Jason Bourne (2016)

Paul Greengrass är tillbaka i regisstolen och Matt Damon är tillbaka i titelrollen som Jason Bourne själv. Flera år har gått sedan vi senaste såg JSON. Vad sysslar han med nu förtiden? Jo, förutom att ha fått tillbaka minnet helt så är han en sorts price fighter i Grekland (som man ju är om man inte har nåt annat för sig eller bara vill hålla en låg profil?). Jag fick lite Batman Begins-vibbar här.

Det dröjer dock inte länge innan Bourne återigen är ett jagat byte (en jagad byte?). Den här gången har han bl a Alicia Vikander efter sig, eller med sig? Oklart. Fuzzy logic. Alicia spelar en CIA-säkerhetschef vid namn Heather Lee. Hennes rollfigur heter alltså inte nåt i stil med Olga Romanova eller Vera Carlsson, vilket ju betyder att hon måste prata med en ”äkta” amerikansk brytning. Det kanske kan vara det svåraste man kan göra som skådis med icke-amerikansk bakgrund. Jag tror till och med britter tycker det är lite klurigt. Idris Elba som Stringer Bell i The Wire (yay!) är undantagen (a handled exception).

Hur lyckas Alicia? Jo, men jag tycker hon ändå funkar. Jag kan tycka att hon kanske anstränger sig en aning för mycket för att vara tuff och prata så där typiskt amerikanskt men jag köper det, vilket kändes skönt. Det är inte klockrent men ändå godkänt.

En gång åkte jag buss på en kringlig väg på väg ner från Machu Picchu till byn Aguas Calientes där man bor under detta världsarvsbesök. Jag satt bredvid en amerikansk dam och vi började av nån anledning prata. Efter ett tag frågade hon varifrån i USA jag kom. Haha, ja, jag har väl ett ganska bra uttal antar jag, men samtidigt konstaterar jag att det här med lite brytning kanske inte är nåt märkligt.

Problemet för oss svenskar är väl när vi hör svenska skådisar försöka prata ren engelska men den svenska brytningen tar över. Det kan vara jobbigt att lyssna på, hur liten den där brytningen än är.

En bit in i filmen kommer en sekvens som innehåller filmens för mig fånigaste replik.

”Use SQL to corrupt their database!”

Förmodligen måste man väl ha lite erfarenhet av mjukvara, programmering och SQL-databaser för att tycka att repliken är fånig. Jag har sån erfarenhet och då blir repliken fånig för mig. Om man hade lagt till ordet ”injection” efter ”SQL” så hade den funkat. Men att säga ”Använd SQL för att förstöra deras databas” är som att säga ”Använd ingredienser för att skapa umami i rätten”.

Förutom detta har vi ett annat lågvattenmärke. Ett USB-minne är märkt med ordet ”Encrypted!”. Puh-lease. Ja, det är ju gjort för att alla ska hänga med men det går inte att komma ifrån att det blir fånigt. Filmen hade behövt en konsult som hade kunnat granska manus och få till en något bättre hackerstämning och ett lingo som inte framstår som fånigt.

Tommy Lee Jones ser väldigt trött ut i filmen. Han var gammal redan i No Country for Old Men men nu är han verkligen old. Inget fel i det egentligen. Bara ett faktum. Men han kändes trött också. Tommy, you need a REST.

Jag tycker filmens tema känns något övertydligt med sitt fokus på övervakning. Man försöker förstås rida på en tematisk Hollywood-våg här, men det kändes verkligen att man gör just det.

Under filmen får vi (som vanligt?) för långa och tråkiga biljakter. Jag brukar oftast gilla biljakter men det förutsätter att de är intensiva och får mig att sitta på kanten av tv-soffan. Här blev det inte så.

Jason Bourne:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Bourne Ultimatum (2007)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Ultimatum skrevs i oktober 2008 och det framgår att jag var rätt säker på att det här var den sista filmen i serien. Men 2012 kom The Bourne Legacy och 2016 den självbetitlade Jason Bourne. Vi återkommer till dessa filmer som avslutar (?) the Bourne Cinematic Universe.

Jag har äntligen sett den sista delen i Bourne-trilogin där Matt Damon spelar en CIA-agent som har tappat minnet. Filmen tar vid precis efter tvåan The Bourne Supremacy, en film som jag gillade mycket. Bourne försöker komma underfund med vem han är. Samtidigt försöker CIA… ja, helt enkelt döda honom. Först måste jag säga att Matt Damon överraskar positivt genom hela den här filmserien. Samtidigt som han känns som killen i lägenheten bredvid så gestaltar han perfekt den person han förvandlas till när han blir fullfjädrad och dödlig agent. Det är som om han är två personer, vilket ju i princip är det han är i filmen.

Paul Greengrass måste vara den handhållna kamerans mästare. Jag misstänker att det är otroligt svårt att undvika att allt bara blir skakigt och jobbigt, och i stället hitta den där närvarokänslan och intensiteten. Greengrass har lyckats i de filmer jag har sett av honom (Bloody Sunday och United 93). Exempelvis så är fajtscenerna och jaktscenerna (till fots eller hjul) små mästerverk av detaljer. Klippningen och tempot är bra i filmen. De fysiskt intensiva avsnittet blandas med mer mentalt intensiva scener där skådisarna får chansen att gestalta sina rollfigurer. Förutom Damon dominerar även Joan Allen och David Strathairn som båda spelar CIA-anställda på jakt efter Bourne även fast de har lite olika agenda.

En sista positiv sak är att jag i den här delen gillade Julia Stiles rollfigur. I del ett och två har jag undrat litet över hennes roll. Hon fyllde liksom ingen funktion förutom att kanske tillfredsställa filmbolaget som (möjligen) propsat på att hon skulle vara med. Här hintas det litet mer om hennes inblandning i Bournes förflutna vilket gör att Stiles får mer att spela med. Nu till det negativa. Filmen bleknade litet väl snabbt efter att jag sett den. Jag fick en känsla av snygg och intensiv yta men inget djup överhuvudtaget. Och så kan jag tycka att slutet är aningen publikfriande. Slutbetyget blir därför en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Supremacy (2004)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

News of the World (2020)

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

Green Zone (2010)

Green Zone är nog en av Paul ”Mr Shaky Cam” Greengrass minst kända filmer (troligen för att det även är en av hans sämre). Det är en krigsfilm (of sorts) där Matt Damon letar efter, men inte hittar, massförstörelsevapen i Irak. Min preblogg-text skrevs i maj 2010.

Den handhållna kameran störde mer än den gav nerv. Dessutom går det hetsiga fotot inte riktigt ihop med konspirationskänsla. Det funkade bra i Bourne-filmerna och i Bloody Sunday men inte här. Historien i filmen kändes meninglös. Den gav mig inget. Miller (Matt Damon) var maktlös. Det fanns ingen spänning, ingen konspiration att avslöja, eftersom vi redan visste vad som skulle avslöjas (att det inte fanns några WMDs). Berättandet är enformigt, och jag är helt ointresserad av rollfigurerna. Ja, det känns inte som riktiga människor ens. Och när en film inte har intressanta rollfigurer så måste historien, actionscener, vara nåt extra. Det var det inte här. Det är bara ett virrvarr av gränder i Bagdad. Helikoptrar åker kors och tvärs. Man skjuter med kulspruta. Man gör det mesta utom att hitta dabbeljuemdis. Nåt jag ändå gillade var kontrasten mellan hur det var ute i Bagdads krigsmiljö jämfört med hur det var inne på palatset med pool, stor lunchmatsal, och olika typer av myndighetsamerikaner. Och så har Matt Damon har ett obehagligt nollställt ansikte ibland. Man vet liksom inte om han i nästa ögonblick ska brista ut i gråt eller skjuta nån i skallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bloody Sunday (2002)

Mannen som gjort användningen av den skakiga handkameran till en egen konstart, Paul Greengrass, kom ju nyligen ut med 22 July, en film om attentatet på Utøya. Herr Greenrass verkar mer eller mindre besatt av att skildra den här typen av nationella trauman. 2002 kom Bloody Sunday och min gamla text skrevs i november 2007.

Oj, vilken annorlunda film jämfört med Lynchs senaste Inland Empire, som var den film jag såg innan Paul Greengrass skildring av det som kom att kallas Den Blodiga Söndagen/Bloody Sunday i Derry (Nordirland). I Bloody Sunday är skräcken så mycket mer konkret än i den psykedeliska Inland Empire. Greengrass använder givetvis handhållen kamera för att få den där dokumentära realistiska känslan. Hela det olyckliga förloppet känns nästan skildrat i realtid och det känns som om man själv är där. James Nesbitt är suverän som politikern som försöker anordna den fredliga marschen. Han far runt som en skållad råtta och hans entusiasm inför marschen känns på riktigt. Liksom hans desperation under marschen och sorg efteråt.

Precis som i Greengrass nerviga skildring i United 93 så är känslan av en kommande och oundviklig katastrof påtaglig. Nånstans känns filmen lite vinklad kanske. Engelsmännen framstår nästan enbart som onda despoter även om Greengrass lyfter fram några undantag. Nu ska dock sägas att jag inte har full koll på vad som verkligen hände och hela historiken bakom. Frågan är om nån har det? Faktum är i alla fall att det inte gjorde situationen bättre, vilket var engelsmännens tanke, utan IRA kunde glädja sig åt nya och arga rekryter villiga att ta till våld mot engelsmännen.

Nåt jag inte visste var att det finns en annan Blodig Söndag, nämligen från den ryska historien. År 1905 massakrerades flera hundra fredliga demonstranter av tsarens soldater i Sankt Petersburg. Lite mer research visade att det tydligen finns ett antal fler blodiga söndagar genom historien…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

United 93 (2006)

United 93Med anledning av att Fripps filmrevyer nyligen skrev om United 93 så kommer här min gamla text om samma film (som för övrigt hamnade på plats sex på min topplista över 2006 års bästa filmer).

United 93 var ett högintensivt drama som överraskade mig en aning. Jag visste att filmen hade fått bra kritik men var ändå osäker på hur den skulle lyckas. Potentiella problem var att den skulle bli sentimental eller flaggviftande. Att man i princip vet vad som ska hända kändes kanske inte som nån fördel heller. Men Paul Greengrass har skapat en film som på ett till synes enkelt sätt, rakt upp och ner, beskriver vad som hände den där dagen, ombord på planet och nere bland flygledarna och militären. Resultatet blir spännande, svettigt, obehagligt. Den påminde mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden. Jag sögs in fullständigt och då låg filmen på en femma faktiskt.

Jag gillade att det inte finns nån huvudperson eller dramatiserad handling. Det gör filmen mer påtagligt realistisk och sann. Man har inte använt några ”vanliga” dramaturgiska knep för att skapa spänning. Det behövdes inte eftersom spänning och nerv redan fanns från början, från den första arabiska bönen. Det hade ju snarare förstört känslan. Istället har man skildrat en helt vanlig vardaglig dag som sen blir en ovanlig dag för en grupp människor. Jag gillade också att man valt att inte ha med några andra miljöer (t ex de anhörigas familjer) än flygplanet, flygledarna och militären. Det skapar en mer fokuserad känsla och gör att vi kommer främst människorna på planet närmare, trots att de på ett sätt förblir anonyma. I viss mån är vi som tittare med på planet. Bra, bra. Sista halvtimmen eller nåt så var det ändå som om luften gick ur filmen (eller mig) en aning. Trots att det nu kanske blev mest dramatiskt kände jag ändå att den värsta nerven var borta. Men ändå mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av United 93.

Captain Phillips (2013)

CaptainPaul Greengrass är något av en favorit. Jag tror inte jag sett en enda dålig film av honom. Jo, förresten, Green Zone var ingen höjdare. Captain Phillips är en nervig (som vanligt när det gäller Greengrass) thriller. Det jag gillar är att det skapas spänning utan att det behöver vara spektakulärt. Jordens öde står inte på spel men ändå är det bitvis ruggigt spännande samtidigt som man känner för rollfigurerna. De attackerande somalierna framställs någorlunda nyanserat och man känner hela tiden att de inte har full koll på situationen. Och så har vi då Hanks prestation, den totala genomklappningen, i slutet. Det ska bli intressant att se om Johannes Bah Kuhnke kan matcha den i den kommande Ruben Östlund-filmen Turist (Force Majeure).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

%d bloggare gillar detta: