Kingdom of Heaven

Titel: Kingdom of Heaven
Regi: Ridley Scott
År: 2005
IMDb | Filmtipset

När jag i mitten på 2000-talet jobbade ett halvår i Östersund kunde man antingen se fransk snackfilm på Bio Regina eller så kunde man gå till SF:s biopalats och se t ex den här filmen…

Jaha, Orlando Bloom verkar ha hittat en liten favoritgenre verkar det som. Efter den relativt usla Troja är han nu tillbaka i ytterligare en historisk rulle. Denna gång heter regissören Ridley Scott, vilket kanske kan ge ett bättre resultat, och filmen handlar om Jerusalem under 1100-talet, dvs under korstågens tid. Den Heliga Staden styrs när filmen tar sin början av den kristne kungen Baldwin. En bräcklig fred råder mellan Baldwin och den muslimske ledaren Saladin, och Jerusalem är en plats där flera religioner lyckas leva tillsammans med respekt för varandra. Freden hotas dock av krigshetsare och fanatiker i bägge läger.

Hit anländer den bittre smeden Balian (Bloom) som efter att ha förlorat sin familj träffar sin tidigare okände far, blir dubbad till riddare, och efter sin fars död axlar hans fallna mantel som försvarare av Himlens rike. Det blir inte bara strider för vår smed utan han hinner även med att dejta kungens syrra, Sibylla.

Hmm, jag blev faktiskt lite positivt överraskad av filmen. Jag var rädd att det skulle vara en film i stil med Troja eller King Arthur, som jag tycker kännetecknas av överlag dåligt skådespeleri och regissörer som tror att det räcker med pampiga scener för att skapa känsla. Nej, det här var bättre. Bloom, som faktiskt har en helt en annan och kanske mer tacksam roll här jämfört med i Troja (där han var en fjant) funkar inte klockrent, men jag står ut med honom – han är ok. Här är han bitter, med ett ganska tungt sinnelag, och han får aldrig den där kristna frälsningen som han söker, vilket kändes skönt. Bitvis klarar dock inte Bloom av att visa den pondus som behövs för att vara helt trovärdig som krigsherre och ledare. Det blev lite fel när han försökte vara så där stoisk som man ska vara i den här typen av filmer.

Även om jag är rätt kass på de verkliga historiska händelserna som skildras i filmen så tyckte jag det var intressant att se det hela som en sorts dramadokumentär och därmed lära sig lite om vad som hände. Jag blev inspirerad att läsa mer om Jerusalems historia och också om, den i filmen sympatiskt skildrade, muslimske ledaren Saladin. Just det där tyckte jag var rätt så lustigt: regissören Scott var väldigt noga med att inte skildra muslimerna som ondskefulla barbarer. Tvärtom framställs de som vettiga och hederliga. De fanatiska krigshetsarna finns främst på den kristna sidan i filmen. Det var nästan på gränsen till löjligt ibland med referenserna till dagens situation, om hur muslimer och kristna (läs: kristna amerikaner) ska respektera varandra, och hur Israel och palestinier borde glömma allt groll och sluta fred.

Jag vet att Movies – Noir när såg filmen störde sig lite på det religiösa budskapet. Jag kan inte riktigt hålla med här. Det var ju snarare så att budskapet var att religionen inte var värd att strida för. Den känslan fick i alla fall jag. T ex under Blooms tal inför det slutliga anfallet på Jerusalem där han förklarar att det är folket som man ska slåss för, inte Jerusalems religiösa symboler. Sen att hans tal och efterföljande massdubbning av riddare kändes flåshurtigt och pompöst är en annan sak. Det var nästan för mycket när Saladin i slutet ställde upp det nedfallna kristna korset på bordet i nån sorts gest av respekt. Scott ville verkligen visa att muslimer minsann är reko människor.

Jag måste säga att jag gillar det här fenomenet med att två sidors ledare har varsin armé bakom sig men först rider fram för att förhandla öga mot öga och eventuellt undvika strid. Krigsscenerna i sig var väl som de brukar med den vanliga uppbyggnaden innan striden och sen blir det strid med snabba klipp och något av en transportsträcka fram till de mer intressanta scenerna med mer dialog och mer skådespeleri.

Eva Green. Även om hon kändes inkastad för att få till lite romantik i filmen tyckte jag Miss Green (som Blooms kärleksintresse) var en intressant ny bekantskap och hundra gånger bättre än Diane Kruger som hade motsvarande roll i Troja.

Jag håller med andra tyckte att det var lite märkligt att Balian på kort tid går från smed till otroligt listig riddare och krigsstrateg. Annars tyckte jag det var en helt ok matinéfilm som skildrade intressanta historiska händelser som är aktuella än idag. Överlag är det välgjort och med helt ok insatser av skådisarna. Betyget blir godkänt och lite till.

Gillar ni historisk action med vapenskrammel? Här får ni fyra tips. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.