Resident Evil: Apocalypse (2004)

Återigen konstaterar jag att jag måste ha varit snällare med betygen förr i tiden. När jag läser min gamla preblogg-text från november 2004 om Resident Evil: Apocalypse känns det som att betyget borde hamna på en klockren etta. Det verkar ju inte ha funnits några förmildrande omständigheter alls.

Jag har inte sett ettan i denna sci-fi-zombie-dilogi som förmodligen snart är en trilogi (min kommentar: och i skrivande stund är det en hexalogi). Kanske fick jag svaret på frågan varför jag inte gjort det nu. För detta var nämligen inte bra alls. Taffliga effekter med tafatta försök att göra Milla till en cool Trinity. Det funkade inte för mig. Ständiga upprepningar i form av zombieattacker, flashbacks från nån sorts operation, ett gapande och skrikande mutantmonster samt det obligatoriska hamrandet på datortangentbord från en rullstolsbunden (givetvis) forskare. Det är dåliga skådisar överlag och till råga på allt en jiddrande pimp daddy som ska vara rolig i varje scen han är med i. Nope, det blir en svag tvåa till denna (toa)rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Time Machine (2002)

The Time MachineHär kommer ytterligare en gammal recension av en film som jag såg när jobbade i Östersund för drygt tio år sen. Originalet från 1960 har jag sett men det var innan jag började skriva recensioner så det finns ingen gammal text om den som jag kan gräva fram. Däremot har jag satt betyget 3/5 på den. Vad hamnar remaken på? Texten skrevs i juli 2005.

Efter att ha sett originalversionen av H.G. Wells-filmatiseringen The War of the Worlds som en liten aptitretare inför Spielbergs nu aktuella blockbuster, så råkade jag ramla på en annan filmatisering av Wells verk. Denna gång var det den nya versionen av romanen The Time Machine. Den gamla filmen från 1960 är för övrigt regisserad av den gamla The War of the Worlds-producenten George Pal. Och för att droppa lite fler namn för intresseklubben så är den nya filmen The Time Machine regisserad av H.G. Wells sonson Simon Wells.

Jaha, ja. Handlingen är ganska enkel, förvånansvärt enkel faktiskt, med tanke på att tidsresor är inblandat (då det ju går att krångla till saker och ting om man vill). Huvudperson är den något nördige uppfinnaren Hartdegen (spelad av en schimpansliknande Guy Pearce). Hartdegen råkar ut för en personlig tragedi och vill då resa tillbaks i tiden för att ändra på det hela (åh, tänk om det gick). Han lyckas faktiskt resa tillbaks i tiden men har svårt att ändra på något. Han tänker efter lite, och beslutar sig i stället för att åka framåt i tiden. Kanske kan han hitta lösningen där. Problemet är att han råkar dra i tidsrese-spaken liiiite för länge och kastas 800 000 år framåt i tiden. Där får han nya problem då det visar sig att människorasen har delats upp i två raser: en snäll ras som bor ovan jord och så en elak, primitiv monsterras som jagar den snälla rasen. Hartdegen säger som Bob Marley till de snälla: Get up, stand up: stand up for your rights!

Haha, jag måste säga att jag gillade filmen mer än jag trodde jag skulle jag göra. Det var en sån där skön och mysig matiné, helt utan krusiduller eller krångliga twistar. Det var skönt att slippa de där överskattade twistarna faktiskt.

Effekterna användes på ett snyggt sätt, bl a när man i en snabbspolning visade hur Jorden och dess städer förändras under lång tid. Snygga och effektfulla scenerier. Filmen var som bäst när Pearce åkte fram och tillbaka i tiden och får uppleva diverse saker. Lite halvt fantasieggande och hyfsat underhållande har filmen sin lilla gång. Sen urartar filmen kanske lite mot slutet då det blir hafsigt gjord action med riktigt fula monster (den onda människorasen) och mumbojumbo från en likblek och allvetande varelse i form av Jeremy Irons skrattretande gestalt. Irons är en bra skådis men den här rollfiguren är inte tacksam. Nu gillar jag i och för sig mumbojumbo så det funkar rätt bra ändå.

Sen vet jag inte vad Guy Pearce höll på med i början av filmen. Han är då riktigt dålig. Han verkar inte veta om han ska spela komedi eller drama. Jag undrar om det inte är regissören Wells som inte sett att det inte ser bra ut alls. I några tragiska scener skakar jag skrattande på huvudet när Pearce försöker se ledsen ut men mest ser ut som en schimpans på crack. Vad är överspel? hade frågan varit i Jeopardy. Efter ett tag, när Pearce gett sig ut på sina tidsresor, blir han bättre och lugnar ner sig lite och känns mer naturlig. Som helhet är det precis godkänt. Jag gillar nästan alltid science fiction och därför blir det en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: