The Bourne Supremacy (2004)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Identity (2002)

Den här fredagen drar jag igång ytterligare ett nytt litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Identity skrevs i oktober 2004.

The Bourne Identity är en agenthistoria där Matt Damon tappar minnet, blir snäll, träffar Franka Potente i Paris och jagas av sin egen agentbyrå. Mmmm, jag tyckte den var välgjord och med bra skådisinsatser från de flesta håll. Potente är lite av en favorit efter att ha sett henne i två Tom Tykwer-filmer (Spring Lola och Prinsessan + krigaren). Damon funkar bra och bäst tycker jag filmen är när Damon råkar i knipa och då börjar reagera instinktivt som den agent han är och kallt tar hand om situationen. Ibland blev det lite tröttsamt (och förutsägbart) med klippen mellan Damon ”ute på fältet” och agentbyråns kontor där slipsnissar hackade på datorer. Men precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så gillar jag amerikanska filmer (thrillers) som utspelas i Europa. Det ger en speciell känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Che: Part Two (2008)

Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.

Som jag skrev i mitt omdöme om första delen i Steven Soderberghs filmer om Che Guevara så kändes det tveksamt om jag skulle se den andra och avslutande delen på bio. Men principfast som jag är, bara för att, så kunde jag inte hålla mig utan såg den bio den med. Che – Gerillaledaren utspelas i princip helt på landsbygden i det bergiga och skogiga Bolivia under 1967 när Che försöker starta en revolution där. Den bolivianska armén får nys om att Che finns i Bolivia och tar hjälp av USA för jaga ifatt och döda honom. Samtidigt har Che själv ganska svårt att uppnå kritisk massa när det gäller själva revolutionen, hur långhårig och skäggig han än är.

Fotot i filmen är riktigt smakfullt gjort, av Söderbergh själv för övrigt. Det känns mjukt och betraktande utan jobbiga actionklipp eller meningslösa konstnärliga grepp. Benicio Del Toro är grym i titelrollen, precis som i ettan. Han är fantastiskt nedtonad. Om detta är baserat på nån sorts verklig research eller Del Toros egen tolkning vet jag inte, men det ger filmen en lite sorglig (nästan apatisk) känsla. Nu stämmer det i och för sig ganska bra överens med den känsla jag fick av hur Che var som person som jag fick när jag såg den sevärda Dagbok från en motorcykel; timid, lite tafatt, men med en väldig vilja och envishet.

Jag tyckte faktiskt det här var bättre än ettan. Det kan bero att jag var lite beredd på hur filmen skulle vara. Precis som i ettan är det inte nån spektakulär actionthriller. Vardagligt, långsamt och i sporadiska scener för Soderbergh fram filmen mot det oundvikliga slutet. Och just det där oundvikliga slutet gjorde att filmen hade en undergångsstämning som jag uppskattade. Ett problem är dock att filmen innehåller lite för många personer samtidigt som det är en för svag historia. Det finns liksom inget att hänga upp handlingen på. Slutbetyget blir en svag trea, alltså precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: