The Bourne Supremacy (2004)

1 april, 2022 4 kommentarer

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

C.S.A.: Confederate States of America (2004)

9 februari, 2022 Lämna en kommentar

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer och det här blev den sista. I texten nedan kallar jag C.S.A.: Confederate States of America för en fejkdokumentär. Ja, det stämmer nog, även om mockumentär nog är det begrepp jag skulle använda idag. Men den bloggkategori jag för länge sen valde att använda för den här typen av filmer är just fejkdokumentär. Båda orden funkar förstås men just nu föredrar jag mockumentär med tanke på alla mock-objekt som jag skapar på mitt jobb plus att det alltid är kul med teleskopord.

Njaaa, det här var en ganska bra grundidé som blir en ganska tråkig film. Sydstatarna vinner amerikanska inbördeskriget och istället för USA bildas CSA där slaveriet är grunden för ekonomin. Vi får se hur det gick till och historien därefter fram till våra dagar i en fejkdokumentär. Lite kul var att dokumentären sänds som ett program i en tv-kanal i det tänkta CSA och därmed avbryts den för reklaminslag varje kvart ungefär.

Här får vi se reklam för elektroniska handbojor så att du kan ha koll på din slav. Även reklam för produkter som faktiskt funnits på riktigt såsom Coon Chicken Inn förekommer. Faktum är ju att t ex Uncle Ben’s ris fortfarande finns kvar (min kommentar: nej, inte längre! Nu kallas det för enbart Ben’s). Tyvärr var själva (fejk)dokumentären långtråkig. Den är lite för enformigt berättad och reklamavbrotten blir underhållande avbrott. Efter filmen blev det en frågestund med filmens producent som visade sig vara en pratkvarn. En ganska intressant sådan dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Drama, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , ,

Mean Creek (2004)

4 februari, 2022 2 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer men det positiva var att jag såg åtminstone en bra film: Mean Creek. Jag nämner i texten att de unga skådisarna kommer bli stjärnor i framtiden. Well, vilka har vi i rollerna då? Ja, mest känd är väl lillbrorsan Rory Culkin. Och så har vi Josh Peck som fyra år senare dök upp i The Wackness. De andra skådisarna har jag dålig koll på men fyra till har i alla fall egna Wikipedia-sidor…

Oj, oj, oj, äntligen en positiv överraskning. Detta var en film som jag valde för att den liksom passade i tid och det var ett bra val visade det sig. Den är riktigt stark men samtidigt skrattade jag några gånger. Ja, det där med humorn, det var främst i början. Sen blir filmen ganska mörk när en grupp ungdomars lojalitet prövas och deras mörka och rädda sidor visar sig. Alla skådisar gör strålande, träffsäkra och trovärdiga porträtt. Jag kände att ”dessa unga skådisar kommer nog bli stjärnor i framtiden”. Se den när den kommer till Sverige, för det gör den väl? (Min kommentar: ja, det gjorde den faktiskt, i september 2005.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell 2: Innocence (2004)

28 januari, 2022 7 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Ghost in the Shell 2: Innocence är en uppföljare till den första filmen Ghost in the Shell som kom redan 1995. Originalet gillar jag och det var dessutom en av de första anime-filmerna jag såg och passande nog gjorde jag det dagen innan tvåan avnjöts på festivalen.

Del två i denna anime försökte väl använda sig av ny 3D-teknik och blanda detta med gammal hederlig animering. Jag tyckte tyvärr det misslyckades till viss del. 3D-animeringarna kändes malplacerade och ettan var snyggare, mer homogen, och dessutom hade den grymmare musik. Även de vanliga animeringarna var snyggare i originalet. Det förekom dock en hund som var mycket bra gjord och blev något av en andningspaus i det myckna filosofiska citatdroppandet. Jag gillade ändå en hel del och den är ju inte ful även om ettan som sagt är snyggare så betyget blir ändå en trea. En recension av ettan kommer i en annan tråd nära dig (min kommentar: eller här!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Silver City (2004)

23 januari, 2022 3 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Silver City, den sista filmen i temat, och min text om den skrevs i september 2004.

Chris Cooper spelar Dickie Pilager, en Bush-karikatyr som ska bli guvernör i Colorado. Pilager hjälps fram till posten av sin kampanjledare Chuck Raven (Richard Dreyfuss). När ett reklaminslag spelas in där Pilager ska fiska i en sjö råkar kroken fastna i ett lik. För att utreda det hela diskret anlitar Raven en detektivbyrå för att få reda på om nån försöker sabotera kampanjen. Den f.d. grävande journalisten (typ Janne Josefsson) Danny får uppdraget. Danny var tidigare en man som drev en kamp mot vad han tyckte var den korrupta makten men nu har han dock blivit cyniskt och gett upp sin idealism. Detta kommer dock att ändras under utredningen om hur liket efter en mexikansk illegal arbetare hamnat i den där sjön.

Jag har sett en rad filmer (sju stycken är det nu) av John Sayles. Silver City påminner om bl a City of Hope, Sunshine State och Lone Star. Precis som i Lone Star finns det en ramhistoria där ett lik hittas och till stor del handlar filmen om att rulla upp vad som egentligen har hänt. Detta är på ett sätt inte det viktigaste, den historien utgör en ram och funkar som spänningshöjare men som vanligt handlar det dock om människorna och olika skikt i samhället. Som vanligt är det också en stor skådisensemble som gestaltar de många rollerna. Här får vi bl a se Tim Roth, Thora Birch, Kris Kristofferson och Daryl Hannah. Det är välspelat och det hela puttrar på som det brukar i Sayles filmer. Inga djupa dalar men den där riktigt intensiva känslan vill inte riktigt infinna sig.

Cooper gör sin roll som den lite korkade politikern mycket bra men som Bush-karikatyr blir det lite som att slå in öppna dörrar (men lite småkul är det ändå ibland). Sen gillade jag också Maria Bello som journalist. Hon borde få chansen i lite fler (stora) filmer men det kanske är på väg. Hon ska nämligen vara med i en remake av Carpenters Attack mot polisstation 13. Vad tror du om den, Czechflash (min kommentar: aka Movies – Noir)? Svara gärna även om det känns som en retorisk fråga om jag känner Czechie rätt.

Ok, tillbaka till Silver City. Dreyfuss var ganska skön och han är bra på att spela snubbar med bitsk tunga och cyniskt sinne. Danny Huston i rollen som detektiven funkade bra även om han kanske smilade lite väl mycket ibland. Men han hade blivit cynisk så ett cynisk smil kändes ändå ok. Sen tyckte jag filmen ibland blev lite väl föreläsande om diverse tilltag som storföretag och korrumperade politiker gjort sig skyldiga till, t ex när en gammal gruvarbetare ska berätta sagan om dumpat giftavfall. Nåväl, filmen får precis som av Peo en stabil trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Puteri gunung ledang (2004)

21 januari, 2022 2 kommentarer

Ibland drar man nitlotter och dagens film Puteri gunung ledang (eller A Legendary Love alternativt The Princess of Mount Ledang) är väl just en sån nitlott. Filmen känns väl kanske som ett misslyckat försök att göra en ny Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag såg den under Stockholm Filmfestival 2004 och det årets festival var tydligen ingen höjdare för egen del. Om jag minns rätt så hade jag efter tiden på Ericsson och en lång ”ledighet” just fått nytt jobb som konsult på Teleca (som det hette på den tiden) och dessutom precis fått mitt första uppdrag för en kund. Då kan man vara rätt trött i skallen efter jobbet så det blev bara filmer på helgerna den här festivalen.

För mig blev festivalen något av ett fiasko. För mycket jobb och diverse annat gjorde att det bara blev fyra filmer. Första filmen blev detta malaysiska historiska drama med två rätt ok fajtingscener men i övrigt teatrala monologer och dialoger i form av pinsam poesi. Det hela var otroligt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee… …eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt och betyget blir en svag tvåa. Lite kul var männens huvudbonader som såg ut som… ja, som nåt som fick en etta i betyg på den där servettvikarkursen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Asiatiskt, Betyg 2, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , ,

Alien vs. Predator (2004)

31 mars, 2021 6 kommentarer

Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!

Alien vs. Predator överraskade mig en del genom att vara ganska välgjord och ej använda sig av tråkiga Van Bajsing-datoranimeringar. Jag gillade idén med pyramiden som ändrades, och fick lite Cube-vibbar av det. Vissa medlemmar här på forumet (min kommentar: filmforumet filmsnack.se) har sagt att det var okända skådisar. Faktum är att jag kände igen en hel del. Förutom den givna Lance Henriksen så dök Spud från Trainspotting upp och även pappan (den elaka) från Råttfångaren. Problemet med filmen var att vissa bitar stressades igenom. Bl a tyckte jag att det blev lite löjligt när en efter en i gruppen i snabb takt blev antingen Predator- eller Alien-offer. Den hade faktiskt kunna vara en stund längre. Sen tyckte jag hela slutet där <spoiler>hjältinnan och Predatorn blir kompisar</spoiler> blev fånigt. Det funkade inte för mig. Jag tyckte heller inte om att Alien-monstret morrade med munnen som en hund och liksom gjorde en grimas med läpparna. Det är inte Alien-stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Resident Evil: Apocalypse (2004)

28 mars, 2021 5 kommentarer

Återigen konstaterar jag att jag måste ha varit snällare med betygen förr i tiden. När jag läser min gamla preblogg-text från november 2004 om Resident Evil: Apocalypse känns det som att betyget borde hamna på en klockren etta. Det verkar ju inte ha funnits några förmildrande omständigheter alls.

Jag har inte sett ettan i denna sci-fi-zombie-dilogi som förmodligen snart är en trilogi (min kommentar: och i skrivande stund är det en hexalogi). Kanske fick jag svaret på frågan varför jag inte gjort det nu. För detta var nämligen inte bra alls. Taffliga effekter med tafatta försök att göra Milla till en cool Trinity. Det funkade inte för mig. Ständiga upprepningar i form av zombieattacker, flashbacks från nån sorts operation, ett gapande och skrikande mutantmonster samt det obligatoriska hamrandet på datortangentbord från en rullstolsbunden (givetvis) forskare. Det är dåliga skådisar överlag och till råga på allt en jiddrande pimp daddy som ska vara rolig i varje scen han är med i. Nope, det blir en svag tvåa till denna (toa)rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: The Incredibles (2004)

26 mars, 2021 9 kommentarer

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Blade: Trinity (2004)

27 december, 2020 2 kommentarer

I trailern till Blade: Trinity säger en djup basröst med ödesmättad stämma: ”First he faced their gods. Then he battled their demons. But all that was ony the beginning”.

Så vad ska manusförfattaren David S. Goyer (som skrivit manus till alla tre filmer) hitta på den här gången? Vilken vampyrfiende återstår? Hmm, ja, det är ju nästan så att man kunde gissa det. Det är väl dags för… vampyrernas vampyr: Dracula. Eller Drake som han kallar sig här.

Filmen inleds i den syriska öknen där en grupp ”forskare” försöker hitta något (eller någon? muahahaha) i ett uråldrigt gravtempel. Jag fick Indiana Jones-vibbar och tänkte att det här blir annorlunda.

Nej, det blev inte annorlunda. När väl Dracula har hittats i graven (ja, det var Dracula, spoiler!) så återvänder vi till storstan. Och just det, de där ”forskarna” var förstås vampyrer. De vill använda urvampyren Dracula för att bli av med sina svagheter solljus, vitlök och silver.

För att Blade inte ska lägga sig i deras förehavanden så lurar de Blade att döda en alldeles vanlig människa och sen skickar de FBI på honom. Blade hamnar i finkan men får sen hjälp från oväntat håll. Till hans räddning kommer vampyrjägargänget The Nighstalkers featuring bl a Abigail Whistler (Jessica Biel) och Hannibal King (Ryan Reynolds).

(Klubben för värdelöst vetande noterar att det här var den första Blade-filmen som inleds med den klassiska Marvel-vinjetten med de bläddrande serietidningssidorna.)

Precis som i tvåan så får alltså Blade ett gäng att hänga med, motvilligt förstås som sig bör. Förutom stentrista Biel och krystat roliga Reynolds så har vi några medlemmar till som dock inte följer med på uppdrag ute i fält utan stannar kvar på kontoret för att klura.

Reynolds kör på i full fart i Deadpool-stil här. Jag tror inte han säger en enda replik som inte är ett skämt av nåt slag, oftast av metakaraktär. Han sticker minst sagt ut i filmen, speciellt om man jämför med Biel som inte har kemi med vare sig Reynolds, sig själv eller nån annan.

Biels rollfigur heter Abigail Whistler… och ja, ni gissade rätt, det är Whistlers dotter. Whistler själv (Kris Kristofferson) försvann tyvärr ganska snabbt ur handlingen. Whistlers dotter förresten. Undrar om det är en referens till den berömda målningen Whistler’s Mother som ju Mr Bean lyckas förstöra i filmen Bean.

(Klubben för värdelöst undrar vilken film det är med William Shatner som Reynolds tittar på när han har hamnat i sjuksängen efter en skada? Svar: en esperanto-språkig film från 1966 med titlen Incubus. Tydligen pratas det även en del esperanto i Blade: Trinity men det missade jag.)

Skurkarna? Well, de leds av en kvinnlig vampyr spelad av Parker Posey, som inte var speciellt bra. De övriga i skurkgänget, Dracula inkluderad, var inte heller nåt speciellt att ha. De var elaka vampyrer utan lager. De förflyttar sig för övrigt endast medelst slowmotion-gång i samlad tropp. Detsamma gäller även The Nightstalkers.

Musiken var bra. Jag fick Wu-Tang Clan-vibbar… och mycket riktigt visade det sig att det var RZA (med flera) som stod bakom soundtracket.

Inte oväntat blev avslutningen rätt så seg med en alldeles för lång fajt. Men det är ju nästan sen gammalt att blir så. Allt som allt, så är nog detta den sämsta filmen i Blade-trilogin. Utan tvekan bäst är film nummer två eftersom jag blev klart mest underhållen av den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade: Trinity.

Filed under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: