Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

The Amazing Spider-Man 2Ibland skriver jag bara korta små omdömen om filmer här på bloggen. Det brukar handla om filmer som det var ett tag sen jag såg och som inte gjorde nåt större intryck på mig. The Amazing Spider-Man 2 är en sån film. Varför tittade jag på den? Ja, för att jag vill se de allra flesta superhjältefilmer, och det trots att jag ganska ofta inte gillar dem. Konstigt, eller hur? The Amazing Spider-Man 2 är inte en bra film. Det är en fånig film. Spider-Man är fånig. Den inledande actionsekvensen ska vara tokrolig men är bara fånig och tråkig. Skurkarna i form av Paul Giamatti och Jamie Foxx är fåniga. Green Goblin (Dane DeHaan) är ännu en fånig skurk (tre skurkar?!). Andrew Garfields leende är så brett att det ser stört ut. Den enda ljuspunkten är slutets mörker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Place Beyond the Pines (2013)

RyanDirekt efter att jag hade sett The Place Beyond the Pines så var den definitivt på min topp-10-lista över förra årets bästa filmer. När jag, förhoppningsvis ganska snart, sammanfattar året så tror jag den kommer att vara kvar där. Filmen är en episk treaktare där vi först träffar allas vårt gosedjur Ryan Gosling som spelar en motorcykelåkande cirkusartist som lockas in i kriminell verksamhet. Filmen andra akt zoomar in på en polis spelad av Bradley Cooper och slutakten fokuserar på Goslings och Coopers barn och utspelas ett antal år senare. Många tycker att filmen tappar i slutakten men jag tycker den snyggt knyter ihop säcken och filmen bra. Filmen är en skådespelarnas film och förutom Gosling gör Eva Mendes en strålande insats. Me like.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Lincoln

Daniel Day-LewisTitel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.

Lawless

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

%d bloggare gillar detta: