Outlaw King (2018)

28 september, 2022 2 kommentarer

Relationen mellan Storbritannien, England och Skottland är intressant. Skottland och England har krigat genom århundradena och idag är de bägge ”länderna” hyfsat självständiga delar av Storbritannien och har egna fotbollslag (!). Men när det ska tävlas i OS så är det Storbritannien som gäller för både engelsmän och skottar. Nåväl.

Kanske är det delvis Ivanhoe på Nyårsdagen som bidragit till mitt intresse kring Englands historia. Saxare, normander, Rikard Lejonhjärta, tempelriddare, tornerspel och inte minst Rebecca. Ja, det är ju spännande prylar.

Outlaw King utspelar sig under samma tidsperiod, början av 1300-talet, som Braveheart. William Wallace (som Mel Gibson spelade i Braveheart) är med på ett hörn. Han blir avrättad av engelsmännen men inte i bild (vilken respektlöshet!). Hans död leder emellertid till en upprorisk och enande stämning bland de internt stridande skottarna. Filmtitelns fredlöse kung, Robert the Bruce, spelas av Chris Pine. Han ser det som sin uppgift att ena skottarna och ta upp striden mot England för att få självständighet.

I början av filmen är det mycket intriger och politik. Det är aningen svårt att hänga med bland alla namn på diverse viktiga lorder som Robert vill få med sig.

Kvinnans roll under den här tiden var intressant och absurd. Hon ska fungera som en länk mellan länder. En dotter ges bort som en fredsgåva. En schackpjäs att offra.

En sak man inte kan klaga på är kungar som sitter på sin kammare och skickar ut soldater för att dö. Nej, här slåss man bokstavligen om makten. En kniv i strupen på din motståndare och så har du förtjänat att vara kung.

Det var en brutal tid. Avrättningar sker genom att hänga kroppen upp och ner och skära upp magen. Kvinnor som ska straffas placeras i en järnbur och firas ned för att hänga utanför borgmuren.

Outlaw King bjuder inte på nåt nytt. Vi får det vanliga. Lera, uppeldade krigstal inför mannarna före strid, lera, en slemmig Prince of Wales som påminner om Prince John i Ivanhoe och så lite mer lera.

Filmmakarna har valt att göra det hela till en saga. Engelsmännen är onda som nazister. Skottarna är reko rödhåriga gubbar som sjunger sånger.

Mitt stora problem med filmen är dock dess klippning. Det finns inget flyt. Det är både ointressant klippt och stressat på samma gång. Det är svårt att förklara men det flyter helt enkelt inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

9 augusti, 2017 14 kommentarer

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Filed under 5 i topp, Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Listor, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Starred Up (2013)

24 maj, 2015 4 kommentarer

Jack O’Connell har verkligen exploderat under 2014, vilket inte är så konstigt då han är en naturkraft. Vi såg honom i den svettiga Belfast-thrillern ’71, och här har vi återigen ynglingen O’Connell i en brittisk, skitig och nervig film, en fängelsefilm den här gången.

Starred Up är en fängelseterm som betyder att en ung fånge ”uppgraderas” från ungdomsanstalten till ett riktigt fängelse för vuxna. I filmen spelar O’Connell en sådan fånge, Eric Love (sic!), som ungdomsanstalten inte klarat av att härbärgera. Det blev för mycket bråk och farligt för de andra på anstalten antar jag. Nu kastas O’Connell in i en vuxnare och än mer farlig värld. Det som twistar till det hela är att även Erics pappa, Neville (Ben Mendelsohn), är fånge där.

Oj. Ja, som konstaterade ovan så är alltså O’Connell en naturkraft. Här är han en vildhjärna som kan explodera när som helst. Han utstrålar en sorts urfajterinstinkt som nästan gör mig rädd. När det gäller att slåss är han villig att göra det extra, och då menar jag extra allt.

Starred Up

Samtidigt har Eric humor, är smart och vet vad som händer omkring honom. Det är som att hans två sidor inte kan smälta ihop till en helhet. Eric deltar i en samtalsgrupp som leds av en snubbe som faktiskt försöker göra nytta, försöker få fångarna att ändra attityd, att inte använda våld så fort det bränner till. Under samtalen bubblar det av intensitet. Eric gillar det dock och ser det förmodligen som en utmaning, och utmaningar är han bra på. Känslan jag har hela filmen är ändå att det här inte kommer att gå bra. Det kommer att gå åt helvete.

I grunden är det en klassisk fängelsefilm med det mesta vad innebär. Vi får ta del av hierarkin i fängelset och samspelet mellan fångar och vakter. Det förekommer givetvis en handel med prylar. Fängelset är en egen värld med sina egna regler. Vi får t.o.m. uppleva en nakenfajt i duschen, vilket väl nästan är mer regel än undantag i fängelsefilmer.

Slutet var både starkt och spännande. Under den sista scenen får vi bevittna en kram av det udda (armlösa) slaget – kanske den bästa scenen i hela filmen.

Starred Up som kallas Blodsband på svenska var väldigt nära att hamna på min topplista över 2014 års bästa filmer och den finns t ex att se på halvnya tjänsten Plejmo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Taken 3 (2015)

14 januari, 2015 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag hade den stora *host*jobbiga*host* äran att välja film på den senaste filmspanarträffen. Eftersom jag hade sett och gillat Taken (2008) men inte sett och därmed ännu inte avskydde Taken 2, så valde jag Taken 3. Jag misstänkte jag att mitt val skulle skrämma iväg en hel del av filmspanarna men det dök upp förvånansvärt många måste jag säga. Jag lyckades t.o.m. locka Joel till biografen.

I den här den sista Taken-filmen, i alla fall om man ska tro posterns slogan om att IT ENDS HERE, så blir ingen egentligen bortrövad. Nej, istället är det Bryan Mills (Liam Neeson) själv som blir anklagad för ett mord han inte begått. Nu finner han alltså sig själv på flykt undan polisen samtidigt som han givetvis ska sätta dit de verkliga mördarna.

Taken 2 är en motbjudande film, en anstötligt dålig film. Taken 3 är bara en dålig film, varken mer eller mindre. En bit in i filmen sker ett mord där en av huvudpersonerna alltså dör. När det hände blev jag faktiskt litet förvånad men problemet var att jag inte kände något. I alla fall inte just då. Litet senare i filmen när andra personer får reda på dödsfallet så blev det ändå, på något märkligt sätt, litet känslosamt.

Panda

Något som gladde mig var att Forest Whitakers namn dök upp under förtexterna. Tjoho tänkte jag, det här kanske kan bli något trots allt. Whitaker är en favorit. Och mycket riktigt. Scenerna med Whitaker är bra. Han har glimten i ögat i sin roll som den poliskommissarie som är hack i häl på Bryan. Filmmakarna har gett Whitaker två saker att leka med, förmodligen för att göra honom mer mystisk (?) och för att han ska framstå som klurigt smart. Han fingrar nämligen ständigt på en schackpjäs (en springare) samt fipplar med en gummisnodd. Vilken gummisnodd det var fick sin förklaring i slutet av filmen för övrigt.

Taken 3 är alltså egentligen inte en Taken-film. Nej, jag skulle vilja kalla den för The Fugitive 2. Det är exakt samma upplägg som i den Harrison Ford-klassikern. Precis som i The Fugitive så blir ett spel mellan polisen och den jagade (som givetvis är oskyldig).

Det sämsta med Taken 3 är de ryska skurkarna. De är liksom bara äckliga att se på. Karikatyrer gjorda för att förakta. Jag hade hellre sett Peter Stormare i kalsonger och bryta på ryska. Da, pravda.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tycker om Tak3n. Hoppas de innerligt att det verkligen är slut här eller längtar de redan efter T4ken?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (pod, där Markus även pratar om sin Utmana din smak-film)

.

FrågaFör att fira att filmspanarna fyllde tre (!) år så fick jag även en present av Fiffi. Tack! 🙂 Presenten var ett litet spel i form av en frågesport med en fråga. Frågan löd: Vilken film blir Filmspanarnas All-time-low under dom första tre åren? Alternativen var After Earth, The Quiet Roar och givetvis Taken 3. Till vänster ser ni presenten och mitt val (som gjordes innan visningen!). Jag uppdaterar här med en sammanfattning när slutresultatet har blivit uppenbarat.

.

Uppdatering: Den genom tiderna sämsta film som Filmspanarna har sett på bio är utsedd. Vi börjar med tredjeplatsen som faktiskt är delad!

3. The Quiet Roar (vald av Joel) och Taken 3 (vald av Jojje)

The Quiet Roar
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 1,5
Sofia: 0,5
Carl: 3,5
Markus: 1
Erik: ? (jag minns tydligt Markus etta men är inte lika säker på Eriks betyg)
Fiffi: 1
Henke: 2
Jimmy: 3

Taken 3
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 2
Fiffi: 2
Sofia: 1,5
Cecilia: 2
Henke: 2
Markus: 1
Erik: 2

1. After Earth (vald av Markus)

Medelbetyg: 1,2
Jojje: 1,5
Sofia: 1
Henke: 1
Jessica: 1,5 (t.o.m. Jessica slår till med en etta! 😉 )
Fiffi: 1
Markus: ?
Erik: ?

Markus och Erik får gärna informera om sina saknade betyg, eller om någon annan minns dem?

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snow White and the Huntsman

20 februari, 2013 22 kommentarer

K-StewTitel: Snow White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Alltså jag tycker inte Kristen Stuvning (en maträtt för svenska kyrkan kanske?) är en så dålig skådis egentligen. Det kanske beror på att jag bara har sett henne i Into the Wild där hon spelar en ung tjej som Emile Hirsch möter på sin väg till Alaska. Jag tycker det börjar kännas ganska trött med alla som klagar på att hon bara har ett enda lidande ansiktsuttryck och inte kan stänga munnen. Fast, ok, hon har ju bara ett ansiktsuttryck och hon kan inte stänga munnen. Men, snälla, vi har hört det nu. Jag tycker hon är… helt ok.

I den här remaken av Snövit så spelar hon givetvis Snövit medan en härligt överspelande Charlize Theron gör häxan som undrar vem som skönast i landet är. Eller häxan och häxan, hon är ju drottning men i filmen känns hon mest som en häxa med en massa… häxkonster. Storyn går i alla fall ut på att drottningen vill vara vackrast i landet och så länge hon är det så förblir hon ung och vacker. Men så blir Snövit ”myndig” och är vackrast. Nu måste drottningen skära ut hennes hjärta och äta det för att på så sätt få evigt liv. Ja, vi vet ju att hjärttransplantationer räddar liv men det här var väl att ta i. Till sin hjälp tar drottningen en jägare (the huntsman från filmens titel) spelad av biffiga Chris Hemsworth som inte har en hammare här utan en yxa.

Haha, jag tyckte det här var en helt ok film faktiskt. Vi får se Charlize Theron spela över och bada i mjölk. Det räcker väl så. What’s not to like, liksom. Filmmakarna har gjort om Snövit från en Grimm-saga till en mustig fantasyhistoria. Det förekommer scener med stora slag mellan arméer à la Sagan om ringen-filmerna och så har vi även en mystisk ondskefull skog. Och just, det höll ju jag på att glömma, vi har ju dvärgar också! Den här gången är de bara sju stycken. Inte lika många att hålla reda på alltså om man jämför med The Hobbit. När dvärgarna, ganska långt in i filmen, gjorde sin entré lyfte filmen en del. Jag tyckte de var riktigt roliga. Dessutom var det kul att försöka identifiera vilken skådis som dolde sig bakom de olika dvärgkostymerna.

Precis som i fallet med t ex Armageddon/Deep Impact, Capote/Infamous och Hitchcock/The Girl har det kommit en systerfilm till Snow White and the Huntsman. Mirror, Mirror heter den och där spelar Julia Roberts drottningen vilket känns kongenialt. Vem regisserar Mirror, Mirror? Jo, en viss Tarsem Singh som har gjort den vackra filmen The Cell som jag gillar. För ett tag sen försökte jag titta på hans uppföljare The Fall men jag fann den fullkomligt urtråkigt och hade svårt att hålla mig vaken och fick avbryta efter 25 minuter. Jag har fortfarande inte sett den. Tveksamt om jag kollar in i spegeln. Men Snow White and the Huntsman får godkänt.

3/5

Filed under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: