Pixar: Incredibles 2 (2018)

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: The Incredibles (2004)

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Pixar: Ratatouille (2007)

Det har spekulerats i om de Pixar-filmer jag gillar mest är de som handlar om människor snarare än om leksaker, myror eller monster. Vi får väl se hur det blir med den saken när temat går mot sitt slut, men än så länge så är det en teori som håller eftersom den enda Pixar-film jag faktiskt älskar är Inside Out.

Som filmens titel antyder så handlar Ratatouille om råttor men filmens människor är minst lika mycket i fokus. Titeln antyder även att det ska handla om mat! Eftersom jag är en slavisk följare av diverse matpogram, främst den australiensiska och brittiska versionen av MasterChef (och Markus Aujalays YouTube-kanal), så borde ju Ratatouille passa mig som handen i ugnsvanten.

Filmen är verklig i nån mening. Här finns egentligen inte nån påhittad parallellvärld där leksaker får liv eller ett monster-universum existerar. Fast, jo, i viss mån finns det väl en värld som vi människor inte är medvetna om. Filmens råttor har ett eget samhälle och umgås och pratar precis som oss människor. Men jag tycker ändå det handlar om ett ”verkligt” Paris där råttor och människor lever sida vid sida. En ”övernaturlig” twist, eller vad man ska kalla det, är att den matlagningsbesatte råttan Remy förstår vad människor säger. När Remy själv pratar så hör människor dock endast pip.

Det är egentligen ett helt bisarrt upplägg. Vi har alltså en råtta som förstår vad människor säger, som är besatt av matlagning, smaker och dofter, och lagar mat på en restaurang sittandes på huvudet, under kockmössan, på en av kockarna. En råtta som lagar mat på en restaurang. En hälsoinspektör skulle få mardrömmar för mindre. Och tänk bara om det var en hel råttarmé med kockar. Hehe, just det.

Jag gillar verkligen skildringen av Paris. Stadsmiljöerna är härliga, varma och härliga. Det franska är uppskruvat till elva. Jag får vibbar av Amélie, och den kvinnliga kocken på Gusteau heter Tatou. Jag vet inte om det var en referens till Audrey Tautou men för mig var det nog det.

Skildringen av hetsen och stressen i köket på Gusteau’s kändes realistisk. Jag kom att tänka på matfilmen Dinner Rush, vars titel för övrigt namndroppas. Rätterna som lagas ser helt rätt ut. Jag undrar vilken eller vilka kockar som har bidragit med kunskap. För nån måste ha gjort det. Den enda grejen jag störde mig på var när Remy i slutet av ett soppkok slänger ner lite purjolök och vips så är soppan klar. Hallå! Grönsakerna måste ju koka med längre, och kanske fräsas först innan vätska tillsätts, för att ge smak.

Ratatouille har en tydlig skurk. Efter att stjärnkocken Gusteau gått ur tiden är det upp till souschefen att ta över och bli chef de cuisine. Men Skinner, som han heter, är ointresserad av att driva en genuin restaurang. Han vill bara utnyttja Gusteaus namn för att tjäna pengar genom att sälja mikromat. Chineasy!

Manuset är väl inte klockrent. Vissa delar av handlingen stressas fram där det som händer inte känns motiverat. Den kvinnliga kocken är överdrivet ilsk från början för att sen mjukna på en minut när hon ska utbilda nykomlingen Linguini. Kommer de bli ett par? Har påven en… osv. Just den här kärlekshistorien var knappast en kärlekshistoria utan plötsligt var de bara ihop. Jag tyckte även sekvensen där det konstaterades att Linguini faktiskt var Gusteaus son och därmed den rättmätiga ägaren till restaurangen stressades igenom och tappade därmed sin tyngd.

De brister som fanns i manus vägdes upp t ex av Egos upplevelse av Remys ratatouille när han kastas tillbaka till sin barndom och mammans ratatouille. Den scenen var briljant. Det där är ju ett klassiskt uppdrag i MasterChef för övrigt. Att tolka en klassisker på ett eget sätt utan att förlora känslan och smakerna. Då gäller det att komma med nåt mer än en dekonstruerad äppelpaj.

Jag gillade även Egos text om kritikers roll. Som simpel filmbloggare har man ju inte så mycket att förlora direkt. Det är ju artisten, filmmakaren eller kocken som blottar sig. Det man kan bidra till som kritiker och som kan vara en risk, påstår Ego, är att stå upp för det som är nytt och som ingen annan gillar.

Jag känner mig tvungen att dela ut en fyra till Ratatouille. De varma parisiska miljöerna, den vuxnare stämningen samt restaurangkänslan lyfte filmen för min del. Åh, tänk att gå på fin restaurang i god vänners lag. Snart så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här veckan får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes matnyttiga recension här. Hur många Michelinstjärnor blir det?

%d bloggare gillar detta: