Room (2015)

Plötsligt händer det. Jag ser en 5/5-film och uppdaterar min bloggheader. Room är den första 5/5-filmen jag ser efter att jag blev besatt av Ex Machina för nästan ett år sen.

Om du inte sett Room läs inte vidare utan se filmen först! Och se INTE trailern (jag har fortfarande inte sett den). Om du däremot sett Room är det bara att markera texten mellan spoilertaggarna för att läsa. När det har gått en tid efter filmens premiär så tar jag kanske bort spoilermarkeringen men den får vara kvar för nu.

Uppdatering (2018-02-05): Nu har jag tagit bort spoilermarkeringen men behåller spoilertaggarna av ”nostalgiska skäl” eller vad man ska kalla det.

<Spoiler>

Bilden från filmen som jag valt är en närbild (se nedan) på en pojke som heter Jack. Just i det här ögonblicket ser han världen för första gången. Jack är fem år gammal. I hela sitt liv fram till nu har Jack bott i Room tillsammans med sin mamma, eller Ma som han kallar henne. För Jack är Room hela världen. För oss tittare och Ma är det ett trädgårdsskjul på en bakgård. För sju år sen kidnappades Ma av en amerikansk Joseph Fritzl och två år senare föddes Jack. Ma och Jack har under dessa år varit inspärrade i Room utan kontakt med omvärlden.

Under filmens första halva får vi följa Ma (fina Brie Larson från fina Short Term 12) och Jack (sensationen Jacob Tremblay) och deras liv i Room. För Jack är som sagt Room det som finns. Utanför Room finns The World men dit går det inte att komma. I Room finns det tv men det man ser där är inte på riktigt.

En sak som fascinerade mig är hur Jack byggt upp sin världsbild utgående från det han ser i Room. Det är bara det han har att utgå ifrån, plus det som Ma berättar. Ma har t.o.m. hittat på en skapelseberättlse. Old Nick, som Ma och Jack kallar kidnapparen, är enligt den här mytologin en sorts gud som förser Ma och Jack med mat och kläder från The World.

Många tycker nog att filmens första halva är outhärdlig, och tillvaron är mycket riktigt outhärdlig för Ma. Hon har levt i ett fullkomligt helvete under dessa sju år, helt i Old Nicks våld. Det som för mig nånstans ändå gav en viss lättnad var Jack och den världsbild som han hade. Varje morgon hälsar han på de olika sakerna i Room: ”Good morning, tv. Good morning, rug. Good morning, sink”. I grunden har Jack en positiv livssyn, och den livssynen har han fått av Ma under de fem åren i Room.

Trots miljön Jack har växt upp i är han i vissa avseenden som vilken femåring som helst. När han inte får levande ljus på sin födelsedagstårta blir han kinkig och börjar skrika. Det kan vara jobbigt med barnskrik, i kön på ICA t ex. Hur det känns för Ma inne i Room med ingenstans att ta vägen kan jag bara spekulera i.

En daglig övning som Ma och Jack ägnar sig åt när Old Nick är borta är att skrika på hjälp så högt de kan i hopp om att nån kanske hör dem. Ingen hör dem. Nånting annat måste hända. Jag minns faktiskt inte riktigt hur Ma kommer fram till att det är dags att försöka nåt annat, en flykt, och hur den flykten ska gå till och att det alltså är Jack som ska utföra den. Det jag minns är att filmen nu blev otroligt spännande och intensiv och att jag satt som på nålar. Jag vet inte om jag nån gång har hejat så mycket på en rollfigur som jag hejade på Jack när han försöker fly inrullad i en matta där han spelar död. Helt galet spännande och samtidigt rörande.

Efter halva filmen förändras alltså allt. Ma och Jack är fria och flyttar hem till Mas föräldrar och allt är frid och fröjd. Givetvis inte. Mas föräldrar är skilda. Pappan (William H Macy) har flyttat till en annan stad och mamman (Joan Allen) är ihop med en ny snubbe. Att Ma kidnappades verkar vara orsaken till föräldrarnas skilsmässa. Allt berättas med lätt hand, lågmält. Pappans historia går filmen egentligen inte in på men man anar väldigt mycket under ytan. När Ma äntligen är fri kan pappan inte hantera situationen, speciellt inte att Jack existerar. Pappan drar.

För Ma själv är det inte lätt. Hon har förlorat den del av sitt liv där man går från ungdom till vuxen och dessutom har hon fått en unge på halsen. I Room var Jack en livlina. Ute i The World är det en annan femma.

Den som hanterar den nya situationen bäst är kanske Jack. På barns magiska vis anpassar han sig. Jag älskade scenen när han på sjukhuset utforskar rummet och speciellt när han sätter ner tårna på den mjuka golvmattan för första gången.

Filmens fokus är helt på Ma och Jack och deras resa, vilket kändes helt rätt. Det blir inte nån standardmässig flyktthriller utan istället ett rörande drama. Dessutom säger filmen mycket om dagens samhälle. Ett slit och släng-samhälle med vansinnigt tempo, vilket Jack ganska snart upptäcker. I Room, där slösade man inte på några resurser och saker och ting tog sin tid.

”Bye, plant. Bye, chair number one. Bye, chair number two. Bye, table. Bye, wardrobe. Bye, sink. Bye-bye, skylight. Ma, say bye-bye to room.”

</Spoiler>

Som ni märker blev jag oerhört fascinerad och berörd av Room. Den är verkligen nåt speciellt den här filmen och därför får den alltså högsta betyg.

Andra som sett Room:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Movies – Noir