och tajt.Och vad gäller mörkt och ljust/ont och gott är väl det en så pass klassisk motsättning att det är svårt att ta upp det utan att det inte liknar åtminstone någon föregångare?
Sofia: Mm, håller med om Grint. Han har utvecklats under filmernas gång. Radcliffe däremot känns stelare och stelare för varje film.Haha, tur att jag får några jämförelser godkända i alla fall. ; Angånde SW och gott/ont: Mjo, finns tusen andra exempel där man kan hänvisa till den klassiska kampen. Uttryckte det dåligt igen. Men jag tycker många element i grundhistorien i SW och HP påminner en hel del om varandra. (Ung föräldralös pojke, växer upp med släktingar, visar sig ha stora krafter som han inte vet om. Pojken får utbildning för att lära sig hantera krafterna. Den mörka sidan lockar en del.)
Det var även jag som uttryckte mig lite otydligt, min poäng är att de påminner om varandra eftersom de bygger på samma, ännu äldre källor. Grekiska mytologin tex är smockfull med ffallt unga män som en dag upptäcker att de egentligen har en gud till far (allt som oftast Zeus, den gamle bocken) och sedan måste gå igenom ett antal prövningar för att lära sig att hantera sin kraft. Eller varför inte Stålis?Däremot måste jag erkänna att jag inte riktigt har koll på hur sentid den här dragningen till en uttalat mörk sida är.
Sofia: Dragningen till en mörk sida var ju nåt som Spider-Man 3 fokuserade på. Fast den kom ju efter de flesta av HP-filmerna… Vad har vi mer: Sälja sin själ till Djävulen, Faust, Dr Jekyll och Mr Hyde. När jag tänker efter så är ju de flesta skurkar i många serietidningar såna som vacklar mellan sin "ljusa" och "mörka" sida. Kan vi droppa nåt mer? 😉
Jekyll och Hyde är väl ett jättebra exempel! Brian de Bois-Guilbert i Ivanhoe kanske? Ofta är det ju de där mitemellan-karaktärerna som är absolut intressantast, som med Draco…
Sofia: Precis. Det är oftast dessa karaktärer som är intressantast. Ah, Guilbert i Ivanhoe, klart intressantast i den filmen! Och ett exempel på det vi talar om.
Serinörd som jag är droppar jag t.ex: Dr.Doom och Magneto. Guilbert är nog ett av de bästa exemplen.
filmitch: Nu har jag inte läst serierna i fråga, bara sett filmerna, men ja, Magneto är ju inte en typiskt enbart ond skurk. Dr Doom framstår väl inte som en så intressant karaktär i filmerna.
Doom är betydligt intressantare i serierna.
filmitch: Jo, jag misstänkte det. Ett skönt namn är det i vilket fall: Doctor Doom. 😉
Magneto är också ett bra exempel, iaf på en skurk som man får så pass mycket info om att hans skurkaktighet framstår som rätt förståelig.Fast nu måste jag backa på mitt eget exempel, det vi började prata om var ju hjältar som också har en dragning till ondskan. Av någon anledning känns det lite ovanligare än skurkar som har en dragning åt det goda.
Sofia: Ja, men vi kan väl utöka det till att gälla även skurkar vacklar lite i sin ondska. 🙂 I HP har vi ju exemplet Draco (fast han är väl i ärlighetens namn mest ond). Fast du har nog rätt, det är ovanligare med skurkar som framställs som att de har goda sidor. Ffallt brukar man inte som du skriver få speciellt mycket info om dem. Jag måste säga att det faktiskt är nåt jag gillar med serietidningsskurkar (och då pratar jag egentligen mest om filmerna). Där är de faktiskt vanliga människor som av av nån anledning förändras, både mentalt och fysiskt.
Jo just det, kom att tänka på en figur till. Vad tycker vi om Harold Lauder i Kings The Stand? Där har vi nån som verkligen vacklar.
Fast jag menade tvärtom, känns vanligare med vacklande skurkar än vacklade hjältar vilket kanske inte är så konstigt.Åh, Harold, vilket fantastiskt exempel! Intressantare än Nadine som ju är rätt taskig från första början. Harold tillåts man ju krypa mycket mer under skinnet på. Jack Torrance är väl också rätt vacklande. Fast det känns som att de flesta på-gärdsgården-King-karaktärerna ofta blie mer eller mindre förförda/övertalade/besatta av ondska, typ Arnie i Christine. Å andra sidan har alla ofta någon form av förutsättning för att bli förförd/övertalad/besatt…
Sofia: Haha, ja, jag ser ju nu att du givetvis menade tvärtom. Och kan jag ju inte gärna hålla med om det också. 😉 Är osäker själv på vad jag upplever som vanligt/ovanligt/vanligast. Tycker väl kanske att skurkar oftare är endimensionella.Oj, nu blev jag alldeles The Stand-nostalgisk. Japp, Arnie i Christine är ett typexempel… på vad? En nörd som blir en hjälte som blir en skurk eller nåt.
Hjälte till skurk eller vaclande. Boromir i sagan om ringen kanske.Du blev Stand nostalgisk jag blev nu Christine nostalgisk 🙂
filmitch: Ja, Boromir dök också upp i skallen när funderade på andra exempel. Gollum är väl också ett annat exempel (typ) från Sagan om Ringen. Finns ju ganska underhållande scener i filmerna där han växlar mellan sina Sméagol- och Gollum-jag.
Både Boromir och Smeagol torde väl vara Tolkien-motsvarigheterna till de vacklande/lättförförda King-karaktärerna.@filmitch: Slutar man någonsin att vara Christine-nostalgisk? 😉
Sofia: Ja, Christine var faktiskt en av de första King-böcker jag läste och jag tycker fortfarande Leigh Cabot är snygg. 🙂
Menar du Alexandra Paul nu? Annars måste Kings beskrivningar har gjort ett jäkla intryck på dig 😉
Sofia: Haha, japp, det är King som ligger bakom. Han är ju bra på att göra personer levande. Eller så var det min egna fantasi. 😉 När jag såg filmen så stämde ju inte alls Leigh Cabot med den bild JAG hade efter Kings beskrivning.