Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2)
Regi: David Yates
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

I den här texten om den sista (sista!) Harry Potter-filmen så kommer jag inte att vara snål alls med spoilers så om ni inte vill läsa om vad som händer så läs inte vidare! Consider yourselves varnade.

Inledningen är mysig och jag dras in i Harry Potters värld återigen. Harry, Ron och Hermione letar efter de återstående horrokruxerna där ju delar av Ni-vet-vems själ finns lagrad. Genom att förstöra dessa föremål dödar de alltså Voldemort bit för bit.

På Hogwarts är det numera Snape som styr. Filmen inleds med att vi får se Snape titta ut över borggården där hans elever marschera i raka svarta led. Men han ser inte nöjd ut, inte nöjd ut alls. Vilket var ett gott tecken för mig eftersom Snape alltid varit min favoritkaraktär och jag aldrig ville att han skulle vara ond. Mer om det senare.

Ett problem som jag tycker filmen har är att den har ett ansvar, vare sig den vill eller inte, att köra ett uppsamlingsheat med alla karaktärer. Allt ska gås igenom och man ska få en glimt av var och en. Den som överraskar och gör något speciellt är väl Longbottom. I vilket fall så gör detta att filmen känns aningen stressad mot slutet.

En annan liten detalj är att Voldemort inte ser riktigt rätt ut i vissa scener i den här filmen, tycker jag. Jag tycker hans näsa inte är tillräckligt platt, den var väl helt platt förut var den inte det? Oh well, han kanske får tillbaka lite av sin kropp när han blir starkare. Fast i den här filmen blir han ju snarare svagare. Men visst ser han konstig ut? Det är nåt med hela ansiktet som är fel. Är det att ögonen är för smala också. Se t ex bilden nedan som är från en reklamposter och jämför med den mer korrekta bilden högst upp i inlägget.


Ett trevligt faktum var att vi är tillbaka på Hogwarts igen. Mycket trevligt. Mysighetskänslan är ett faktum. Och hade inte Snape återinfört skoluniformen igen i form av den där svarta kappan också?

Som vanligt vill jag min vana trogen att Draco Malfoy ska vara med mer och faktiskt kämpa tillsammans med sin goda sida mot den onda. Men han framställs som en grinig barnunge trots antydningar om att det finns mer under skalet.

Ralph Fiennes är härlig som Voldemort. En klassiskt galen skurk helt enkelt. Fast jag gillar inte riktigt scenerna där Voldemort pratar i huvudet på alla, de blev för långdragna. Bellatrix Lestrange i form av Helena Bonham Carter är alltid bra också. Skönt genomretsam.

Harrys tripp upp i den vita efter döden-stationen passade kanske inte riktigt in i resten av filmen. Jag fick plötsligt lite The Matrix-känsla här, vilket… nja det kändes inte riktigt rätt. Harry Potters värld ska inte vara snygg vit science fiction, det ska vara tegel, mörker och Hogwarts.

Nåt som känns rejält genomstressat är när Harry får titta på Snapes minnen, om hur Snape blev förälskad i Harrys mamma, vad som egentligen hände när Voldemort försökte ta livet av Harry, etc. Här har jag också en fråga till de som vet mer och som kanske har läst böckerna: Vilken uppgift tog Snape egentligen på sig vad gäller Harry? Jag måste ändå säga att det var riktigt skönt ändå att han var god till slut. Och han visade att Slytherin inte behöver vara fel.

Slutscenerna, med vuxna Harry, Hermione och Ron, som en del har klagat på är helt ok, men jag håller med dem som säger att det inte riktigt funkar med medelålderssminkade unga skådisar. Kul också att Harrys son nog skulle hamna på Slytherin. Hur blev det med den saken, är det nåt som man får reda på i boken?

3+/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

8 Responses to Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2

  1. Plox says:

    Det var väldans vad många invändningar du hade, Jojje. Haha.
    Jag är definitivt inte rätt person att reda ut begreppen och har väl mest tagit mig igenom serien för att jag har en syster som är helt frälst i den.

    Och med tanke på hur värdelösa jag tyckte de två första filmerna var så måste jag lite motvilligt erkänna att jag gillade hela filmserien mer och mer ju fler filmer jag såg. Sen kan jag nog hålla med om att avslutningsfilmen kändes lite hetsig och stressad faktiskt, det var mycket som skulle klämmas in och förstår väl någonstans att det var ganska vettigt att dela upp den sista boken i två filmer (även om det också såklart har att göra med pengar).

    Men ändå nöjd med upplevelsen, en bra avslutning på en hygglig filmserie och jag ångrar inte att jag hoppade på tåget.

    Tillägg: Att ”avslutningssmikningen” var fruktansvärd skriver jag under på direkt. Förstörde en annars skön känsla.

    • Jojjenito says:

      Haha, ja, det kanske mest blev en listning av allt som jag störde mig på av den där texten. Men jag skrev faktiskt att inledningen var mysig. 😉

      Jag får hoppas nån som läst böckerna tittar in här och besvarar en del frågor.

      Jag tror det är som med det mesta. Om man börjar titta på nåt, kan vara en medioker tv-serie t ex, så dras man in i den vare sig man vill eller inte. Man blir familjär med miljöer och karaktärer, det är mysigt helt enkelt.

      Jag tyckte också det var en helt ok avslutning på serien. Kul att man faktiskt tog sig tid att se den. Det funkar ju inte att gnälla på nåt man inte har sett. Fast jag måste erkänna att jag hade svårt för HP-hajpen när den var som värst.

  2. Jessica says:

    Jag har läst böckerna och jag kan förstå att den här filmen liksom de tidigare är ganska förvirrande om man inte har det. På nåt sätt tror jag att den blir bra mycket bättre om man har bokbakgrunden. Harry Potterfilmerna har alltid på något vis känts lite som illustrationer till böckerna för fansen.
    Jag tycker att skillnaden mellan de första filmerna och den sista är milsvid. Jag minns hur plågsamt jag tyckte det var med den närmast slapstickartade komiken med den feta pappan i familjen Dursley när jag såg den första filmen med mina barn när de var små. Sen bidrog det väl inte till filmupplevelsen att behöva viska översättningen i örat på minstingen eftersom hon var för liten för att klara att läsa textremsorna….
    Hursomhelst: Nu såg jag de två sista i en följd på egen hand och blev helt tagen. Fantastiskt bra var det – och väldigt gripande. Porträttet av Snape var fantastiskt. Men det fanns också många andra fina scener, som den där Harry dansar med Hermione i del ett av den här filmen (jag tycker egentligen det är EN film som de bara delat upp i två, och jag tycker synd om alla dem som inte såg dem i ett svep, måste kännas rätt B). Den scenen är för övrigt ett filmpåfund, ett bra sådant.

    Slutscenen var mer OK i boken än i filmen. I filmen var det fruktansvärt. Jag såg filmen med en väldigt mogen publik, folk som vuxit upp med HP, många i 25-årsåldern. fram tills dess hade alla skrattat på rätt ställen etc, men under slutscenen kunde folk inte hålla sig utan brast ut i gapskratt när de såg det hemska sminket. Och jag kan inte klandra dem.

    Jag skrev själv en rätt entusiastisk recension på min blogg för ett tag sen och gav filmen faktiskt 4.5/5. Fast jag har kanske lite mer sentimentala skäl också för att gilla filmerna, vilket jag också skriver om.

  3. Jojjenito says:

    Jessica, kul att du hittade hit. Jag har lagt till din blogg i min blogglista. 🙂

    Ja, nog uppskattar man filmerna bättre om man läst böckerna. Fast ibland tycker jag det brukar vara tvärtom. Folk som läst förlagan sitter och irriterar sig, hittar fel, och ojar sig. Men det kanske är olika hur folk är funtade.

    Ja, de första filmerna är nog mer… lättsamma. Min favorit bland filmerna är Azkaban. Det blev mer allvar och mörkare. Tycker den står för sig själv som en helt egen film.

    Hmhm, viska översättningen i örat på ungen när man är på bio. Big no no. 😉

    Ska hoppa över och läsa din hyllning.

  4. Jessica says:

    Kul att hitta hit! Jag har så smått börjat inse att det finns en svensk filmbloggosfär också 🙂

    Det där med bok vs film är allt lite olika. Ibland är det ena bättre än det andra, ibland är de bra på olika sätt. Ett exempel när filmen var bättre än boken tycker jag är Into the Wild. Läste boken åratal innan filmen kom, men tyckte nog filmen var mer fängslande.

    Haha, ja det är så att man skäms över viskandet… Men det är över tio år sen så jag tror det är prespriberat. 😉 För övrigt överröstade vi absolut inte popcorn-rasslet, så det så!

  5. Jojjenito says:

    Japp, det har jag också upptäckt (att det finns många svenska filmbloggar). Kul med nya tillskott, och kul att du skriver på engelska (så bra engelska också) så man får lite träning.

    Håller med om att Into the Wild är en fängslande film, men då har jag inte läst boken. Det känns som filmen är helt annorlunda mer lös i kanterna liksom.

    Haha, ok då, det är preskriberat. 😉

    Förresten, det verkar som att du fyller i din mailadress på fel ställe. När man ska klicka på Jessica så är det en mailadress som är länken istf http://thevelvetcafe.wordpress.com/.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: