The Menu (2022)

19 mars, 2023 2 kommentarer

Filmer om mat och restaurangvärlden brukar ofta locka mig. Jag älskar att kolla på diverse matprogram på tv och filmer som Chef och The Hundred-Foot Journey är ju helmysiga.

Sen finns det ju även matfilmer som är allt annat än mysiga som t ex Boiling Point eller en tv-serie som The Bear.

Vad skulle The Menu vara? Jag hade eventuellt hört nåt om en skräckvinkling på det hela. Vad jag bjuds på är en hyfsat skarp och rolig satir om restaurangbranchen, speciellt fine dining-scenen och de rika människor som besöker den.

Nicholas Hoult och Anya Taylor-Joy spelar ett par (eller?) som ska besöka sån där exklusiv restaurang som drivs av en kändiskock spelad av Ralph Fiennes. Restauragen, kallad Hawthorn, är så exklusiv att den ligger på en ö som man endast kan ta sig med båt. Och så har den bara tolv platser. Fint ska det vara.

Ja, men det här var ju underhållande ändå. Filmen driver självklart med möjligen fåniga musselskum och avsmakningsmenyer när man nog helst av allt vill sluka en cheeseburgare.

Hoult spelar en foodie som kan namnet på alla gastronomiska tekniker man kan använda i köket men kanske lurar sig att tro att omvänd sfärifiering skapar nåt genuint.

Serveringen på Hawthorn är en sorts installation, en happening, ett konstprojekt som även mot slutet visar sig involvera gästerna på olika sätt.

Foodien Hoult får visa sig på styva (eller slaka) linan i köket. Det är en sak att veta vad en gräddsifon är men en annan att steka lammet (med timjan och vitlök kanske) perfekt rosa, vilket Hoult (och de övriga gästerna!) får erfara.

Mer och mer förvandlas filmen till en sorts skräckis och frågan är vem som kommer ta sig levande från ön. Den kunniga foodien eller hans dejt som sågar kockens mat och istället ber om en ostburgare (på ren svenska)?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag glömde en sak. Hong Chau spelar kändiskockens högra hand och hon gör det riktigt bra (en ny personlig favoritskådis). Hon är inte lika bra som i The Whale (som jag såg nyss) men det är ju en helt annan typ av film. DS.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Matfilm, Recension, Satir, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Ratatouille (2007)

12 mars, 2021 7 kommentarer

Det har spekulerats i om de Pixar-filmer jag gillar mest är de som handlar om människor snarare än om leksaker, myror eller monster. Vi får väl se hur det blir med den saken när temat går mot sitt slut, men än så länge så är det en teori som håller eftersom den enda Pixar-film jag faktiskt älskar är Inside Out.

Som filmens titel antyder så handlar Ratatouille om råttor men filmens människor är minst lika mycket i fokus. Titeln antyder även att det ska handla om mat! Eftersom jag är en slavisk följare av diverse matpogram, främst den australiensiska och brittiska versionen av MasterChef (och Markus Aujalays YouTube-kanal), så borde ju Ratatouille passa mig som handen i ugnsvanten.

Filmen är verklig i nån mening. Här finns egentligen inte nån påhittad parallellvärld där leksaker får liv eller ett monster-universum existerar. Fast, jo, i viss mån finns det väl en värld som vi människor inte är medvetna om. Filmens råttor har ett eget samhälle och umgås och pratar precis som oss människor. Men jag tycker ändå det handlar om ett ”verkligt” Paris där råttor och människor lever sida vid sida. En ”övernaturlig” twist, eller vad man ska kalla det, är att den matlagningsbesatte råttan Remy förstår vad människor säger. När Remy själv pratar så hör människor dock endast pip.

Det är egentligen ett helt bisarrt upplägg. Vi har alltså en råtta som förstår vad människor säger, som är besatt av matlagning, smaker och dofter, och lagar mat på en restaurang sittandes på huvudet, under kockmössan, på en av kockarna. En råtta som lagar mat på en restaurang. En hälsoinspektör skulle få mardrömmar för mindre. Och tänk bara om det var en hel råttarmé med kockar. Hehe, just det.

Jag gillar verkligen skildringen av Paris. Stadsmiljöerna är härliga, varma och härliga. Det franska är uppskruvat till elva. Jag får vibbar av Amélie, och den kvinnliga kocken på Gusteau heter Tatou. Jag vet inte om det var en referens till Audrey Tautou men för mig var det nog det.

Skildringen av hetsen och stressen i köket på Gusteau’s kändes realistisk. Jag kom att tänka på matfilmen Dinner Rush, vars titel för övrigt namndroppas. Rätterna som lagas ser helt rätt ut. Jag undrar vilken eller vilka kockar som har bidragit med kunskap. För nån måste ha gjort det. Den enda grejen jag störde mig på var när Remy i slutet av ett soppkok slänger ner lite purjolök och vips så är soppan klar. Hallå! Grönsakerna måste ju koka med längre, och kanske fräsas först innan vätska tillsätts, för att ge smak.

Ratatouille har en tydlig skurk. Efter att stjärnkocken Gusteau gått ur tiden är det upp till souschefen att ta över och bli chef de cuisine. Men Skinner, som han heter, är ointresserad av att driva en genuin restaurang. Han vill bara utnyttja Gusteaus namn för att tjäna pengar genom att sälja mikromat. Chineasy!

Manuset är väl inte klockrent. Vissa delar av handlingen stressas fram där det som händer inte känns motiverat. Den kvinnliga kocken är överdrivet ilsk från början för att sen mjukna på en minut när hon ska utbilda nykomlingen Linguini. Kommer de bli ett par? Har påven en… osv. Just den här kärlekshistorien var knappast en kärlekshistoria utan plötsligt var de bara ihop. Jag tyckte även sekvensen där det konstaterades att Linguini faktiskt var Gusteaus son och därmed den rättmätiga ägaren till restaurangen stressades igenom och tappade därmed sin tyngd.

De brister som fanns i manus vägdes upp t ex av Egos upplevelse av Remys ratatouille när han kastas tillbaka till sin barndom och mammans ratatouille. Den scenen var briljant. Det där är ju ett klassiskt uppdrag i MasterChef för övrigt. Att tolka en klassisker på ett eget sätt utan att förlora känslan och smakerna. Då gäller det att komma med nåt mer än en dekonstruerad äppelpaj.

Jag gillade även Egos text om kritikers roll. Som simpel filmbloggare har man ju inte så mycket att förlora direkt. Det är ju artisten, filmmakaren eller kocken som blottar sig. Det man kan bidra till som kritiker och som kan vara en risk, påstår Ego, är att stå upp för det som är nytt och som ingen annan gillar.

Jag känner mig tvungen att dela ut en fyra till Ratatouille. De varma parisiska miljöerna, den vuxnare stämningen samt restaurangkänslan lyfte filmen för min del. Åh, tänk att gå på fin restaurang i god vänners lag. Snart så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här veckan får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes matnyttiga recension här. Hur många Michelinstjärnor blir det?

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 4, Film, Komedi, Matfilm, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Burnt (2015)

18 december, 2017 Lämna en kommentar

Den enda anledningen (nästan) till att jag såg Burnt stavas Alicia Vikander. Under stora delar av 2015 och i början av 2016 var jag mer eller mindre besatt (trollbunden!) av Alicia. Jag körde bl a en Vikander-vecka på bloggen där jag betade av de filmer jag inte sett av henne vid den tidpunkten.

Mitt intresse för Alicia har nog svalnat något vid det här laget. Förmodligen har jag överdoserat. Sen tror jag att hon för tillfället gått lite vilse i filmdjungeln och det känns som att det kanske blev för mycket hajp i samband med främst Ex Machina.

Efter hennes insatser som Ava och Gerda Wegener så har hon gjort Jason Bourne, The Light Between Oceans och Euphoria. Och så Tulip Fever förstås, som spelades in redan 2014 (!) men vars premiär försenades, försenades, försenades och försenades och inte dök upp förrän nu i höstas.

Ingen av dessa senare filmer har väl direkt lyfts till skyarna av varken publik eller recensenter. Själv har jag endast sett Jason Bourne och den var ju inte speciellt bra. Med det sagt ska det ändå framåt våren bli intressant att se hur den kommande Tomb Raider-filmen tas emot av Twitter-drevet – och mig själv. Det började ju bra med postern om man säger så…

Men tillbaka till Burnt. Förutom Alicia så lockade ju till viss del det faktum att det var en matfilm. Förutom att jag tycker det är roligt att tillreda kulinariska läckerheter själv så är jag är en ivrig tittare på de flesta versionerna av tv-serien MasterChef (förutom den amerikanska som mest är ett skämt). En av domarna i den brittiska MasterChef-serien är den Michelin-stjärnade kocken Marcus Wareing och det är faktiskt just han som har designat rätterna vi får se Bradley Coopers stökige kock laga i Burnt.

Japp, Bradley Cooper spelar alltså Adam, en sorts rockstjärnekock vars problem med bl a droger förstörde karriären för honom själv och andra. Som straff åkte han till en restaurang i New York och gav sig själv i uppgift att öppna en miljon ostron. Ok? Tre år och en miljon ostron senare återvänder han till Europa för att erövra tre Michelin-stjärnor.

Nja, det här var inget vidare. Filmen präglas av övertydlighet och scener där rollfigurer talar om hur de känner istället för att naturligt spela vad de känner. Exempelvis så hävdar en av Adams gamla och svikna kollegor att ”vi var som bröder!”. Filmen lägger även ner för mycket tid på att förklara hur det funkar med Michelin-stjärnor, men det kanske jag tycker bara för att jag är någorlunda insatt?

Adam ska föreställa den perfekta mixen mellan rustik gatumat och finlirsmat där man tillagar kött eller fisk sous-vide (dvs i vattenbad i vakuumförslutna plastpåsar). En av Adams kollegor är en sorts Darth Vader-kock och hans restaurang framställs mer som ett labb än en plats där man lagar mat med hjärtat.

Det är svårt att känna nån sympati med Adam. Han är en skitstövel som ständigt beter sig som ett svin och sviker andra men ständigt blir förlåten.

”Ja, men visst, kom och bo i min lägenhet tillsammans med min flickvän och, visst, jag kan jobba i princip gratis på din nya restaurang”.

”Ja, men visst kan jag jobba med dig och hjälpa dig att få tre Michelin-stjärnor. Jag förlåter dig för att du släppte ut råttor på min restaurang, bara för att du var avundsjuk, vilket tvingade mig att stänga”.

Sen dyker plötsligt Alicia upp i en scen som Adams gamla ex. Hon är med i kanske två minuter, typ ”Hej”… ”Hejdå”. En ganska svår rollinsats att göra men Alicia levererar.

Filmen som helhet är ändå ganska ok. Den försöker fånga essensen av vad matlagning går ut på. Det blir även en sorts sportfilm som handlar om hur man kan och i slutändan måste jobba tillsammans för att nå ett gemensamt mål.

Burnt:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Chef (2014)

31 oktober, 2014 7 kommentarer

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Matfilm, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Hundred-Foot Journey (2014)

9 september, 2014 4 kommentarer

The Hundred-Foot Journey

Nej då, inga besvär, det är bara en enkel liten delikatessbricka

Under Malmö Filmdagar såg jag två filmer som hade ett tydligt mattema. (Det handlade alltså om mat inte mattor!) Först ut av dessa båda när det gäller bio i Sverige är Lasse Hallströms The Hundred-Foot Journey där indisk mat möter fransk dito.

En indisk familj tar sin tillflykt till först England och sen Frankrike då en brand förstört deras restaurang i hemstaden Mumbai i samband med oroligheter och bråk efter ett val. I branden omkom dessutom mamman i familjen.

I den franska by där familjen till slut hamnar i, pga att deras bil helt enkelt går sönder där (vad lämpligt!), hittar pappan i familjen (Papa enligt IMDb) en nedlagd restaurang. Efter att ha smakat på de goda råvaror som trakten har att erbjuda är han övertygad om att det är rätt ställe att öppna en restaurang på. Resten av familjen är inte lika övertygade, speciellt inte efter att de upptäcker att det så där en 100 fot (japp, därav filmens titel) från deras restaurang, på andra sidan gatan, ligger en lyxrestaurang som dessutom belönats med en stjärna av Michelinguiden.

En matbatalj kan ta sin början… Blir det pajkastning? Jo, det blir det. Många gånger tror man att den indiska familjen bitit i det sura äpplet för sista gången.

Lasse Hallström målar upp ett franskt vykort. Vi får det kullerstensbelagda lilla torget i den lilla franska byn med grönsaksstånd som flödar över med glänsande grönsaker. Vi får en fransk tjej (Marguerite heter hon förstås!) i prickig kjol som handlar goda råvaror med korg under armen och sen cyklar på en gammal damcykel och plockar svamp. Tjoho! Filmfotograf är förresten svenske Linus Sandgren som bl a fotat American Hustle och tidigare jobbat ihop med radarregissörsparet Måns Mårlind och Björn Stein.

100 steg från Bombay till Paris, som den kallas i Sverige, är alltså en riktigt mysig anrättning, filmad genom ett romantiskt filter. Det är så tillskruvat att man inte kan låta bli att charmas. Lasse Hallström kan helt enkelt sin må-bra-film.

Helen Mirren är härlig. Hon spelar Madame Mallory, den stränga chefen och ägaren av den franska restaurangen. Mallory har drivit restaurangen själv efter att hennes man gått bort flera år tidigare. Mallory och Papa har ett skönt kulinariskt krig där de tar till alla medel för att motarbeta varandra. Mitt i skottlinjen hamnar Marguerite (souschef på stjärnkrogen) och Hassan (äldste sonen och den gastronomiska hjärnan och stjärnan i den indiska familjen).

Tror ni att Marguerite och Hassan kanske utvecklar lite romantiska känslor för varandra? Tror ni att talesättet ”kärlek börjar ofta med bråk” stämmer in på Papa och Madame Mallory? Ja, kanske det. Men att Madame Mallory till slut mjuknar inför Papa är inte svårt att förstå. Vilken kvinna kan motstå den potatisnäsan!?

The Hundred-Foot Journey är en romantisk komedi, ett familjedrama och i grunden ett lyckopiller. Den ger inte riktigt lika mycket lycka som den andra matfilmen jag såg under filmdagarna. Den har heller inte lika mycket innehåll under den härliga ytan som den filmen hade. Men efter att du sett The Hundred-Foot Journey så kan jag garantera att du i alla fall kommer att vara rejält hungrig. Den där indiska kycklingen med sås som såg härligt mustig ut skulle jag inte tacka nej till!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallVilken den andra matfilmen var? Det får du veta 30 oktober. Då kommer nämligen min recension av den.

The Hundred-Foot Journey har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar. Av de filmspanare som var på plats i Malmö så tror jag bara att det var Henke och jag som såg den. Här hittar ni Henkes recension:

Fripps filmrevyer

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mat – Dinner Rush

31 oktober, 2012 21 kommentarer

Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.

Jag hade kunnat skriva om andra saker om mat och film. T ex om att jag har en kokbok som listar recept från kända filmer, t ex Ray Liottas paranoidpasta med tomatsås och frikadeller från Goodfellas. Boken heter Filmkokboken och är skriven av Mikaela Kindblom och Maria Holm.

Jag hade kunnat skriva om de tv-serier som under de senaste åren fullkomligt sköljt över oss. Det är ju nästan löjligt vad mycket det är med alla Morbergs, Tinor och nakna eller elaka kockar. Mitt favoritprogram om mat är ändå MasterChef och framförallt MasterChef Australia som är ett otroligt mysigt program där man dessutom har ett segment kallat MasterClass där de trevliga programledarna, och tillika kockar, håller matlektioner. Det engelska MasterChef är också riktigt bra och det är ju trots allt originalet. Det amerikanska MasterChef är en styggelse och fullkomligt värdelöst.

Jag hade kunnat skriva om Tran Anh Hungs När solen står som högst som är en av de vackraste filmer jag vet där man också lagar väldigt mycket mat. Men den har jag redan skrivit om. En annan film som platsar i den här kategorin är Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna. Jag hade även – slutligen – kunnat skriva om ”en lövtunn mintkaka”.

****

Titel: Dinner Rush
Regi: Bob Giraldi
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Men den film som direkt poppade upp för mig var Dinner Rush, en film som jag såg på bio när den kom och nu såg jag fram emot att se om den. Det är en härlig film med en känsla som jag gillar, en känsla som man även får i filmer som 25th Hour och After Hours. En sorts roadmovie fast på samma plats. Vi får träffa ett antal personer och vi hoppar ganska friskt mellan de olika historierna. Filmen är i grunden ett drama om nostalgi, om att de gamla vanliga goda sakerna, må det vara maträtter eller maffiasmeknamn, försvinner och ersätts av nåt nytt.

Danny Aiello spelar Louis, ägaren av en fancy italiensk restaurang i Tribeca, Manhattan, New York. Sonen är kock av klass men kör moderna rätter som pappan inte riktigt kan acceptera, eller kan han kanske det? Restaurangen har parallellt kört bookieverksamhet och konkurrerande bookies mördar Louis kollega och har även planer på att ta över restaurangen. Filmen utspelar sig under en kväll på restaurangen. Från den relativt lugna tidiga kvällen där menyn gås igenom fram till den värsta middagsrusningen, där allt händer.

Jag tycker kanske inte maten står direkt i fokus. Snarare är det det här med att driva en restaurang och det som händer på en restaurang som det handlar om. Dynamiken mellan personalen, chefen, köket och serveringspersonalen. Vi får träffa den odrägliga gästen som vägrar vänta för länge, som vill ha en flaska vin som kompensation. Den odrägliga gästen klagar även på servitriser som introducerar sig med förnamn. Vi får känna på stressen nere i köket och se hur det går till när matkritikern kommer in på restaurangen.

Filmen är ett fullkomligt myller med små historier, händelser och personer. Miljön som filmen utspelas i, restaurangen full med folk som pratar, dricker och äter, är en sån där miljö som man trivs i. Det finns en familjär mysig känsla. Det är säkert en bra, möjligen romantiserad, bild av New York vid tiden för millennieskiftet. Matreferenserna är säkert minst 12 år gamla och om filmen skulle ha gjorts idag så skulle den säkert se ganska annorlunda ut.

Maten är förstås ändå en viktig del. Louis vill ha klassisk italiensk hemlagad mat, köttbullar och spaghetti. Sånt som hans bortgångna fru gjorde!  Sonen och chefskocken Udo (Edoardo Ballerini), ja, han serverar hummer med friterad spaghetti och vaniljchampagne (se bilden ovan). ”Ge mig nåt som jag kan äta!” utbrister Louis. Är filmen med i Filmkokboken? Ja, visst är den det och inte mindre än tre recept finns listade. Vad är ni sugna på? Vitello – Kalvkotletter med med vitkål och champinjoner, Panelle – Kikärtspannkakor eller Pere, robiola e speck – Stekta päron med mjukost och bacon. Om du ser den här filmen hungrig så lär du inte bli mindre hungrig under filmens gång.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om mat:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Filmmedia
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När solen står som högst

30 september, 2012 Lämna en kommentar

Titel: När solen står som högst (Mua he chieu thang dung)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen postade Svartare än noir en recension av Tran Anh Hungs Doften av grön papaya, en film som jag blev besviken på. Varför blev jag besviken på den? Jo, bl a för att jag verkligen gillat Trans andra filmer Cyclo och den film som jag skriver om i det här inlägget. Imorgon dyker det upp en recension av Doften av grön papaya. Cyclo har jag ingen text om men det kan hända att jag ser om den och skriver om den senare.

Oj, oj, oj, även om jag bara sett två filmer av Tran Anh Hung, Cyclo och denna film, så tror jag att jag har fått en ny favoritregissör. Nu har denne vietnames i och för sig bara gjort en film till, och det är Doften av grön papaya, som jag ska försöka få tag på. Både Cyclo och När solen står som högst är främst oerhört vackra filmer.

Handlingen i När solen står som högst utspelas till stor del mellan raderna men i centrum står tre systrar som i filmens början förbereder den årliga ceremonin för att hedra moderns död, egentligen en fest med god mat, men där familjen först hedrar sin mor. De två äldsta systrarna är båda gifta men har båda en del problem med sina äktenskap på ett eller annat sätt. Den yngsta systern börjar fundera på att hitta nån lämplig man. Just nu bor hon med sin storebror.

En del skulle nog tycka att filmen är seg p.g.a. att den är ganska långsam men för mig har den en meditativ inverkan som gjorde mig otroligt lugn. Det tempo som personerna i filmen gör saker på, det tempo som kameran har, och det tempo som klippningen ger är som yoga. T ex är det av nån anledning bara skönt att se hur syrran och brorsan vaknar på morgonen. Vårt stressade samhälle kan nog lära sig en del av filmen. Sen är filmen, som sagt, otroligt vacker. Det finns säkert en massa saker att klaga på men nu går jag på känslan och då blir det ett högt betyg. Om man ser objektivt på det så är det förmodligen för högt men det skiter jag högaktningsfullt i.

5/5

Filed under Asiatiskt, Betyg 5, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: