Black Panther (2018)

21 februari, 2018 15 kommentarer

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Southpaw (2015)

27 juli, 2017 2 kommentarer

Idag handlar det om ytterligare en boxningsfilm efter Creed, som jag skrev om för ett tag sen. Jag fick upp ögonen för den här filmen när jag såg en bild på en uppumpad, biffig och galen Jake Gyllenhaal som boxare i en kommande film som hade titeln Southpaw där Jake skulle spela en uppumpad, biffig och galen boxare. Konstig Lost Highway-mening.

Just hur Gyllenhaal såg ut rent fysiskt stack ut eftersom vi precis hade sett honom som ett mästerligt benrangel i den creepy Nightcrawler (Oscarsjuryn, hallå, vakna!).

Filmens regissör heter Antoine Fuqua och han är nog mest känd för Denzel-rullen Training Day. Sen har han även gjort nåt så udda som King Arthur (en riktig skräprulle). Jag har fått för mig att Anton har en gritty stil. Det ska vara rått och skitigt. Inledningen på Southpaw ger mig rätt, och den är inte bra. Till toner av fullkomligt vidrig brölmetalrap kommer Jakes boxare Billy ”The Great” Hope in på arenan. Jake spelar galen, eller nån som ska spela galen. ”Från ett barnhem i Hell’s Kitchen: Iiiiiiiit’s Biiiilly The Great Hoooope!”. Njaa. Mest jobbigt.

Det som Jake dock gör mycket bra är att gestalta hur en boxare mår efter en fajt. Totalt mörbultad rör han sig som i sirap. Men jag gillar inte stilen på filmen, fotot, klippningen. Det ska vara så rått och skitigt med en sån där ful övermättad konstrast att det mest blir fult.

Som tur är så blir filmen mycket mycket bättre när Forest Whitaker gör entré. Whitaker spelar en f.d. boxare som motvilligt (givetvis) tar sig an Billy när han har nått botten. För det är (givetvis) så att Billy drabbas av motgångar. Ja, hela han är väl en enda motgång redan innan han drabbas av motgångar.

I centrum i filmen står relationen mellan Billy och hans dotter Leila (Oona Laurence). Det handlar om han ska få vårdnaden eller ej, om Leila kan försonas med fadern efter tragiska händelser, om Billy kan kombinera livet som boxare med livet som pappa. Är det två världar som går att kombinera?

Ja, är kanske svaret på den ovan ställda frågan. En bra detalj i filmen är den rollfigur som Naomie Harris spelar: en kvinna som jobbar för de sociala myndigheterna. I vanliga fall brukar en sån här roll vara på gränsen (eller över gränsen) till en skurkroll. Men här vill hon inte rycka dottern från Billys händer utan faktiskt försöka få deras relation att fungera. Det var fint, tycker jag (för att citera Carl från Shinypodden).

Apropå dottern så tyckte jag barnskådisen gjorde ett riktigt bra jobb. Leila känns inte lillgammal utan bara förståndig men ändå ett barn.

Slutfajten var spännande och jag kände inte att jag visste hur den skulle sluta. Efter en dålig inledning så steg filmen en hel del, men bara till en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Boxning, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Last King of Scotland (2006)

11 februari, 2017 2 kommentarer

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Filed under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

19 december, 2016 17 kommentarer

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utpspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Arrival (2016)

10 december, 2016 17 kommentarer

arrivalJag tror det var i somras som jag råkade klicka på en länk till en trailer för en film som hette Arrival. Det var tydligen en kommande science fiction-film i regi av ingen mindre än Denis Villeneuve och med Amy Adams i en av huvudrollerna. Jag tittade på trailern endast en gång och visste direkt att det här var en film för mig. Efter det inleddes en lång väntan där det viktiga var att hålla sig borta från allt som hade med filmen att göra.

Vi spolar fram tiden (ehe) några månader till början av december och nu sitter jag alltså i en fullsatt Rigoletto-salong tillsammans med Fiffi och Joel. Efter kanske en halvtimme av filmen var jag totalt fast och satt på helspänn resten av visningen. Jackpott!

Det är ju som vanligt bäst att veta så lite om handlingen som möjligt, speciellt i en sån här typ av mysteriefilm fylld med hjärnföda, så jag ska väl inte nämna så mycket om den. Men i korta drag: Amy Adams spelar en språkprofessor som blir anlitad av amerikanska militären för att försöka prata med utomjordingar som parkerat sitt skepp på en äng i Montana.

Om ni fortsätter läsa så kan jag ändå inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta från spoilers, och jag lägger nog till några bilder efter recensionen också (och bilder kan ju vara spoilers de med).

Denis Villeneuve är en av mina absoluta favoritregissörer, tillsammans med Jeff Nichols och Paul Thomas Anderson (om vi glömmer Inherent Vice). Filmer som Enemy, Prisoners och Sicario är guldkorn. Vad är det med hans filmer som tilltalar mig? Det är alltid svårt att förklara varför man gillar nåt. Vad är det som gör att det klickar? När jag ser Villeneuves filmer så är det bara så att jag sugs in. Det finns alltid en nerv som går att ta på. Det är oerhört välgjorda filmer. Det är filmer som tar sin publik på allvar. Det är filmfilmer. Det är ofta filmer för ens hjärna, och det kan vara nåt som vissa andra ser som ett litet problem, att filmerna kan kännas kalla, kliniska kanske. För mig är det inte så alls, men jag har hört den kritiken.

Arrival inleds med att vi får träffa Amy Adams och spendera lite tid med henne samtidigt som utomjordingarna anländer. Tolv mystiska skepp svävar några meter ovanför jordytan på tolv olika platser världen över. Adams blir kontaktad av militären, i form av Forest Whitaker. På väg till skeppet i Montana träffar hon även andra som ska jobba med att försöka kommunicera med de utomjordiska varelserna, bl a en forskare spelad Jeremy Renner.

Under den här inledningen så känner jag att det är en välgjord film och det är hyfsat spännande. Det finns en viss förväntan i luften men jag är inte helt inne i filmen. Det jag gillar är ändå hur sparsmakat det är så här i början. Vi som tittare vet lika mycket (eller lite) som Adams och vi får följa med på hennes resa samtidigt som hon gör den. Vi får se skeppet för första gången samtidigt som hon själv ser det. Vi får se varelserna för gången efter ganska så lång tid, och återigen samtidigt som Adams.

När blev jag totalt insugen i filmens värld? Jo, det var under en helt magisk sekvens när Adams och Renner flyger med helikopter in mot platsen där skeppet svävar. En lång tagning där vi liksom snurrar ett varv runt platsen. En vacker plats för övrigt. En grön äng omgiven av bergsliknande sluttningar och låga dimmoln som skeppet verkar dra till sig.

Det som gjorde att jag kapitulerat fullständigt var nog MUSIKEN. Den är helt otrolig, skriven av islänningen Jóhann Jóhannsson. Det är inte musik i form av en låt rakt upp och ner. Nej, det handlar mer om att skapa en ljudbild. Tillsammans med fotot och designen på rymdskeppet gav det mig en känsla av under, just under den scenen när de flyger in mot platsen där skeppet svävar. Just känslan av under var kanske det jag uppskattade mest med Arrival; att man lyckats skapa en film som inte återanvänder grepp från andra filmer utan istället känns unik på ett utomjordisk sätt.

Lyssna på låten som heter just Arrival på Spotify. Efter ungefär en minut så börjar de, ljuden som låter som, ja, som vad då? Kanske som en sorgsen men ändå nyfiken blåval. Magiskt.

Förutom att foto, musik, design (på skepp, varelser och deras skriftspråk) och skådespelarinsatser håller högsta klass så bjuds vi även på en film som får det att snurra runt i huvudet. Tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Det är bara att konstatera att detta är en filmfilm, en rejäl film, och jag delar ut det andra toppbetyget för året. Därmed har jag även bytt header på bloggen. Jag tackar Midnight Special för sin tid som header men nu har en ny 5/5-film alltså anlänt. Arrival.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Arrival.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Spel och Film

 

arrival1

arrival2

arrival3

arrival4

Filed under Betyg 5, Drama, Film, Musik, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

The Butler (2013)

2 mars, 2016 8 kommentarer

The ButlerThe Butler är filmen om en butler, Cecil Gaines (Forest Whitaker) heter han här, som jobbade i Vita Huset som butler i över 30 år. Gaines såg presidenter komma och gå genom årens lopp: Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan och slutligen en viss Barack Obama. Samtidigt som det är en personlig historia är det även en historia om USA i allmänhet och de svartas rättigheter i synnerhet.

Är det hela baserat på en sann historia? Givetvis! Verklighetens butler hette Eugene Allen och jobbade i Vita Huset i 34 år fram tills att han slutade 1986.

Jag gillar nästan alltid filmer och dokumentärer som utspelas i 50- eller 60-talets USA t ex när det handlar om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Jag tycker det är en fascinerande del av USA:s historia med både hemska och inspirerande berättelser.

The Butler handlar i grunden om vilken metod man ska använda för att uppnå de rättigheter man kämpar för, och hur två olika synsätt på just detta kan splittra men även till sist ena en familj.

Whitakers butler Cecil betraktas av sin aktivist-son Louis (David Oyelowo) som en Onkel Tom som går i de vitas ledband. Cecil själv vill jobba inne i ”systemet” och på så vis uppnå respekt och rättigheter, trots att det länge och väl mest handlar om att vara tyst och osynlig.

Ett problem med den här typen av ”frihetskämparfilmer” är att de ibland kan kännas lite pompösa. Inledningen av The Butler känns just lite pompös och övertydlig. Vår åldrade butler sitter på en stol i Vita Huset och minns tillbaka till sin barndom. Vi får se två lynchade svarta män hänga i ett träd. Det spelas pampig musik och vi hör citat av Martin Luther King. Den amerikanska flaggan vajar, men den vajar i bakgrunden liksom i skugga som att den skäms. Istället för att berätta historien så visar man upp vad historien kommer att berätta.

Efter denna något tungrodda inledning puttrar filmen på i all sin välgjordhet. Cecil arbetar sig uppåt i livet, från bomullsarbetare i Södern via hotellbetjänt till butler i Vita Huset. Han träffar sin blivande fru (Oprah Winfrey) och bildar familj. Han och sonen Louis kommer inte överens, speciellt inte efter att Louis meddelar att han gått med i Svarta Pantrarna.

Jag tänker lite på Forrest Gump när jag ser The Butler. Bägge filmerna skildrar världshistoriska händelser men ur lite udda perspektiv. Cecil kliver in i Ovala rummet, där Eisenhower med sina medarbetare diskuterar hur de ska hantera raskravallerna i Södern, för att servera te och han kan ju inte låta bli att lyssna (lyssna men inte höras).

En sak som jag tycker The Butler gör rätt är att det inte finns nån ”white knight” som hjältemodigt kliver in och räddar upp situationen. Nej, det är inte en sån rollfigur som är i fokus. Istället handlar filmen främst om Cecil och hans familj.

Mot slutet blir det lite dammigt i rummet när regissören Lee Daniels börjar trycka på de rätta känsloknapparna. Aningen sentimentalt kanske, men inte för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vill ni se en bra dokumentär om den amerikanska Black Power-rörelsen så kan jag rekommendera The Black Power Mixtape 1967-1975 där bl a Angela Davis i fängelset intervjuas av svenske reportern Bo Holmström. Dokumentären finns att se hos TriArt.se.

Filed under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF15: Dope (2015)

28 november, 2015 Lämna en kommentar

sff_logoDopeDope var en festivalfilm jag hade en del förväntningar på då jag hade hört en del gott om den, plus då det faktum att jag är ett stort fan av 90-talets hiphop.

Filmen handlar om tre kompisar i dagens L.A.: Marcus (Shameik Moore), Diggy (Kiersey Clemons) och Jib (Tony Revolori). De är något av outsiders i plugget och de har självinsikt nog att själva veta att de är nördar. Marcus är besatt av 90-talet, då det gäller musiken, kläderna och inte minst frisyren. Det fanns en grupp på 90-talet som hette Kid ‘n Play där en av medlemmarna, eller t.o.m. bägge, hade samma frilla fast ännu högre så att säga. Just Marcus stil gjorde ett tag att jag inte var säker på när filmen egentligen utspelade sig, men när mobiler och annat dök upp så insåg jag att stackars Marcus inte levde i nuet om man säger så. De andra två, Diggy och Jeb, är sidekicks som jag inte fick nån vidare bild av. Ja, jo, just det, Diggy, visade det sig, var både tjej och lesbisk. Jeb vet jag inte riktigt vad han höll på med.

Jag tyckte inledningen på filmen var härlig. Skön musik med Naughty by Nature. Vi blir presenterade för Marcus och får se hur det är i hans värld. Det kändes lite som en blandning av Straight Outta Compton och Dear White People (festivalfilm förra året). De tre kompisarna cyklar omkring i Inglewood på sina BMX-cyklar och försöker undvika mobbare eller gangsters. Skön stämning helt enkelt.

Efter det drar handlingen igång och då tyckte jag inte filmen var lika bra. Marcus & Co blir indragna i en sorts droghärva där det slutar med att de i sin ägo finner sig ha en ryggsäck full med droger för flera miljoner. Marcus, oerfarna Marcus, träffar även på en tjej, Nakia, spelad av den ljuvliga Zoë Kravitz.

Under en lång period i mitten så tyckte jag mest det var trams, med droger och bröst liksom utan mening. Jag antar att det skulle vara roligt, en sorts fars, men för mig blev det mest tramsigt och upprepande. Att se Marcus bli upphetsad/obekväm av en tjej var roligt en gång, två gånger, men sjunde gången så blev det mest tröttsamt.

Jag nämnde Dear White People och det var bara en av de filmer, stilar eller teman jag kom att tänka på. I Dope har vi en svart kille, Marcus alltså, som är en plugghäst och vill komma in på Harvard. En politisk och samhällskritisk vinkling alltså. Dope är även en high school-komedi, och en coming of age-film, och en romantisk film, och en drogkomedi, och en farsartad sexkomedi, och en heist-film. Haha, ja, det blev lite för mycket och för spretigt för mig.

Jag gillade inte heller det faktum att en lärdom som filmen verkar vilja ge oss tittare är att man kan bli av med mobbare genom att hota dem med pistol. Ok, att slå nån käften för att hävda sig men när det ska till pistoler… Hmm, det är väl mitt svenska vapenovana jag som talar här.

Sen i slutet så lyfte sig filmen igen med ett riktigt schysst avsnitt där Marcus står ute på stan med en mikrofon och berättar ”sanningen”. Bara detta lilla avsnitt hade funkat perfekt som en kortfilm. Nu blev det instoppat i slutet på en i övrigt väldigt spretig film.

Allra sist fick vi även ett kul dansmontage till tonerna av Digital Undergrounds ”The Humpty Dance”. Förutom Digital Underground och Naughty by Nature hörde jag även musik av Nas och mina favoriter Digible Planets. Hela soundtracket finns att hitta på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Dope var den första filmen som jag såg den sista dagen på festivalen. Jag hade sällskap av min bror som åkt till Stockholm från Uppsala över dagen för en filmspäckad söndag. Det var en sån där mysig lunchvisning med bulle och kaffe som vanligt. Det var ganska mycket folk i salongen (Park) men långt ifrån fullsatt. Vi träffade trevligt nog på Har du inte sett den?-Carl som berättade att senaste gången han försökte se Dope så hade personalen försökt att få igång filmen i 45 minuter utan att lyckas. Den här gången gick det bättre även om det blev en oroväckande lång paus efter reklamen. Efter filmen rusade jag och brorsan iväg till bästa Grand för nästa film och toalettbesök.

Kid 'n Play

Kid ‘n Play

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Taken 3 (2015)

14 januari, 2015 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag hade den stora *host*jobbiga*host* äran att välja film på den senaste filmspanarträffen. Eftersom jag hade sett och gillat Taken (2008) men inte sett och därmed ännu inte avskydde Taken 2, så valde jag Taken 3. Jag misstänkte jag att mitt val skulle skrämma iväg en hel del av filmspanarna men det dök upp förvånansvärt många måste jag säga. Jag lyckades t.o.m. locka Joel till biografen.

I den här den sista Taken-filmen, i alla fall om man ska tro posterns slogan om att IT ENDS HERE, så blir ingen egentligen bortrövad. Nej, istället är det Bryan Mills (Liam Neeson) själv som blir anklagad för ett mord han inte begått. Nu finner han alltså sig själv på flykt undan polisen samtidigt som han givetvis ska sätta dit de verkliga mördarna.

Taken 2 är en motbjudande film, en anstötligt dålig film. Taken 3 är bara en dålig film, varken mer eller mindre. En bit in i filmen sker ett mord där en av huvudpersonerna alltså dör. När det hände blev jag faktiskt litet förvånad men problemet var att jag inte kände något. I alla fall inte just då. Litet senare i filmen när andra personer får reda på dödsfallet så blev det ändå, på något märkligt sätt, litet känslosamt.

Panda

Något som gladde mig var att Forest Whitakers namn dök upp under förtexterna. Tjoho tänkte jag, det här kanske kan bli något trots allt. Whitaker är en favorit. Och mycket riktigt. Scenerna med Whitaker är bra. Han har glimten i ögat i sin roll som den poliskommissarie som är hack i häl på Bryan. Filmmakarna har gett Whitaker två saker att leka med, förmodligen för att göra honom mer mystisk (?) och för att han ska framstå som klurigt smart. Han fingrar nämligen ständigt på en schackpjäs (en springare) samt fipplar med en gummisnodd. Vilken gummisnodd det var fick sin förklaring i slutet av filmen för övrigt.

Taken 3 är alltså egentligen inte en Taken-film. Nej, jag skulle vilja kalla den för The Fugitive 2. Det är exakt samma upplägg som i den Harrison Ford-klassikern. Precis som i The Fugitive så blir ett spel mellan polisen och den jagade (som givetvis är oskyldig).

Det sämsta med Taken 3 är de ryska skurkarna. De är liksom bara äckliga att se på. Karikatyrer gjorda för att förakta. Jag hade hellre sett Peter Stormare i kalsonger och bryta på ryska. Da, pravda.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tycker om Tak3n. Hoppas de innerligt att det verkligen är slut här eller längtar de redan efter T4ken?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (pod, där Markus även pratar om sin Utmana din smak-film)

.

FrågaFör att fira att filmspanarna fyllde tre (!) år så fick jag även en present av Fiffi. Tack! 🙂 Presenten var ett litet spel i form av en frågesport med en fråga. Frågan löd: Vilken film blir Filmspanarnas All-time-low under dom första tre åren? Alternativen var After Earth, The Quiet Roar och givetvis Taken 3. Till vänster ser ni presenten och mitt val (som gjordes innan visningen!). Jag uppdaterar här med en sammanfattning när slutresultatet har blivit uppenbarat.

.

Uppdatering: Den genom tiderna sämsta film som Filmspanarna har sett på bio är utsedd. Vi börjar med tredjeplatsen som faktiskt är delad!

3. The Quiet Roar (vald av Joel) och Taken 3 (vald av Jojje)

The Quiet Roar
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 1,5
Sofia: 0,5
Carl: 3,5
Markus: 1
Erik: ? (jag minns tydligt Markus etta men är inte lika säker på Eriks betyg)
Fiffi: 1
Henke: 2
Jimmy: 3

Taken 3
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 2
Fiffi: 2
Sofia: 1,5
Cecilia: 2
Henke: 2
Markus: 1
Erik: 2

1. After Earth (vald av Markus)

Medelbetyg: 1,2
Jojje: 1,5
Sofia: 1
Henke: 1
Jessica: 1,5 (t.o.m. Jessica slår till med en etta! 😉 )
Fiffi: 1
Markus: ?
Erik: ?

Markus och Erik får gärna informera om sina saknade betyg, eller om någon annan minns dem?

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Phone Booth

1 maj, 2011 3 kommentarer

Titel: Phone Booth

Regi: Joel Schumacher
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Jag hade hört en del gott om den här filmen, och även om jag var aningen skeptisk så tyckte jag det skulle bli intressant att se just hur det blev det här med att filmen endast utspelas i och kring en telefonkiosk. Nu har man dock inte varit så strikt med just den begränsningen, vilket jag kanske tyckte var lite synd, som att man liksom tummade på sina egna ”regler”. Det förekommer en hel del scener där telefonkiosken inte är med, och sen klippte man ibland in bilder på personer i andra änden av luren som Colin Farrell pratade med.

Överlag så tyckte jag ändå att filmen var oväntat bra, med nerv och hyfsad spänning. Av nån anledning har jag alltid gillat Farrell. Jag tycker han funkar bra när han får spela en desperat person, som t ex i Woody Allens Cassandra’s Dream eller i pärlan In Bruges. Här gör han en bra insats speciellt när han mot slutet släpper loss alla sina känslor.

Lite kul var att jag när jag såg filmen tänkte att jag kände igen stilen från regissörens andra filmer som t ex Man on Fire med Denzel Washington. Lite hetsigt klippt och med lite annorlunda liksom blekta färger. Fast det är ju bara det att det inte är samma person som har gjort Phone Booth respektive Man on Fire, haha. Medan jag såg filmen var jag dock helt säker på att det var samma snubbe. (Det är ju Tony Scott som ligger bakom Man on Fire.)
3+/5

PS. Kom på en sak och det är att Kiefer Sutherlands röst var väldigt lik Jeremy Irons. Eller så tänker jag bara på Irons roll i Die Hard 3 som ju har likheter med Sutherlands i telefonkiosk-filmen jag nyss sett.

Filed under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , ,

Till vildingarnas land

18 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Where the Wild Things Are (Till vildingarnas land)
Regi: Spike Jonze
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Hmm. Även om jag inte tokgillat hans filmer så har Spike Jonze från och med sin första långfilm varit lite av en favorit för mig. Här blev jag dock aningen besviken. Jonze har gett sig på den svåra uppgiften att filmatisera barnboken Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Jag gillade inledningen där Max (Max Records) flyr in i sitt fantasiland eftersom det verkliga livet inte alltid är så enkelt. Filmen är liksom en gestaltning av Max tankar och problem, hans bearbetning av det. Tyvärr är de vildingar han träffar på ganska tråkiga och jobbiga, kanske lite som han själv är för sin mamma (Catherine Keener). Som jag sett andra tycka så känns det bitvis som en musikvideo med indiemusik (i sig inte dålig) och snygga bilder. Det blir lite tradigt till slut.

Records som spelar Max är riktigt bra och utan en lika bra barnskådis hade det hela kunnat bli en katastrof. Varför man valt att ha med Mark Ruffalo är lite märkligt då man knappt ser att det är han under de sekundlånga klipp som han är med. Jag hade velat ha lite mer av handlingen i verkligheten för då var filmen riktigt bra och lovande. Nu hann man inte riktigt komma in i verklighetshandlingen innan man var i vildingarnas land. Jag måste dock ge precis godkänt, då filmen är snygg och har en lite sorglig skön stämning över sig, plus att vildingarna var mysiga och riktigt snyggt gjorda. Jag skulle nästan vilja ha en sån där vilding hemma i min lägenhet (om inte annat om jag behöver slå ut en vägg eller nåt).

3-/5

Filed under Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: